Blodets gudar

Publicerat i Folkvett nr 1/2000.

Mattias Gardell. Spridda över Förtenta Staterna finns hundratals sekter vägledda av asatro, rasmystik och nynationalism. Med Carl Gustaf Jung som en av inspiratörerna samlar de sig för nästa Ragnarök, då judar och rasförrädare ska kastas åt sidan.

Vikingar, asagudar, runor och andra symboler för fornnordisk kultur och religion har växt fram som ett dominerande inslag inom den vita rasideologiska miljön i Förenta staterna. De illustrerar tidningar, CD-omslag, hemsidor på nätet och vitmaktmusikens lyrik. Vildvuxna muskulösa män med dragna svärd ingår som romantiserade förebilder i konstruktionen av nymanliga krigarideal, och vackra vältränade och beväpnade valkyrior klädda i läder och nitar förstärker bilden av ett aktivt dagdrömmande genom sin sexuella dragningskraft. Vid sidan av dessa mer sekulära betydelser erbjuder den fornnordiska kulturen också en ingång till ett alternativt andligt sökande, som attraherat en växande skara vita rasideologer för vilka fornnordisk religion blivit en viktig identitetsmarkör i nynationalistiska projekt av skilda slag.

Denna artikel handlar om tongivande tendenser inom denna vita, separatistiska, rasockulta och nynationalistiska miljö. Det bör understrykas att det inte finns ett självklart samband mellan rasism och asatro. Anhängare och talespersoner för den antirasistiska hedniska miljön hävdar med eftertryck att rasismen är en minoritetstendens inom den större asatrogna och nyhedniska världen. Bristen på övergripande systematisk kartläggning av miljön gör emellertid att det ännu är en öppen fråga i vad mån detta avfärdande är rimligt och i vad mån det är ett uttryck för önsketänkande. Veteraner inom den asatrogna världen, som Edred Thorsson och Valgaard Murray, bedömer styrkeförhållandena mellan den ickerasistiska och rasideologiska fornnordiska miljön till 60-40 respektive 50-50. Båda menar dessutom att den rasideologiska grenen är mindre flyktig än den ickerasistiska. Den senares medlemmar ofta är andliga sökare som kan nosa på fornnordisk sed ena veckan, indiansk schamanism veckan efter och Santería veckan därpå.

Min egen kartläggning av rasideologisk asatro visar att den inte är ett obetydligt fenomen i 1990-talets Förenta stater. Det finns flera hundra rasistiska asatrogna kindreds (lokalförsamlingar) spridda över landet och ett antal inflytelserika propagandacenter som förser grupperna med inspiration och material. Enbart i federala och delstatliga fängelser finns drygt trehundra officiellt erkända asatrogna församlingar. I åtminstone 15 delstater, Montana, Idaho, Washington, Oregon, Kalifornien, Nevada, Arizona, Colorado, Texas, Louisiana, Wisconsin, Pennsylvania, New York, New Jersey och Maine, finns lokalförsamlingar som friköpt mark, grundat mindre bosättningar och byggt kultplatser som lockar deltagare från andra håll till de större ceremonier som följer årstidsväxlingarna. De flesta asatrogna småsamhällena har etablerats i vildmarksområden, i öknen, bergen, de djupa skogarna eller på prärien och följer en amerikansk kulturtradition av pionjäranda, självständighetsdrift och frihetssökande. För vissa är detta ett led i långsiktiga nynationalistiska strategier medan det för andra bara är ett uttryck för drop-out-kulturen.

Rasens hedniska gammelmormor

Else Christensen är ett välbekant namn inom amerikansk nyhedendom och nationalsocialism. Hon åkallas under ceremoniella dryckeslag och hyllas i historiska artiklar. T-shirts med hennes bild dyker upp på vältatuerade outlaw-bikers ölbyggda kroppar. Under trettio år har hon spridit den rasideologiska hedendomens evangelium. Genom henne har många av dagens aktivister introducerats till den nordiska gudavärlden även om de flesta därefter brutit sig nya vägar. Medan vissa tröttnat på hennes strategiska val av en låg politisk profil har andra gett sig ut för att undersöka de magiska och rituella stigar hon varit mindre villig att beträda.

Född i Esbjerg på den danska västkusten 1913, flyttade Christensen som tonåring till Köpenhamn där hon engagerade sig i den anarkosyndikalistiska rörelsen. Mellankrigstidens politiska scen i den danska huvudstaden var tämligen livlig med regelbundna slagsmål mellan olika anarkistiska, kommunistiska och fascistiska grupperingar. Influerad av de nationalromantiska och nyhedniska inslagen inom den tyska völkisch-diskursen, reste hon runt i Tyskland och hon kom att påverkas av den nationalsocialistiska vänsterfalangen företrädd av bröderna Greger och Otto Strasser. Aktiv i det relativt stora danska Nationalsocialistiska Arbejderpartiet tillhörde hon en falang som blev utmanövrerad då Fritz Clausen, senare dömd för landsförräderi, övertog ledarskapet under kuppartade former. Organiserade i underjordiska väpnade celler blev många nationalsocialistiska dissidenter, därav Christensens man Alexander, arresterade som potentiella motståndsmän under den påföljande tyska ockupationen.

Efter kriget tog sig Christensen via England till Kanada, där hon arbetade som sjuksköterska i Toronto och läste in sig på rasideologisk historiefilosofi av Joseph Arthur de Gobineau, Oswald Spengler och Francis Parker Yockey. Genom den populistiske förintelseförnekaren Willis Carto kom Christensen i kontakt med den nationalsocialistiske rasmystikern A. Rud Mill, grundare av den numera insomnade Anglican Church of Odin, i vars verk Christensen tyckte sig se lösningen på det dilemma hon menade att den ariska rasen befann sig i.

Rasens själ

I linje med de resonemang som utvecklats av dessa historiefilosofer slöt sig Christensen till att den ariska högkulturen befann sig i sin ”senila fas”. Besudlad av rasfientlig internationalism i form av kristendom, humanism, kapitalism och kommunism stod den ariska rasen inför sin undergång och därmed sin möjliga förintelse eller pånyttfödelse. Fröet till nästa cykel av arisk högcivilisation återfinns enligt Christensen i ”Urds väv”, uppfattad i jungianska termer som ett rasbundet kollektivt omedvetet. Genom att söka sig djupt ner i rasens kollektiva minnesbank, under de kristna erfarenheternas ytliga intryck, kan man återskapa direktkontakten med de mäktiga ariska urkrafter som där ligger förborgade. Vitaliserad av de energiförmedlade arketypiska kraftkoncentraten ska Rasens Själ ånyo stiga upp ur samtidens gyttja, renad och mäktig likt mytens fågel Fenix.

Med detta ambitiösa mål i sikte etablerade Christensen Odinist Fellowship 1969 och två år senare tidskriften The Odinist, vars redaktion flyttade med henne till Crystal River vid Floridas västkust. Christensen blev den första att medvetet satsa på fängelsemission och genom hennes arbete blev asatro/odinism erkänd som legitim religion med Florida som första delstat. Högkvarteret är numera förlagt till en sliten husvagnscamping på Vancouver Island i British Columbia, dit Christensen utvisats 1998 sedan hon avtjänat ett femårigt fängelsestraff för marijuanasmuggling.

Christensen lanserar nordisk hedendom som ”den enda framkomliga vägen att återskapa ett ariskt hemland”. Hon påpekar vikten av att hålla en låg politisk profil och att använda religiösa omskrivningar av det nationalsocialistiska budskapet. ”Alla vet att judarna styr hela världen”, förklarar hon allvarligt under en intervju. ”Det går inte att utmana dem öppet. Inte ens Hitler klarade av att besegra den samlade judiska världsmakten. Man måste se sig för. Jag tror inte att någon misstar sig på vad jag skriver i The Odinist, men myndigheterna kan inte riktigt sätta fingret på det därför att jag formulerar mig på ett sätt som de inte kan slå ner på. Genom vårt hedniska budskap kommer vi in bakdörren.”

Alternativa lokalsamhällen

Politiskt förordar Christensen en ”nationalsyndikalistisk” modell inspirerad av italienska och spanska nationalsyndikalister som senare ”krossades av reaktionärerna” Mussolini och Franco. Hon föreställer sig att detta är helt i linje med vad Hitler ”egentligen” ville bygga innan han ”förleddes” att ”liera sig med högern” och blev ”lurad” in i ett ”omöjligt krig”. Hennes tanke är att grunda små, självförsörjande lokalsamhällen som praktiserar vad hon kallar ”stamsocialism”. Istället för att öppet utmana statsmakten ska de liksom Amish vända staten ryggen och bygga alternativa samhällen med egna regler.

Genom handlingens propaganda föreställer sig Christensen att allt fler småsamhällen kommer att bildas vilka ska förenas i diskreta nätverk, tänkta att utgöra embryot till en framtida konfederation av hedniska ariska minirepubliker. Bland de ariska hednasamhällen som inspirerats av Christensen finns exempelvis Volksberg, grundad av NS (National Socialist) Kindred, på symboliska 88 hektar (88=HH=Heil Hitler) i norra Kaliforniens skogsklädda bergsland. Självförsörjande med småbruk, verkstäder och en skola vill NS Kindred skapa en miljö som möjliggör förverkligandet av den ariska ”övermänniskan som en dag ska kunna leda världen tillbaka till harmoni med naturen och mot Adolf Hitlers vision om en gyllene tidsålder”.

Odens folk: rasmystik och nationalsocialism

Christensen kom att influera ideologerna inom samtliga grupper som nu kommer att redogöras för även om de gått längre än hon såväl politiskt som religiöst. Hennes jungianska tankegångar om ett rasbundet andligt arv utvecklades i rasmystisk riktning av Wotansvolk och går igen under andra former i tankegångarna hos hennes lärjunge Valgaard Murray, andlig ledare för Asatrú Alliance.

Wotansvolk är i skrivande stund den i särklass mest inflytelserika rasistiska hednaorganisationen och länkar samman de flesta av landets mer militant inriktade församlingar. Wotansvolk grundades 1995 av trojkan David och Katja Lane och Ron McVan. Genom en aktiv fängelsemission har den blivit en stark maktfaktor i de raspolariserade fängelsemiljöerna och har även påbörjat uppbyggandet av ett globalt nätverk. Högkvarteret ligger beläget på ett berg utanför den lilla skogshuggarbyn St Maries i norra Idahos vildmark. Ingången vaktas av snidade vargar och gudabilder och marken rymmer såväl boningshus som asatempel och öppna kultplatser. David Lane avtjänar ett 190-årigt fängelsestraff i ett federalt högsäkerhetsfängelse insprängt under bergen i Florence, Colorado, för sin medverkan i den ariska gerillagruppen The Order som under 1980-talet utmärkte sig för en rad mångmiljonrån och mordet på den judiske talradiostjärnan Alan Berg. Han kommunicerar med omvärlden genom sin universitetsutbildade hustru Katja som redigerar hans texter, sköter gruppens hemsida och det mesta av Wotansvolks kontakter samtidigt som hon hemskolar sina fem barn. Konstnären och illustratören McVan har ett förflutet som instruktör för de paramilitära Vita Baskrarna och författade 1997 gruppens bästsäljande handbok, Creed of Iron: Wotansvolk Wisdom.

Nietzsche och Jung

Både Lane och McVan ser sig kallade av ”blodets gudar” att ”stoppa folkmordet på den ariska rasen” och ”krossa den sionistiska konspiration” som de tror har erövrat världsmakten och som nu sägs ”kontrollera” alla ”en gång vita nationer”. De föreställer sig vara vägledda av en grupp ”odödliga ariska mästare” som fungerar som ett slags rasens osynliga ”väktare”, vilka tidigare har guidat ”ariska hjältar” som Alexander den Store, Julius Caesar, Robin Hood och General Patton. Wotansvolk framställer sig som ideologiska arvtagare till ariosofiska rasmystiker som Guido von List, filosofer som Friedrich Nietzsche och den analytiske psykologen Carl Gustaf Jung. Varje ras tänks utgöra en unik organisk enhet med distinkta egenskaper. För att kunna bevara sin särart måste den stå i förbindelse med ”rasens själ” uppfattad i jungianska termer som ett rasbundet kollektivt omedvetet andligt arv. ”Varje religion eller trossystem som inte är naturligt sprungen ur rasens själ, som inte är av blodet kommen”, skriver McVan, ”förstör kopplingen mellan Natur och människa, och skiljer rasfrände från rasfrände. En ras utan blodets religion driver mållös genom historien”.

Ingraverat i varje ariers hjärnbark finns enligt denna lära mäktiga arketyper som man kan komma i förbindelse med genom de ritualer och ceremonier som urtidens anfäder utvecklat och vidareförmedlat. Dessa arketyper är blodets gudar. För individen innebär mötet med den arketypiska kraften förverkligandet av den nietzscheanska övermänniskan. Odinism blir här identisk med bryggan över det avgrundsdjup som åtskiljer djur och självförverkligad övermänniska och ger möjlighet att inträda bland de odödliga ariska hjältarna vid Odens astrala gästabud. Viktigast av blodets gudar i vår utsatta tid är enligt Wotansvolk Oden, som symboliserar ”den manifesta essensen av den ariska folksjälen” och beskrivs som en krigargud med makt att skänka den ariske mannen de heroiska egenskaper som är nödvändiga om rasen ska överleva nästa Ragnarök.

Kristendomen betraktas som en artificiell religion konstruerad i syfte att säkra det judiska världsherraväldet genom att sprida vanföreställningen att vi alla primärt tillhör samma mänsklighet och upphöja vekhet och nederlag som religiösa värden symboliserade av den korsfäste guden. Kristendomen, säger Lane, ”är diametralt motsatt den naturliga ordning gudarna skapat”. Den lär oss att vi alla primärt tillhör en universell mänsklighet och manar oss att älska främlingar såsom oss själva och att vända andra kinden till när vi utsätts for orättvisor. Men ”Gud är inte kärlek. Gudarnas ordning är att lejon äter lamm och hökar äter sparvar. Artöverskridande kärlek är naturvidrigt. Liv är strid och frånvaron av strid är död.” Ska vi överleva som ras måste den utomvärldsliga och självförnekande kristenheten överges till förmån för ”en naturlig religion som predikar krig, plundring och sexualitet”.

Denna populistiska syn underbyggs dock av en esoterisk lära som till sin grund är ariosofisk rasmystik. I den tidigare Ragnarök, då kristendomen erövrade de ariska länderna, försjönk rasens själ in i omedvetenhet om sig själv som Ras. I linje med Jungs tal om att göra Gud medveten om sig själv som Gud, arbetar Wotansvolk med att söka återskapa den förlorade rassjälens medvetenhet om sig själv genom att söka sig ner i den slumrande folksjälens djupa avgrund och återuppväcka Blodets Gudar. Som Guido von List tänker sig Wotansvolk att sann arisk gudskunskap och självkännedom vårdades av underjordiska gnostiska sällskap och esoteriska sammanslutningar genom den långa vargavinterns kristna förtryck. Sekelskiftets tyska völkishkultur, med dess intresse för hedendom, magi, ockultism, rasmystik och nationalromantik, den miljö von List, Nietzsche och Jung alla var en del av, visar att rasens gudar är mäktiga arketyper som plötsligt kan göra sig påminda trots århundraden av inaktivitet. Inspirerad av Jung hävdar Wotansvolk att ”Odens ande, likt en sedan länge vilande vulkan, kan få ett utbrott vid vilket givet tillfälle som helst och överrumpla en individ eller ett helt folk på ett sätt som endast är möjligt för en blodets arketypiska gudom”. Lane pekar på Hitler-Tyskland som bevis för sina påståenden: ”Sedan vikingatiden har den direkta inverkan av Odens ande aldrig varit mer påvisbar än under nationalsocialismens Tyskland”.

Kompromisslöst raskrig

Rasmystiken kombineras med uppmaningar till ett kompromisslöst raskrig. För att motverka infiltration ansluter sig Wotansvolk till det ”ledarlösa motståndets strategi” utvecklat av klanveteranen Louis Beam. Taktiken bygger på en bodelning mellan en öppen propagandagren och en underjordisk väpnad gren. Den senare är organiserad i små självständiga celler som ”läser in” vad som behöver göras genom att tolka ledarnas budskap och samhällsutvecklingen. Lane bekymrar sig föga över att detta kan leda till desperata terrorattacker som bomben mot ett federalt kontorshus i Oklahoma City 1995 där 168 män, kvinnor och barn omkom. ”I den kommande revolutionen finns inga oskyldiga”, säger Lane kompromisslöst. ”Det finns bara de som är för vår sak och de som är våra fiender. Den stora massan är själviska giriga skitstövlar. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. De saknar helt frälsningsvärde. De kommer antingen att följa dem eller oss. I dagsläget lyder de under deras terror. När vår terror blir överlägsen deras kommer de att följa oss. De dyrkar den som är den störste tyrannen. Det är massornas natur”.

Lane tänker sig en transatlantisk rasren hednisk federation av stamsocialistiska republiker styrda av utvalda filosofer efter Platons antidemokratiska modell. Detta tänker sig Lane endast kommer att kunna bli verklighet efter en övergångsperiod av stenhård diktatur för att kunna genomföra den etniska, rasmässiga och religiösa rensning och rening han tror är nödvändig för att säkra rasens överlevnad och expansion. Då absolut makt för med sig risker för korruption menar Lane att Rasens Andliga Väktare utsett honom, och enbart honom, till ”ledare över vårt folk under denna historiska epok”.

Gud och DNA: metagenetisk asatro

Tanken på en genetisk koppling mellan ett folk och en gudavärld, en cyklisk historiesyn och föreställningen om Jungs arketyper och det kollektivt omedvetna har en central betydelse också för den asatrogna tendens som sökt definiera en ”etnisk” väg som alternativ till den ”negativa rasism” man menar propageras av Wotansvolk. Bland de mer tongivande grupperingarna här återfinns ovannämnda Asatrú Alliance (AA) och Asatrú Folk Assembly (AFA) som skiljer sig mer i termer av organisationsstruktur än ideologi.

Alliansen grundades 1987 av Valgaard Murray som har ett förflutet som talesperson för det nationalsocialistiska outlaw-brödraskapet Iron Cross Mc och som under många år var vicepresident för Christensens Odinist Fellowship. Brytningen mellan Murray och Christensen kom sedan Murray officiellt förkastat nationalsocialism som en totalitär ideologi, väsensskild från det frihetsälskande nordiska folket, och dessutom börjat närma sig de nordiska gudarna som något mer än bara arketyper. Med högkvarter i Payson, Arizona, är Alliansen ett nätverk av oberoende stammar och samorganiserar nu 18 fullvärdiga kindreds, 17 prospects, ett tiotal hangarounds och åtta fängelsekindreds, i en organisationsstruktur Murray lånat in från outlawkulturen.

Asatrú Folk Assembly leds från Grass Valley i norra Kalifornien av den gamla legoknekten och Soldiers of Fortune-journalisten Stephen McNallen och är uppbyggd enligt mer traditionellt organisationsmönster med ett centrum och individuellt medlemskap. McNallens asatrogna bana sträcker sig tillbaka till 1971 då han grundade Viking Brotherhood och han är jämte Christensen en av de mer namnkunniga veteranerna. Liksom Murray har McNallen öppet tagit avstånd från fascism, och han har uteslutit några nationalsocialistiska ”infiltratörer” ur AFA. Vid sidan av den gemensamma politiska linjen delar man också synen på gudarna, man lägger stor vikt vid rituella sammankomster, praktiserar sejd och andra andliga kommunikationstekniker samt laddar tillvaro och natur med magiska förhållningssätt och föreställningar.

Både Murray och McNallen betraktar asatro som en ”etnisk religion”, som ett ”organiskt uttryck” för den nordeuropeiska ”folksjälen”. Murray menar att det finns en ”genetisk koppling” mellan ett folk och dess gudavärld”. Ingraverad i ”vår DNA, i varje fiber av våra kroppar” finns en återklang av ”anfaderligt minne”, en ”helig länk” som ”går tillbaka tusentals generationer till svunna tidevarv”. Liksom Christensen och Wotansvolk utvecklar Murray och McNallen ett resonemang som kan föras tillbaka till Jung. I syfte att förklara kopplingen mellan ”etnicitet och etik”, mellan individer av ett visst folk och deras gudar myntade McNallen begreppet ”metagenetik”, vilket vidareutvecklades av bland andra Murray och den asatrogna runmagikern och författaren Edred Thorsson, verksam vid universitetet i Austin.

”Arketyper erinrar nu en gång om flodbäddar som vattnet övergivit men som det efter en obestämd tid åter kan finna”, skriver Jung. ”En arketyp är något i stil med en gammal flodådra, där livets vattendrag länge flutit och grävt sig djupt ner. Och ju längre vattnet flöt där, desto mera sannolikt är det att det förr eller senare återvänder dit”. Detta ”visar hur det kommer sig att våra anfäders gudar och gudinnor alltid varit med oss”, skriver Thorsson, ”och hur enkelt de kan återvända om vi sätter dem i rörelse. Dessa gudomar är som en hemlig kod nedlagd i vårt innersta väsen. Andra folk bär på andra koder som är rätta för dem; vår kod av det enkla och enda skälet att den är VÅR är rätt för oss”.

Nyckel till kosmos

Metagenetik blir för McNallen och Murray nyckeln till det kosmiska maskineriet och leder till en viss optimism att den nuvarande kosmiska vargavintern närmar sig sitt slut. McNallen betonar att kristendomen är ett tämligen nytt fenomen i den anrika nordeuropeiska historien. ”Det finns inget som tyder på att kristendomen kommer att bli något varaktigt”, säger McNallen allvarligt. ”I ett historiskt perspektiv är den snarast en fluga och det finns inget som säger att den skall behålla greppet om vårt folk in i nästa årtusende”. Murray hävdar att ”Oden samlar sina krigare. Nästa Ragnarök står inför dörren. De slumrande gudarna har börjat röra på sig”. Efter ett årtusende av alienation då vårt folk varit ”totalt separerade från gudar och anfäder” har dessa ”urgamla relationer åter börjat glöda”. Eftersom förhållandet mellan gudavärld och människovärld anses vara ömsesidig, kommer den anfaderliga gnista som åter tänts djupt ner i den nordiska själen att väcka upp de nordiska gudarna och gudinnorna och därefter kommer genom växelverkans logik gudavärld och nordbor att bli allt enigare och starkare tills ”förtryckets bojor kommer brista. Än en gång kommer vårt folk att bli fritt och känna sina gudar och vi kommer åter i samklang med naturen och livet”.

Såväl McNallen som Murray förespråkar en decentraliserad framtida politisk styrelseform, baserad på direkt demokrati och ekologisk medvetenhet. De tar båda avstånd från rasism även om den metagenetiska tesen i detta avseende är långt ifrån oproblematisk, vilket vi snart kommer att återkomma till. Såväl AA som AFA betonar att man respekterar varje folkgrupp och dess traditioner och man understryker att varje folk har rätt till självbestämmande. Detta har medfört ett öppet stöd för skilda separatistiska rörelser, från Karenfolket över Tibet till sydafrikanska boer, och framträder också i det samförstånd och samarbete som utvecklats med amerikanska indianska religiösa ledare.

I Förenta staterna har intresset för indianska religioner, schamanism och trumresor varit på stark tillväxt under de senaste årtiondena. Många indianer har reagerat starkt negativt på alla ”Wanna-be Indians” som de anser gör sig skyldiga till religiös stöld. Den 10 juni 1993 samlades 500 representanter från 40 olika stammar till ett möte arrangerat av Lakota, Dakota och Nakota Sioux och man antog en ”krigsdeklaration mot andlig exploatering” av de indianska religionerna. I texten sägs att man tröttnat på att se sina traditioner ”missbrukade, profanerade och andligt våldtagna … av icke-indianska wanna-bees, skojare, profitörer, självutnämnda new ageschamaner”. På grund av de ”pseudo-religiösa företag som bildats för att ta betalt av människor för att delta i falska sweatlodges och vison quests … förklarar vi härmed krig mot alla personer som exploaterar, förvanskar och på andra sätt begår övergrepp mot våra heliga traditioner och vår andliga praktik”.

McNallen publicerade krigsförklaringen i AFAs tidning Rune Stone och uttalade sitt fulla stöd för indianerna. De indianska grupper som hyser denna åsikt har på motsvarande sätt varit lyriska över den asatrogna rörelsens framväxt, och man har börjat hänvisa vita nyfikna till Alliansen och AFA med motiveringen att de kommer att finna vad de söker i sina egna traditioner, om de söker efter sina egna rötter, då asatro och indiansk religion liknar varandra utan att vara identiska. Valgard Murray bor i Arizona som är ett av flera centra för en självsäker och stark indiannationalistisk rörelse. Liksom McNallen har han utvecklat ett samarbete med Lakota, Apache, Zuni och Hopi och Navahoindianerna i området, vilket resulterat i att han har blivit erkänd som en ”medicinman för sitt folk”.

Den Gamle och nationen

Samarbetet mellan asatrogna och indiannationalister har dock inte varit helt smärtfritt. I skrivande stund pågår en allt mer infekterad konflikt centrerad kring ett sensationellt arkeologiskt fynd. Sommaren 1996 hittades ett skelett vid en flodbädd vid Kennewick på gränsen mellan delstaterna Oregon och Washington. Antropologen Jim Chatters bedömde dragen som kaukasiska och man trodde att det kunde röra sig om resterna av en pälsjägare från 1800-talet tills kol 14-tester visade att fyndet var 9.200 år gammalt.

Snart utvecklades ett triangeldrama mellan forskare, indianer och asatrogna. Medan forskarna ville försäkra sig om att fyndet var tillgängligt för vetenskapen menade en koalition indianer att frågan snarast var ”religiös”, och med stöd av 1990 års Native Grave Protection and Repatriation Act krävde de att ”deras anfader” skulle utlämnas för en indiansk begravning. Som tredje part att göra anspråk på skelettet hävdade AFA genom den asatrogna advokaten Reinhold Clinton att de kaukasiska dragen visade att det var ”en nordisk anfader” som skulle få en asatrogen begravning. Både indianer och asatrogna har efter stämningsansökan tillåtits hålla religiösa ceremonier kring skelettet som bevakas av den amerikanska militären.Den indianska och asatrogna upphetsningen visar tydligt hur fyndet passar in i gruppernas respektive nationalistiska projekt och blivit bärande i en argumentering som handlar om vem som egentligen har rätt till landet. Stephen McNallen hävdar att ”indianerna vill begrava bevisen”. Han menar att undersökningen visat att både ”våra kaukasiska och indianernas asiatiska anfäder tagit sig över Berings sund. Det förändrar hela frågan om vem som var här först. Vem utrotade vem? Vem bestal vems land?” I ett öppet brev deklarerade McNallen att ”Kennewick Man är vår anfader, skapad av samma makter som skapade oss. Asatrú Folk Assembly kommer orubbligt att stå vid Den Gamles sida och tänker inte låta vårt arv osynliggöras av de som söker fördunkla det”. Bland indianerna har en konspirationsteori börjat cirkulera enligt vilken vita rasister planterat skelettet som de hämtat från Europa bara för att kunna göra sådana anspråk. Från forskarnas perspektiv uttrycks en något eftergiven förtvivlan över den upphetsade religiösa raskonflikten. ”Om vi måste lägga tillbaka vartenda fynd vi någonsin gräver upp för att inte förolämpa någon kommer vi ju aldrig att lära oss nånting”, suckar Chatters, otålig över denna ”raspolitik”.

Globalisering, hedendom och nynationalism

Den nyhedniska vågen är inte något unikt för Förenta staterna. Tvärtom återfinns fenomenet över stora delar av världen, i samhällen med skilda historier och olika sociala, politiska och ekonomiska förutsättningar. Det är ett globalt fenomen och som måste förstås i ljuset av andra globala fakta. Vi håller gradvis på att bli en enda mänsklighet på en enda planet. Detta tycks ha gett upphov till motreaktioner i nynationalistisk riktning, av framförallt tre skilda former: etnonationalism (t.ex. Jugoslavien, Rwanda), religiös nationalism (t.ex. hindunationalism, islamism) och rasnationalism (t.ex. svart nationalism i Förenta staterna, vit transatlantisk rasnationalism). Att dessa nationalismer betecknas som ”nya” kan måhända synas förvånande ur ett svenskt perspektiv då de skandinaviska nationalismerna konstruerats som statsbärande ideologier om etnisk, kulturell och språklig homogenitet. Rent empiriskt har dock den vanligaste formen av nationstillhörighet varit multietnisk, mångreligiös och flerspråkig, vilket faktiskt gäller också för den svenska ”nationen”, även om samer, tornedalingar och finnar länge osynliggjorts.

Mötet med globalkulturen tycks väcka frågan om den egna identiteten på nytt, och ett av många svar tycks vara ett sökande efter rötter i förglobala, förmoderna kulturer. Detta tycks i sig vara kopplat till den urbana människans romantiska föreställningar om natur och de folk som associeras med naturen – antingen nutida som vurmandet kring indianer och samer gör gällande – eller forntida, som vikingarnas eller kelternas svunna världar. Att den nyhedniska våg som går över västvärlden tycks sammanhänga med globaliseringsprocessen kan också härledas ur den relativisering som etableringen av en globalkultur innebär för alla andra kulturer – inklusive den västerländska. Under kolonialismens imperiebyggande tidevarv konstruerades en västerländsk bild som utmålade den pågående västerländska världserövringen som ett världsciviliseringsprojekt. Maktpositionen och legitimeringssträvanden kungjorde att den västerländska kulturens värderingar, sanningar och normer var universella. Under globaliseringsprocessens nuvarande fas har denna etnocentriska föreställning allt mer kommit att ersättas av den närmast skräckinjagande insikten att våra värderingar, sanningar och normer inte är universella utan relativa. Detta har lett till en rad reaktioner i termer av nymornade nationalchauvinistiska, främlingsfientliga och fundamentalistiska rörelser i västvärlden, allt från Pat Buchanans presidentvalskampanjer på temat att USA inte längre kan ge upp för den internationella ordningen till forskaren Samuel P Huntingtons dystopiska teser om västvärldens snara undergång om inte krafttag görs för att stoppa multikulturalismen i Europa och Förenta staterna. Av avgörande betydelse för hur reaktionsmönstren utformas är frågan om hur lokaliseringsprocessens drivkrafter och natur uppfattas. Många nynationalistiska rörelser identifierar globaliseringsprocessen som en homogeniseringsprocess som kommer att medföra att vi en bit på nästa århundrade kommer att klä oss lika, äta lika, tänka lika – alltså en hotande kulturell likriktningsprocess som utmanar varje nu existerande partikulär kultur.

Om man nu förbinder denna mer allmänna utveckling med den högerradikala miljöns förändring i Förenta staterna stärker vi vår förståelse av nyhedendomens betydelse. Förenta staterna har under efterkrigstiden genomgått en mycket snabb förändring under vilken den institutionaliserade rasismen successivt nermonterats genom medborgarrättsrörelsens kamp och andra samverkande faktorer. Under utvecklingens gång formerade sig en rastänkande vit opposition som under ständiga förluster allt mer kom att radikaliseras. Under 1980- och 90-talen har en stor del av den organiserade vita rasistmiljön kommit att inse att det vita Good Ol’ America man sökte försvara inte längre fanns kvar och inte skulle kunna bli verklighet igen med mindre än ett väpnat uppror mot de rasförrädare man menar tagit makten över regeringen.

Förkastar den amerikanska kulturen

Den rasideologiska nyhedendomen bör ses som ett led i denna pågående radikaliseringsprocess. Genom att förkasta kristendomen vars betydelse varit så central för landets självbild och en starkt bidragande komponent i den amerikanska kulturen, bränner man ytterligare broar mellan sig själva och det storsamhälle man förkastar. Medan tidigare rasideologer utgått från föreställningen att en andra amerikansk revolution är nödvändig för att återföra landet till den ursprungliga, rascentrerade konstitutionen och dess vita republikanism, förkastar man här själva det amerikanska projektet och dess fäder som ett led i en ondskefull global konspiration. Hur denna tänks se ut skiftar, men i allmänhet brukar man föreställa sig att judar, frimurare och de superrika ingår i skiftande konstellationer. David Lane är inte ensam om sin analys: ”Titta på Förenta staternas sigill och de 13 stjärnorna för de ursprungliga 13 staterna med Davidstjärnan som strålar över örnen och symboliken är entydig: Förenta staterna skulle användas för att bygga en sionistisk världsdiktatur”. Detta menar Lane förklarar varför landet kastat sig ut med sin militär i alla dessa ständiga krigsföretag: sydstaterna, Mexiko, Spanien, Dominikanska republiken, Panama, Grenada, de två världskrigen, Korea, Vietnam, Irak och före detta Jugoslavien. Allt i syfte att underordna världens alla stater den ”judiska diktaturen”. Lane går så långt att han påstår att man omöjligen kan vara både ”vit” och ”amerikan”: ”Amerikas enda avsikt i alla sina åtaganden är att utrota den vita rasen – hur kan du vara det som förintar dig?”

Rasideologisk hedendom blir till ett centralt element i konstruktionen av ett nynationalistiskt projekt som syftar till att bryta med en allt mer multikulturell amerikansk nationstillhörighet till förmån för en vit rasnationalistisk. Här blir vikingatiden och dess gudavärld kraftfulla symboler för något distinkt ”eget”, något särskilt från en allt mer universell kristenhet och mångkulturell amerikansk identitet. Vikingar och nordisk hedendom frammanar en bild av en svunnen frihetstid då män var män och man projicerar framgångsrikt bilder av fria, stolta, ädla, modiga krigare, vilket framhölls i artikelns inledning.

Ett annat ofta centralt inslag i nynationalistiska rörelser är lanseringen av ”nationella trauman”, vilka skapar känslor av att vara offer för historiska övergrepp från nationens fiender. Betänk exempelvis den vikt slaget vid Trastfältet 1389 kommit att få i den nymornade serbiska etnonationalismen. I den vita rasnationalismen blir vikingatidens undergång och religionsskiftet av särskilt stor betydelse. Man lyfter fram hur den frihetsälskande nationen underkuvades av de kristna horderna, och genom mord, förtryck, förbud och vapenmakt kastade den svunna ariska högkulturen ner i den mörka medeltiden. Ron McVan skriver: ”Amerikanska negrer klagar alltid över slaveriets prövningar som om endast de någonsin varit förslavade. Judarna gnäller ständigt och hysteriskt om den påstådda förintelsen. Men om man verkligen vill förstå vad ”terror” och ”lidande” inneburit i ordens fulla betydelser, då måste man komma till insikt om det lidande som fritänkande ariska hedningar, alkemister och vetenskapsmän fått utstå under det kristna terrorväldets förföljelser och inkvisationer. Denna tid innebar ett medvetet folkmord, ett slaktande av de oskyldiga och rättfärdiga som saknar motstycke i världshistorien. Ett mörker sänkte sig över den ariska nationen som skulle vara i ett årtusende.”

Från denna tänkta ariska urnation dras sedan en linje genom historien fram till våra dagar, en historia som präglas av ständiga kränkningar och ständiga övergrepp från de judiska konspiratörerna. Dessa söker nu utrota de sista resterna av den frihetsälskande ariska nationen, men rasnationalismen uttrycker också hopp om evig samhörighet bortom dagens utsatthet, efter det stundande Ragnarök då den tänkta nationen åter ska resa sig och återskapa sin förlorade självständighet. I Wotansvolks tappning blir den rasideologiska hedendomen också grunden för ett transnationellt pan-ariskt projekt. Genom att använda forskare som George Dumezil och andra religionshistoriker som skrivit om indo-europeisk religion frammanas en bild av en svunnen arisk urcivilisation. Man betraktar den tidigare snäva nationalismen som en gång informerade Hitler som ett avgörande misstag. Den sägs ha utgått från konstgjorda nationsgränser instiftade av den judiska ärkefienden för att söndra och härska, vilket resulterat inte minst i två förödande vita inbördeskrig till gagn endast för etableringen av den Nya Världsordningen. Wotansvolk har genom sin cyberaktivitet blivit en av de ledande förespråkarna för en transatlantisk rasnationalism som vill konstruera en nynationalistisk enhet som ska förena hela den ”en gång vita världen”, från Förenta staterna över Europa till Australien.

Nordeuropeisk urreligion

Som tidigare framhållits söker talespersoner för Asatrú Alliance och Asatrú Folk Assembly tränga bortom vad de kallar ”negativ rasism” genom att lansera asatro som en nordeuropeisk urreligion, förbundna med den nordeuropeiska identiteten genom metagenetik. Föreställningen att varje etnisk grupp genetiskt delar ett andligt arv kan knappast kallas annat än rasistiskt, om rasism definieras som en lära som hävdar att medlemmar av en viss ras av naturen delar vissa bestämda inte bara fysiska utan också mentala egenskaper som särskiljer dem från medlemmar av andra raser.

Att man använder begreppet etnicitet sammanhänger förmodligen dels med att etnicitet till skillnad från ”ras” är positivt värdeladdat i den amerikanska diskursen och dels med den amerikanska rasismens idéhistoriska utveckling. Fram till 1930-talet hade tanken på en enhetlig vit ras inte slagit igenom i Förenta staterna. Istället talade man om skilda vita raser – den anglo-saxiska rasen, den teutoniska (germanska) rasen, den alpina rasen och medelhavsrasen. När exempelvis irländska katoliker började massinvandra efter den stora svälten på den gröna ön under 1840-talet betraktades de som en lågt stående ras. Teckningar i dagspressen avbildade irländare som apor och de betraktades som vita av en annan färg. Så tänkte man på vissa håll i Förenta staterna faktiskt också om svenskar. Självaste Benjamin Franklin ansåg att svenskar var ett svartmuskigt folk som var oförmögna att ingå i en demokratisk nation då man bar med sig ett så despotiskt monarkistiskt traditionsarv. Den utom-anglosaxiska invandringen uppfattades som ett hot mot den nyvunna friheten och man tog strid för att kvalificera 1790 års invandringslagstiftning som angav att man endast kunde bli ”amerikan” om man var en ”fri vit person”. Grundlagsfäderna, för vilka ”vit” förmodligen var synonymt med ”anglosaxisk”, kunde svårligen ha föreställt sig att syrier, armenier, araber, judar och sicilianare skulle söka medborgarskap genom att framställa sig som inkluderade i kategorin ”vit”. Ett tämligen stor nativististisk anglo-amerikansk opinion krävde att man i lagstiftningen skulle särskilja vita av olika raser och färger och hämtade för detta stöd i den eugeniska vetenskapen (vetenskaplig gren som syftade till att förädla de mänskliga raserna genom selektiv fortplantning). Det kulminerade i 1924 års invandringslag som begränsade invandringen av andra ”raser” än de nord- och västeuropeiska.

Andra samtida processer samverkade för att skapa en enhetlig vit, ”kaukasisk” ras. Här handlar det framförallt om relationerna till indianer, mexikaner, svarta och asiater, och logiken tycks ha varit påfallande taxonomisk. En irländare som betraktats som ”icke-vit” och ”oamerikansk” i Boston blev ”vit amerikan” som soldat i det mexikanska kriget 1845-47, i förhållande till svarta på sydstaternas plantager eller de kinesiska gästarbetarna i Kalifornien. Under den stora folkomflyttningen då miljoner svarta sökte sig upp mot nordstaternas expanderande industricentra fördes denna taxonomiska logik vidare in mot landets huvudfåra. Ironiskt nog slog tanken på en enhetlig ”vit” ras igenom under 1930-talet, omedelbart efter det att tanken på separata vita raser blivit juridisk princip i 1924 års rashygieniska invandringslagstiftning. ”Rasrelationer” har sedan dess förskjutits till att i huvudsak handla om konflikter och samlevnad mellan landets ”svarta” och ”vita” medborgare, snarare än om anglosaxer versus irländare eller italienare.

Wotansvolk är arvtagare till den senare rasistiska diskursen och utgår i sin rasnationalistiska ideologi från tanken på en enhetlig vit ras. Den etniska positionens företrädare har tagit sin utgångspunkt i den tidigare rasläran även om man moderniserat språkbruket och talar om dessa ”raser” som genetiskt särskilda ”etniska” grupper. Båda hedniska tendenserna förstärker konstruktionen av den tänkta ”nationen” genom att förbinda jungianska spekulationer om kollektiva andliga arv knutna genetiskt till de folkgrupper man särskiljer. De betraktar ”nationen” som en ”organisk” enhet som bör eftersträva nationellt självbestämmande i en etnostat respektive rasstat och framställer detta som ”naturens ordning”. Vi står alltså inför en religiös politik som biologiserar andligheten och förandligar biologin. Den diskurs som utvecklats inom båda grupperingar kommer så att ytterligare förstärka den renhetsprincip som ofta ligger förborgad inom de nynationalistiska projekten. Rasblandning anses besudla inte bara berörda individer, avkomma och folkgrupp utan även gudavärlden vars pånyttfödelse kräver en etnisk rensning av det slagg som hindrar flödet i de uttorkade flodådrorna. En måhända befängd tanke som likväl kastar en skugga av Kosovo över Atlanten.