Nära döden – lätt att bli lurad
Publicerat i Folkvett nr 1/2001.
Sverre Sjölander. Nära döden-upplevelser kan uppstå som en följd av syrebrist, sömnbrist, droger osv. Sverre Sjölander redogör för egna och andras upplevelser som har fullt naturliga förklaringar.
Som ung post-doc, på stipendium i USA, blev jag tillfrågad om jag ville delta i ett experiment rörande LSD-påverkan. På ett universitetssjukhus, under full kontroll av läkare, etc. På den tiden var det inte så märkligt som det kan låta nu – för trettio år sedan såg en hel del annorlunda ut än idag. Jag anmälde mig. Det var en ytterligt märklig upplevelse, och den fick mig att förstå att man faktiskt kan ha hundraprocentigt naturtrogna hallucinationer. Detta ledde i sin tur, för min del, till forskning om djurs och människors kognition, men det är inte ämnet för denna artikel.
En av de hallucinationer som jag – och många andra – hade var att vi såg oss själva liggande på sjukhusets brits, medan jag/den som såg mig uppenbarligen befann sig någonstans i höjd med taket. Tro mig, det var en fullständigt övertygande hallucination, fast jag minns att jag undrade varför perspektivet var just uppifrån – varför inte från golvet?
Vid några tillfällen i mitt liv har jag förlorat medvetandet. En zoolog som jobbat i fält i mera exotiska regioner tenderar att råka ut för ett och annat. Men vid de tillfällen då det rört sig om syrebrist (dykning, till exempel) är det påtagligt att jag upplevt precis det som beskrivits vid nära döden-upplevelser: en tunnelupplevelse, ett intensivt, otroligt vitt ljus, och så vidare. Hade jag varit religiöst lagd hade jag utan varje tvivel också mött någon gestalt som talat till mig. Det gjorde jag nämligen i samband med en rejäl hjärnskakning: uppvaknande på sjukhus visste jag att jag sett ett talande ansikte, en vänlig ung man. Det visade sig att det var ambulanspersonalen, jag hade kort vaknat till i bilen men glömt detta.
En mig närstående dam hade en gång en upplevelse, som utan vidare hade kunnat leda till en livslång religiös omvändelse. Hon var på fotvandring i Österrike, en fruktansvärt varm dag, sällskapet gick in på en servering som drevs av ett kloster, och drack och åt. Hon svimmade vid bordet, av sockerbrist och lågt blodtryck. Så vaknade hon till: i ett intensivt ljussken såg hon Gud, en man i munkkåpa, med vitt hår och vitt skägg lysande som en gloria runt huvudet, som talade till henne. Hennes förvåning var enorm, och hon berättade att hon tänkte: Han FINNS alltså!!! Chocken var så stor att hon var på vippen att svimma igen. Det hör till saken att hon hör till den fjärdedel av mänskligheten som inte har något religiöst behov överhuvudtaget – därför blev hon så oerhört paff.
Om hon hade svimmat en gång till hade hon säkert gått vidare i livet som religiöst övertygad. Men hon vaknade – och munken, för det var en sådan, han var klostrets läkare som tillkallats, han stod lutad över den avsvimmade flickan, med solen bakom sig, genom restaurangens fönster, och hela den övernaturliga upplevelsen upplöstes i en ganska vardaglig förklaring.
För den som själv upplevt det som nära döden-anhängarna upplevt, utan att behöva ta till några utomjordiska förklaringar, är det ganska klart att det skulle finnas mycket att vinna på att hävda att man har upplevt någonting oförklarligt, övernaturligt, speciellt. Det är inte alls lika spännande att medge att det jag sett och upplevt bara är en effekt av syrebrist, hjärnskakning, droger, långvarig sömnbrist etc. Frestelsen är enorm att tro att det jag upplevt var ett unikt tillfälle, en inblick i andra verkligheter, att just jag har fått skåda Gud.
Och därför kommer vi i all framtid att få dras med personer som – ärligt, uppriktigt – tror att de är utvalda, att de fått tillgång till världar slutna för oss andra. Vi som upplevt samma sak, men i likhet med filosofen Ockham i första hand tror på mera vardagliga förklaringar, vem lyssnar på oss? Vi är inte intressanta, vårt budskap är prosaiskt, trivialt och trist – så vem vill höra på det? Nej, det kommer alltid att vara så att den övernaturliga förklaringen är den mera spännande, den mediala, den publikknipande, och så blir det den som förs fram, och återverkar på folktron i en aldrig upphörande circulus vitiosus. Ett trist budskap – men en god anledning att rida spärr mot vidskepelse och skrock!