Tomtar, troll och Currykryss

Publicerat i Folkvett nr 3-4/1997.

Varför bemöta sådant trams?

När jag talar med kolleger inom den akademiska världen om detta med jordstrålning är den helt dominerade attityden att det där är något som en del isolerade knäppgökar håller på med och inget att bry sig om. Min personliga uppfattning är att denna inställning numera är farligt aningslös. Jordstrålningsbudskapet är omskrivet och omhuldat i massmedia och predikas av energiska och karismatiska missionärer. Många människor har därför kommit att ta det på allvar. Här och där har tron spritt sig till kommunal beslutsnivå och till sjukförsäkringsväsendet. Därmed används skattepengar till att anlita experter på jordstrålning. Det har alltså blivit allt viktigare att forskare och universitetsfolk bemöter dessa idéer och dementerar dem.

En anledning till passiviteten från forskares sida är att det är mycket svårt att bemöta jordstrålningstroende på ett meningsfullt sätt. Om någon påstår att det finns tomtar och troll i skogen skulle det knappast idag vara meningsfullt att bemöta dem eftersom alla skulle skratta åt sådant. Min uppfattning, och såvitt jag kan bedöma råder det full samstämmighet om detta i forskningsvärlden, är att jordstrålningens existens är ungefär lika bevisad och sannolik som tomtars och trolls. Trots detta har den genom att utnyttja pseudovetenskaplig jargong och den normala och utbredda hypokondri och paranoia som alltid finns, lyckats etablera sig i många människors medvetande. En vag anknytning till (den verkliga) radonfaran och den, hittills obevisade, faran med elektromagnetiska fält från hushållsledningar och apparater, finns också. Alltså kommer jag här att anstränga mig att misskreditera idéerna om jordstrålning så mycket som möjligt i hopp om att stödja och ge argument till skeptiker som måste bemöta fenomenet ute på fältet.

Vad är det som påstås om jordstrålning?

I korthet påstås att det finns linjer som bildar ett rutnät över jordytan där någon form av strålning tränger upp. Värst är det där linjerna korsas, så kallade kryss. För att komplicera saken finns det två olika rutnät: Currylinjer och Hartmannlinjer. I Sverige anses allmänt Currykryss vara de farligaste. I Norge däremot är det Hartmannlinjerna som detekteras och som orsakar allehanda medicinska besvär. De troende drar sig inte för de mest extrema påståenden som att risken för cancer ökar dramatiskt i Currykryss, liksom plötslig spädbarnsdöd. Annars verkar det som om man kan få nästan vad som helst av dessa Currykryss (i Sverige) och Hartmannkryss (i Norge): sömnsvårigheter, ryggsmärtor, mardrömmar, reumatism mm. Floberg (1994) hävdar bestämt att träd och växter dör i Currykryss och har publicerat en hel bok med foton av dåliga träd och växter som enligt hans egna mätningar växer i sådana kryss. Andra påståenden är att katter och myrstackar gärna ligger i Currykryss och att blodsänkan påverkas. Likaså påstås att man förr kände till dessa ting och därför såg till att undvika Currykryss i bostäder. Historiker och folklivsforskare jag talat med har inte kunnat bekräfta detta. Däremot är det sant att det finns en kinesisk mytologi om draklinjer som liknar dessa uppfattningar.

Man frågar sig då hur man finner dessa linjer och kryss? Jo, man måste använda slagruta eller vinkelpinnar (vinkelpekare), instrument som förstärker svaga signaler från kroppen, enligt de troende. Enligt entusiasterna ligger det något fysikaliskt fenomen bakom jordstrålningen men fysiken har ännu inte kommit tillräckligt långt för att detektera det. Ett vanligt påstående är att det har med magnetism att göra. Detta är dock lätt för fysiker att avfärda. Dan Mattson (1991) upprepar i sin bok uppfattningen att vatten skapar magnetfält (s. 27) men säger sedan själv ett par rader längre ned att man misslyckats med att mäta dem. Varför då framföra påståendet? Otaliga undersökningar har gjorts av dessa slagrutor och vinkelpinnar för att utröna om de detekterar något objektivt. Alla noggranna undersökningar hittills har vederlagt detta, se artiklar i bl. a. Folkvett 2/1987, 3/1988, 3/1993 och 3-4/1996 av Rolf Manne m.fl. (se litteraturlistan). Jag skall därför inte lägga ned alltför mycket tid på det här.

De som tror på slagrutor och därmed på jordstrålningsparadigmet gör de mest fantastiska påståenden om dessa instrument. Förr var instrumentet mest använt för att finna vatten och lämplig plats för brunnsborrning. Nu kan man dock läsa att t.ex. i Dan Mattsons (1991) bok att man hittar vattenådror, elektromagnetiska fält, rör, kablar, och andra elektriska ledare under mark, sprickor, grottor och underjordiska hålrum, samt, förstås, de båda berömda gitternäten av Curry- och Hartmannlinjer. Att en pinne (eller två) i handen verkligen så fullständigt och uttömmande kan kartlägga alla fysiska, och av fysiken ännu inte kända fenomen, under jord, verkar troligen för en normalt skeptisk person helt fantastiskt. Dock argumenterar Mattson med flera vältaligt och med rikliga anekdoter för att så skulle vara fallet.

De troende

De svenska idéerna om jordstrålning härstammar huvudsakligen från två tyska läkare Curry (1952) och Hartmann (1967). I någon mån hänvisas även till gammal kinesisk vidskepelse. Det är viktigt att redan från början påpeka att de tyska läkarna inte publicerat några vetenskapliga arbeten om sina idéer. De båda nämnda arbetena uppfyller inte några som helst kriterier på vetenskaplighet. Inte heller har de tagits på allvar av någon större andel av sina kolleger eller andra inom naturvetenskapen.

I Sverige har från början idéerna om jordstrålning mest spritts av landsortsbaserade autodidakter (självlärda) som Thord Neumüller och Dan Mattson. Även arkitekten Dick Sjöberg har missionerat energiskt med sitt Institut för Bygg-Biofysik som bas. Det förtjänar att påpekas att svensk arkitektutbildning helt saknar naturvetenskapliga element så vad biofysiken anbelangar är även Sjöberg autodidakt. Trots detta har Sjöberg bland annat fått undervisa på kurser vid Mitthögskolan i Östersund.

En mindre andel förespråkare för jordstrålningsidéer har dock vissa akademiska meriter som kan verka imponerande för en del. Här finns professor emeritus Leif Floberg från Lunds tekniska högskola. Denne Floberg var före sin pensionering professor i läran om maskinelement, ett hedervärt och viktigt ämne som dock saknar all kontakt med, och relevans inom, fysik, geofysik, geologi och medicin, de ämnesområden som rimligtvis borde vara närmast berörda. Lite mera allvarligt är det att en docent i genetik, Gerhard Holm, även han Lundabaserad, hör till de troende. Såvitt jag vet är han dock ej anställd vid något universitet.

Den i alla avseenden mest meriterade jordstrålningsentusiasten är docent Nils-Axel Mörner vid Avdelningen för Paleogeofysik & Geodynamik vid Stockholms universitet. Mörner har dock, i likhet med alla andra i branschen, inte tillämpat någon vetenskaplig metodik vid sina undersökningar av fenomenet och, trots sina resurser och sin långa utbildning, inte lagt fram några bättre bevis för jordstrålning än vad den normale autodidakten klarar av. Nils Axel Mörner fick 1996 priset som Årets förvillare av Föreningen Vetenskap och Folkbildning. Stockholms Universitet bad en opartisk kommitté av ansedda forskare att granska det material som Mörner ville åberopa till stöd för sin ståndpunkt. Kommittén fann efter granskning att ståndpunkten helt saknade vetenskapligt stöd.

De som tror på jordstrålning kommer att hävda att jag inte satt mig in i fakta och inte lyssnat ordentligt. Enligt min egen uppfattning har jag tillbringat oproportionerligt mycket tid med att sätta mig in i deras påståenden. Jag har läst i skrifter av Mattson (1991) och av Floberg (1994). Jag har lyssnat på föredrag av Mörner och haft långa samtal med troende personer som sökt upp mig. Jag har läst tidningsartiklar och sett TV-program med intervjuer med Mörner och Sjöberg. Mina kunskaper om vad som påstås är därför goda. Min förståelse för de troende har dock förblivit minimal, det erkänner jag gärna.

Den fysiska verkligheten

Fysikern lever i en, i vissa avseenden, ganska enkel värld. Noggranna och tålmodiga studier baserade på empiriska experiment och kvantitativa teorier som ömsesidigt förstärker och bekräftar varandra, har visat att världen i grunden har ganska få beståndsdelar. Fysikern talar om partiklar och fält. Partiklarna är leptoner (elektronen och neutrinon i första hand) och kvarkar. Dessa kvarkar bygger upp så kallade hadroner (protoner och neutroner i första hand) samt kortlivade mesoner. Protoner och neutroner sätter sig samman till atomkärnor, mycket små positivt (elektriskt) laddade partiklar. Dessa kärnor omger sig med elektroner, som är mycket lättare än kärnan, och som har negativ elektrisk laddning, så att man får atomer. På så sätt byggs elektriskt neutral materia upp av atomer och grupper av sammanhängande atomer, så kallade molekyler.

Detta var partiklarna. Vad är då fält? Enligt fysikern byggs även fält upp av partiklar som dock har en helt annan karaktär (tekniskt kallas de bosoner och har heltaligt spin medan normala partiklar har halvtaligt sådant) . Deras existens studeras lättast genom deras inverkan på partiklarna, dvs på materien. I den värld av atomer och molekyler som vi människor lever i och påverkas av finns det bara två typer av fält av intresse, elektromagnetiska fält och gravitationsfält. Fysikern känner också till den svaga och den starka växelverkans fält men dessa har en räckvidd som gör att de normalt inte når utanför atomkärnan. De påverkar oss därför bara indirekt.

Vad är då strålning? Fysikern använder begreppet strålning om energi i form av fältvågor eller partiklar som strömmar från någon källa ut till omgivningen. Strålning kan indelas i elektromagnetisk strålning och (radioaktiv) partikelstrålning. Elektromagnetisk strålning har ett brett spektrum av våglängder från extremt kortvågig gamma- och röntgenstrålning, över ultraviolett, optiskt, och infrarött ljus, till korta och långa radiovågor. Här klassas gamma- och röntgenstrålning ibland som radioaktiv strålning beroende på sammanhanget. Annan radioaktiv strålning är elektroner, neutroner, protoner och alfapartiklar (dvs. heliumkärnor av två protoner och två neutroner) som utsänds från instabila atomkärnor.

Det bör påpekas att alla typer av strålning som fysiker talar om kan mätas och detekteras med standardinstrument. Dessutom kan de beräknas och förutsägas så att mängden strålning från en given källa kan både teoretiskt räknas ut och experimentellt mätas upp. Hittills har teori och experiment fullständigt bekräftat och stött varandra när de konfronterats. De instrument som fysiker byggt och använder överstiger ofta vida den känslighet som människans sinnesorgan har. I en del fall är känsligheten helt fantastisk. T.ex. kunde man ta emot signaler och bilder från rymdsonden Voyager 2 vid planeten Neptunus (den näst yttersta, bara Pluto är ibland längre bort) som ligger så långt bort att ljuset tar fyra timmar att nå hit, trots att radiosändaren på sonden bara hade en effekt av 20 Watt (som en svag glödlampa).

Sammanfattningsvis lämnar fysikerns kunskap och mätningar inget utrymme för begreppet jordstrålning i den form det förekommer. Men fysiker vet väl inte allt? Nej, det gör de inte, men fysikerna tillhandahåller grunderna för den världsbild som hela den moderna naturvetenskapen bygger på. Det är mycket viktigt att förstå att modern naturvetenskaplig kunskap inte består av isolerade öar av fakta, på det sätt som var fallet kanske ända fram till 1950-talet. Det som har hänt successivt under 1900-talet är att hela naturvetenskapen, från biologin med cellbiologin och molekylärbiologin, till biokemin och den organiska kemin, via den oorganiska kemin, den fysikaliska kemin och kvantkemin, till kemisk fysik och atom- och molekylfysik, vuxit ihop till en oerhört stark, sammanhängande och nästan heltäckande väv av kunskap. All ny kunskap som kommer fram genom modern forskning gör det som en tillväxt av denna väv eller en förfining av dess maskor. Något utrymme för mystiska strålningsfält och gittermönster som bara kan hittas med slagruta finns helt enkelt inte i denna väv. Det är denna syn som, mer eller mindre uttalat, ligger bakom tvärsäkra avfärdanden utan närmare granskning. Nobelpristagaren i fysik, Steven Weinberg (1993), gör sig till vältalig tolk för denna uppfattning i sin bok Dreams of a Final Theory (s. 37). Jag citerar (och översätter): ”Men det konventionella svaret skulle vara att bevis måste prövas med öppet sinnelag utan förutfattade teoretiska begrepp. Jag tror inte att det är ett användbart svar, men uppfattningen verkar utbredd.” Vi skeptiker skiljer oss från majoriteten av forskare i det att vi anstränger oss lite mera för att avfärda felaktiga och stolliga uppfattningar.

Avfärdandet av jordstrålning

Eftersom Mörner är geolog är det viktigt att påpeka att geologer i allmänhet inte alls tror på jordstrålning. Tittar man i normal facklitteratur hittar man definitivt inte någon diskussion av fenomenet eller något om slagrutor och vinkelpinnar. T.ex. avfärdar en typisk lärobok, av Robinson och Coruh (1988), om geofysisk prospektering så kallade ”doodlebuggers” i några inledande rader. Professor Nils Edelman (1994) från Åbo har skrivit en mycket intressant bok där slagrutor och jordstrålning avfärdas efter ingående diskussion.

Eftersom ordet strålning ingår i namnet jordstrålning kan det vara av intresse att Bo Lindell (1996) vid Statens strålskyddsinstitut (SSI) har skrivit en inofficiell rapport om fenomenet (den kan fås efter hänvändelse till författaren). Bland annat påpekar Lindell att slagruteintresserade i olika länder inte alls är eniga om vad man kan hitta. Dan Mattson (1991) själv presenterar i kapitlet ”Att betrakta jordstrålning” (i sin bok på s. 176) ganska bra den totala förvirring och brist på enighet som råder. T.ex. avfärdar en stor brittisk ”auktoritet” på området helt Currys och Hartmanns rutnät. Lindells rapport slutar med ett förslag till ståndpunkt från SSI. Jag citerar: ”Förekomsten av Currynät, Hartmannät, etc. måste betraktas som en myt, jämställd med astrologi. SSI bör inte avsätta resurser för närmare utredning men bör kunna hävda att rutnäten – och därmed riskerna – inte existerar.”

Några personer har också tagit sig tid med att undersöka om olika slagrutemän hittar samma jordstrålningslinjer. Nils Edelman (1994) refererar en grundlig finsk undersökning som gjorts vid Högskolan i Uleåborg av professorerna Kari-Koskinen och Mela (1985). Efter mer än 5000 bestämningar fann man inte i ett enda fall samstämmiga resultat. Man konstaterade att inga som helst belägg för jordstrålning fanns att få den vägen. En liknande men mindre undersökning genomfördes nyligen i Norge. Två norska läkare, Bærheim och Sandvik (1997), bad fyra slagrutemän oberoende av varandra markera, vad de ansåg vara Hartmannlinjer, i en gymnastiksal. Trots en stor psykologisk benägenhet att låta linjerna löpa parallellt med väggarna fanns ingen urskiljbar samstämmighet mellan de fyras linjer. Denna undersökning har också rapporterats i Sydsvenskan (1997-09-24) av journalisten Anders Ljungberg som för övrigt skrivit flera kritiska reportage om jordstrålningstroende och deras aktiviteter i Sydsverige. En noggrann undersökning av huruvida jordstrålning förlänger reaktionstiden hos människor har gjorts av sjukhusfysikern Jacob Eberhardt i Lund. Undersökningen, som refereras i Strålskyddsnytt (nr 3, 1997), gjordes så att två slagrutemän, utan försöksledarens närvaro, fick bestämma läget för ett Currykryss och en kontrollpunkt utan sådant. Därefter placerades datorer i dessa punkter och ett stort antal försökspersoners reaktionstider mättes i båda punkter på ett slumpmässigt och neutralt sätt. Ingen signifikant skillnad i reaktionstid kunde upptäckas. Försöket gav alltså ett negativt resultat trots att Jacob Eberhardt själv framstår som positiv, eller i varje fall öppen, till jordstrålningsidéerna. Undersökningen refereras också i Forskning & Framsteg nr 3, 1998.

Sammanfattningsvis finns det inga som helst skäl att tro på Currykryss, jordstrålning och därmed sammanhängande hälsofaror. I stället är det så att jordstrålningsmytologin skapar en intellektuell slum där ingenting kan sägas eller mätas med bestämdhet men där allting kan vara hemskt farligt inklusive felaktig placering av sängen i sovrummet. Det vore trist om en sådan världsbild bredde ut sig.

Hanno Essén,
docent i teoretisk fysik

Litteratur

För jordstrålning:

  • Manfred Curry, 1952, Das Reaktionsliniensystem als krakheitsauslösenden Faktor, Hippokrates, Heft 19.
  • Ernst Hartmann, 1967, Krankheit als Standortproblem, Haug Verlag, Heidelberg.
  • Dan Mattson, 1991, Jordstrålning hälsa och forntida vetande, Nyköpings tvärvetenskapliga bokförening, ISBN 91-970972-3-3.
  • Leif Floberg, 1994, Jordklotets osynliga murar med sina dödande kryss, KF-Sigma, LTH, Lund, ISBN 91-88558-05-3.
  • Dick Sjöberg, 1996, Visst är BFR-rapporten vetenskap, Lunds Universitet Meddelar, nr 4.
  • Vivvi Toikkanen, 1996, Den okända kraften som påverkar oss, intervju med Dick Sjöberg, i Metro, Stockholm, 9:e februari 1996.

Mot jordstrålning:

  • Edwin Robinson och Cahit Coruh, 1988, Basic Exploration Geophysics, John Wiley & sons, New York, ISBN 0-471-61297-0.
  • Nils Edelman, 1994, Filosofer, forskare och filurer i geologins historia, Eget förlag, Distribution: Sveriges Geologiska Undersökning, Uppsala, tryckt i Ekenäs, Finland, 1994, ISBN 952-90-5841-1.
  • Bo Lindell, 1996, Om jordstrålning, inofficiell SSI-rapport daterad 11 juni 1996.
  • O. Kari-Koskinen et al., 1985, Maasäteilyraportti, Kansanterv. tiet. julk. M86/85.
  • Anders Bærheim och Hogne Sandvik, 1997, ”Jordstråler” – et underjordisk fenomen?, Tidsskr Nor Laegeforen nr. 17, 117: 2476-7.
  • Anders Ljungberg, 1997, Misslyckat försök mäta jordstrålning, Sydsvenska Dagbladet, Malmö, 24 september 1997.
  • Steven Weinberg, 1993, Dreams of a Final Theory, Hutchinson radius, London, ISBN 0-09-1773954.
  • Jacob Eberhardt, 1997, Påverkan av jordstrålning undersökt med objektiv metod, Strålskyddsnytt, nr 3, årgång 15, sid 4-6.
  • Ingen jordstrålning funnen, 1998, Forskning och framsteg, nr 3, sid 6.

Folkvett om slagrutor:

  • Folkvett 2/1987, Om slagrutor och slagsida, av Sven Ove Hansson, s. 4-7.
  • Folkvett 3/1988, Søkevinklar – den sanna Norgehistorien, av Rolf Manne, s. 4-15.
  • Folkvett 3/1993, Slagrutor – och slagruteforskning, av Rolf Manne, s. 4-8.
  • Folkvett 2/1994, Linné om slagrutan, s. 14.
  • Folkvett 3-4/1995, Slagrutekurs på Stockholms universitet, av Rune Lindkvist, s. 10-11.
  • Folkvett 3-4/1996, Den efterhängsna slagrutan, av Rune Lindkvist, s. 4-7.
  • Folkvett 3-4/1996, Slagrutan vid vägskälet, av Niels Hovmöller, s. 8-9.
  • Folkvett 3-4/1996, Tidskriften Slagrutan, av Niels Hovmöller, s. 10-11.
  • Folkvett 2/1997, Magnetism, gravitation – och jordstrålning, av Joakim Westerberg, s. 11.
  • Folkvett 3-4/1997, Bästa undersökningen håller inte måttet, av Rolf Manne, s. 20-23.
  • Folkvett 3-4/1997, Klockan som slagruta, av Rolf Manne, s. 24-27.
  • Folkvett 3-4/1997, Den märkliga kraften som styr slagrutan, av Sven Ove Hansson, s. 28-30, 32-33.
  • Folkvett 3-4/1997, En liten jämförelse mellan Michel Eugène Chevreul och Nils-Axel Mörner, s. 31.
  • Folkvett 1/2003, Positiva slagruteundersökningar, av Jesper Jerkert, s. 40-56.
  • Folkvett 2/2003, Psi-spåret – en kritik, av Jesper Jerkert, s. 41-47.