Anta utmaningen!

Publicerat i Folkvett nr 1/1998.

Jag tror att en stor del av förklaringen till att Håkan Blomqvist lämnar UFO-Sverige medan jag stannar kvar, har att göra med vår bakgrund. Medan Håkan en gång i tiden kom in i UFO-arbetet som en övertygad anhängare av den utomjordiska hypotesen, med täta kontakter med några av våra mest kända kontaktpersoner, så kom jag själv in med en naturvetenskaplig bakgrund med astronomi som mitt främsta ämne. Jag har aldrig sett på UFO-fenomenet som potentiella utomjordiska farkoster, inte ens under mina tidiga år i mitten av 70-talet. Till skillnad från Håkan (i början av hans ”UFO-karriär”) stod jag redan från början öppen för att alla UFO-rapporter skulle kunna förklaras med naturliga fenomen (om än inte alltid kända av vetenskapen i skrivande stund), mänsklig psykologi, militära experiment och dylikt. Jag tror att denna skillnad är viktig för att förstå Håkan Blomqvists inlägg.

För UFO-Sverige är varje enskilt fall intressant eftersom det lär oss något nytt om oss människor och vårt sätt att uppfatta omvärlden. Och förhoppningsvis även om den fenomen som uppträder i lufthavet. För Håkan var inte detta nog, vilket jag respekterar.

Håkans argumentation för sin omsvängning är inte övertygande. Trots att han anser att många UFO-rapporter har psyko-sociala orsaker (vilket de mycket väl kan ha) redovisar han inte hur dessa mekanismer skulle förklara fall som Gohs/Ingemark (1970), Björkvik (1989), Siw Fester-fallet (1983) och Lergravsviken (1957). Istället för att anta utmaningen och ge oss en fungerande förklaringsmodell på dessa intressanta dagsljusfall väljer han att lämna skutan utan att ha fullgjort sitt arbete. Vi hade behövt Håkans kritiska blick och stora kunnande i många år till.

Fall som Ångelholm (1946), Domsten (1958) och Mariannelund (1959) har inte fått sina förklaringar (eller möjliga förklaringar) genom extrapoleringar av rapportmaterialet och godtyckliga generaliseringar utan genom hårt fältarbete och precis de djupstudier som Håkan efterlyser. Andra exempel skulle kunna vara ”spökraketerna” och ”spökflygarna”. Att vi inte gör fler djupanalyser beror enbart på bristande resurser i form av kvalificerade medarbetare, tid och pengar.För mig är det just dessa djupstudier och att finna kontrollerbara förklaringar till händelserna, som utgör kärnan i UFO-arbetet. Att stanna upp och säga att dessa är ”äkta UFO-fall” bara för att vi inte har kunnat finna en förklaring är otillräckligt och inte hederligt, lika lite som det duger med svepande psykologiska modeller utan empirisk grund.

Jag kan inte nog poängtera följande: Vi undersöker inte UFO-fenomenet för att bevisa att det bakom rapporterna döljer sig nya och spännande fenomen utan helt enkelt för att finna svaren på varje enskilt fall och möjliga mönster i den restmängd som återstår.

Så länge jag har känt Håkan har han varit mycket kritisk till skeptikergruppernas oförmåga och ovilja att undersöka UFO-fenomenet. I många fall har han kallat dem ”vulgärskeptiker” och ringaktat den brist på kunnande och undersökningsvilja som finns i dessa grupper. Vetenskap och Folkbildning inräknat.

Oberoende analyser av informationsrika UFO-rapporter gjorda av UFO-Sverige å ena sidan och Vetenskap och Folkbildning å den andra hade utan tvekan lett till ökad kunskap om såväl våra arbetsmetoder som de bakomliggande orsakerna till observationerna. Men något intresse att ta del av UFO-Sveriges stora kunskapsbank eller att aktivt engagera sig i undersökningen av UFO-rapporterna har aldrig funnits hos de svenska skeptikerna.

Varför Håkan nu plötsligt tror att skeptiker utan kunskap om misstolkningsfenomen, UFO-historia och kontaktpersonernas mycket speciella bakgrund skulle bli goda fältundersökare och förvaltare av vårt stora arkiv är för mig en gåta och närmast en förolämpning mot allt hårt arbete som dagligen läggs ned på UFO-rapporterna.

Att det som skeptiker skulle vara lättare att föra ut sin syn på UFO-frågan än för oss inom UFO-Sverige är nog också mycket tveksamt. Skeptikergrupperna har en mycket hård belastning som ”bortförklarare” och deras argumentation blir på intet sätt mera objektiv eller lättbegriplig för en åhörare.

Skeptikerns roll är att vara en nagel i ögat på oss på samma sätt som opponenten kritiserar doktoranden. Våra metoder måste kunna kritiseras och analyseras. Men att själva bedriva undersökande verksamhet om dessa fenomen och företeelser har de flesta skeptikergrupper – ännu så länge – ingen beredskap för. Och om UFO-Sverige slutade undersöka UFO-rapporterna och överlät detta på exempelvis Vetenskap och Folkbildning – vem skulle i så fall kontrollera skeptikerna?

Det krävs stort tålamod och en hel del hårt arbete att förändra en organisation som UFO-Sverige från att ha varit en pro-ET-grupp (utan andra ambitioner än att informera allmänheten om ”besökarnas” förestående ankomst) till att bli en undersökande och analyserande förening med vetenskapliga ambitioner. Det arbetet påbörjades redan i mitten av 70-talet men först under 90-talet har förändringarna börjat ta verklig fart. UFO-Sverige drar i dag till sig helt andra medlemmar än för tio år sedan. Vårt sätt att kritiskt analysera rapporterna möts med respekt av militär, media och skeptiker. Varför skulle vi sluta med det som vi är duktiga på, nämligen att undersöka UFO-fenomenet? Ska vi ensamma ta ansvar för TV:s mytspridande ”dokumentärer” och ytliga soffprogram? Är allmänhetens ET-tro och sug efter enkla lösningar skäl nog att lägga ned UFO-Sverige? Svaren är givetvis nej.

Jag har mycket svårt att förstå Håkans argumentering om att vi och våra lokalgrupper skulle få problem när det inte längre ”inträffar några UFO-fall av intresse i trakten”. Det kommer alltid att inträffa intressanta UFO-fall. Att informera om detta ser jag inte som ett problem, om man inte som Håkan verkar göra i sitt inlägg, plötsligt har börjat sätta likhetstecken mellan flygande tefat och UFO.

Till skillnad från de flesta UFO-grupper publicerar UFO-Sverige regelbundet artiklar och annan information om fall som vi har funnit förklaringen på. På våra kurser går vi noggrant igenom rapporter som vi har identifierat och redovisar på vilket sätt vi har funnit förklaringen.Det är också UFO-Sverige som har avslöjat flera av de framstående och i allmänhetens ögon trovärdiga UFO-författarna (Luukanen, Hjorth, Adelskogh, Anders B. Johansson) som de mytspridare de verkligen är. Har har Håkan själv deltagit med liv och lust.

Att påstå att UFO-Sverige genom vårt arbete skulle leda in ungdomar i extrema politiska och religiösa grupper finns det inget belägg för. Här är Håkan ute på mycket svag is. De personer (knappast ungdomar) som ändå hamnar i dessa grupper har redan från början haft ett allmänt intresse för det ockulta och extrema. Man får det knappast genom UFO-Sveriges blotta existens utan mera genom TV-serier och ”dokumentärer”.

Istället är det så att det finns flera exempel på hur vi har fostrat ungdomar till kritiskt tänkande undersökare med en fast förankring i verkligheten. Nu senast genom att två av våra unga styrelsemedlemmar genomfört sitt första år som etnologistuderande i Uppsala.

För att summera: UFO-Sveriges uppgift är att undersöka rapporter om okända fenomen på himlen samt att försöka finna förklaringar på samtliga UFO-fall – även om svaren är vardagliga och föga upphetsande. Det är de bakomliggande orsakerna som är intressanta – även om de inte är utomjordiska besökare. Det är detta sisyfosarbete, att dagligen och stundligen försöka förklara hur vår verklighet är beskaffad och att redovisa vårt arbete för allmänheten, som är våra uppgifter. Detta har Håkan helt missat.

Den restmängd på 2-5 procent som idag återstår gör det av en enda orsak: Att UFO-Sverige genom hårt arbete har lyckats förklara eller visa på sannolika förklaringar till de övriga 95-98 procenten. De har inte förklarat sig själva.Att informera (enligt Håkan ”propagera”) om de av oss ouppklarade fallen är inte konstigare än att polisen berättar om ouppklarade brott eller att astronomer publicerar artiklar om fenomen i rymden som ännu trotsar alla förklaringsmodeller – så länge vi också berättar om vilka undersökningar vi har gjort i våra försök att finna förklaringar. UFO-Sverige kan givetvis bli bättre, mycket bättre. Vi gör ständiga fel och orkar inte alltid leva upp till våra högt ställda mål. Men viljan finns där.

Själv sätter jag en ära i att just UFO-Sverige, med vår kritiskt granskande inställning kan erbjuda en service till allmänheten som uppenbarligen är mycket efterfrågad. Skulle detta kunna ske i samarbete med exempelvis Vetenskap och Folkbildning vore ingen gladare än jag.

Clas Svahn,
Ordförande i riksorganisationen UFO-Sverige

Läs Håkan Blomqvists slutreplik