Slagrutor – och slagruteforskning

Publicerat i Folkvett nr 3/1993.

Skredet i Vassdalen

Den 5 mars 1986 gick ett snöskred i Vassdalen några mil norr om Narvik. Det drog med sig 31 soldater, till stor del värnpliktiga. 16 av dem omkom. Detta var en katastrof som satte Norge i ett tillstånd som närmast liknade landssorg. Mindre än tre veckor senare, den 22 mars, läste jag i Bergens Tidende att Norges Røde Kors rekommenderade allmänheten att använda slagruta för att finna offer för snöskred [1]. Detta var något man skulle kunna lära sig på några timmar, och metoden var nästan lika effektiv som lavinhunden, hette det. Efter ett snöskred hänger det på minuterna om man skall finna offren levande eller döda, och att över huvud taget finna dem är ofta som att leta efter en nål i en höstack. I Vassdalen tog det 3 dagar, innan man fann de sista.

Från läsning av skeptisk litteratur visste jag att slagrutan inte ger bättre resultat än gissning, och det fick mig att skriva brev och tidningsartiklar mot metoden. Så småningom fick jag reda på att slagrutor ingick i den norska arméns räddningsutrustning för snöskred och fickkontakt med en infanterikapten som hade använt slagruta med negativtresultat i Vassdalen. Han hade lärt sig metoden på vinterkurs på Krigsskolan. Varken mina tidningsskriverier eller direkta hänvändelser till forsvarssjefen (ÖB) och Norges Røde Kors hade emellertid någon effekt. Först efter ett provocerande reportage i det norska försvarets personaltidning ”Forsvarets Forum” i mars 1987 blev det utfärdat order om slagruteförsök där utomstående sakkunniga skulle medverka. Enligt en källa var det forsvarssjefen som hade ingripit personligen efter att slagrutetroende arméstabsmedlemmar först hade lagt ärendet åt sidan.

Försöken ägde rum en vecka i början av maj 1987 på ett skjutfält på högfjället. I huvudförsöket sökte fyra erfarna slagrutemän från Norges Røde Kors och två lag med mindre erfarna soldater efter en soldat som var gömd under 2 meter med snö på ett fält på 50 x 50 meter. Genomsnittsfelet för 24 slagrutemarkeringar var 19 meter, och ingen kom närmare än 5 meter från målet. Försöket visade alltså att metoden var oanvändbar, och en arméordersatte stopp för vidare undervisning om den. Efter längre tvekan har också Norges Røde Kors tagit bort metoden ur sitt utbildningsprogram för räddningsmanskap.

Hur fungerar slagrutan?

Den vanliga slagrutan är en Y-formad träklyka som hålls i spänn av slagrutemannen. När denne befinner sig ovanför det han söker efter, börjar slagrutan att röra sig ”av sig själv.” De slagrutor, s.k. søkevinklar, som man använde i den norska fjällräddningen, består av L-formade metalltrådar som hålls löst i den korta skänkeln, en i varje hand. De långa skänklarna som man håller vågrätt framför sig, är mycket lättrörliga, och markeringen sker genom att dessa korsar sig. Detta skulle inträffa inte bara när man står rätt över den man söker efter, utan också när denne befinner sig utefter en linje genom axlarna till vinkelsökaren. Metoden skulle alltså ha fjärrverkan. Erfarna sökare i Norges Røde Kors skulle vidare kunna få vinklarna att peka mot målet, och på det sättet skulle de snabbt kunna undersöka stora områden.

Handpendeln är ett annat redskap, som påstås fungera enligt slagruteprincipen, men som inte har fått större användning i Skandinavien. En tråd som är fäst i en tyngd hålls mellan fingrarna, och tyngden börjar snart röra sig, eftersom man inte klarar att hålla handen helt stilla. Pendelutslagets form (fram och tillbaka på längden eller tvären, i cirklar etc.) påstås ge den önskade informationen. I serietidningarna om Tintin går professor Kalkyl runt med en sådan pendel, oftast utan framgång.

Det finns fantasifulla teorier om hur slagrutor skulle ge bäst ”antenn-effekt”. Enligt Norges Røde Kors och norska arméns tidigare vägledningar skulle t.ex. sökevinklar med ändarna av de långa skänklarna uppåtböjda inte ge utslag för vattenådror. De skulle därför vara speciellt lämpliga när man sökte efter begravda personer. Många slagrutemän är emellertid eniga med skeptikerna om att det är sökarens muskler som ger upphov till utslaget. För handpendelns del påvisades detta av den franske kemisten Michel Eugène Chevreul i början av 1800-talet [2]. Han visade vidare med experiment, att det inte var de faktiska förhållandena utan vad pendelbrukaren trodde, som gav utslaget. Detta senare kan väl knappast accepteras av slagrutetroende. En annan av den psykologiska vetenskapens föregångare, engelsmannen William B. Carpenter, skapade några årtionden senare termen ”ideomotorisk respons” för sådana ofrivilliga rörelser som orsakas av känsloupplevelser ellertankeverksamhet [3]. Detta kallas också för Carpenter-effekten, som ibland citeras som förklaring av slagrutans utslag.

Den skeptiska hållningen till slagrutan började ingalunda på 1800-talet. Den tidigaste detaljerade skildringen av slagrutor finner man i Georg Agricolas bok ”De re metallica” från 1556 [4], som beskriver samtidens gruvdrift och metallutvinning. Agricola ger sin samtids argument både för och mot bergsmännens användelse av slagruta för att finna malmådror. Martin Luther, vars far var bergsman, skall ha uttalat sig mot slagrutor.

Min källa till slagrutans och slagruteforskningens historia har varit boken ”Water Witching U.S.A.” av antropologen E. Z. Vogt och psykologen Ray Hyman. Den senare är idag känd som en av huvudmännen i den amerikanska skeptikerorganisationen CSICOP [5]. Även om deras bok nu är nära 35 år gammal, är det den enda nyare boken på engelska med skeptisk och vetenskaplig utgångspunkt. Den bygger på antropologiska fältstudier blandamerikanska bönder, och i en efterskrift till andra upplagan från 1979sammanfattar författarna utvecklingen av en mera sofistikerad slagrutetro med anknytning bl.a. till parapsykologiska miljöer.

Litteraturen i ämnet är annars mycket omfattande. Den är till största delen skriven av entusiaster utan vetenskaplig bakgrund och har därför mindre intresse här. En relativt färsk norsk bok är Trond Winjes ”ønskekvisten”. Den sammanfattar slagrutetroendes uppfattningar utan minsta kritiska eftertanke [6].

Som Vogt och Hyman skriver, lever slagrutetron oberoende av vetenskapliga argument. Man lär sig använda slagruta av en som kan det, och de som utövar konsten, pekar på alla de goda brunnar som man grävt efter deras anvisningar. Upplevelsen av hur man lyckas med något oförklarligt blir viktigare än vetenskapsmannens svårförståeliga krav på kontroll, som man aldrig behöver tänka på i andra vardagliga sammanhang. Egna och andras misslyckanden vid kontrollerade försök bortförklaras ofta med någon faktor som man skulle ha förbisett. De som förenar slagrutetron med en mera genomtänkt ockult värdsbild, ställer sig gärna avvisande till vetenskapliga argument över huvud taget.

Experiment med slagruta

James Randi, som är välkänd för Folkvetts läsare, och som själv har testat några hundra slagruteletare, menar att dessa i regel är hederliga. Detta gör det enklare att planera undersökningar av den påstådda förmågan. Det gäller att finna en situation som kan förändras utan att det märks vidvanlig observation, och att där låta försökspersoner använda slagruta för att välja det alternativ, som de menar gäller. Liksom vid utprövning av nya läkemedel är det önskvärt att slagruteförsök utförs med s.k. dubbelblindmetodik. Man har då två grupper med kontrollanter, en som väljer alternativ med lottdragning och sätter upp försöket och en som följer försökspersonerna och ev. registrerar deras resultat. Ingen av dem som känner de aktuella betingelserna, får vara med när slagrutemannen agerar.

Den vanliga förmågan att finna vattenådror kan inte testas på detta sätt, eftersom det är omöjligt att avgöra var grundvattnet finns eller inte finns utan omfattande grävningar. I stället har man gjort försök där man skulle avgöra om vatten rinner eller inte rinner i ett rör eller en slang, eller där slagrutemannen skulle visa vilken av ett antal stängda lådor som innehåller ett utvalt föremål. Det gäller först att komma överens om hur många försök som skall göras. Om man som Randi har satt upp en penningbelöning till den som lyckas, måste man i förväg bestämma vad som skall räknas som godkänt resultat. Randi sätter gränsen så högt att sannolikheten är mycket liten för att den skall nås genom en slumpträff.

Det är emellertid ofta svårt att bestämma antalet försök i förväg, eftersom man inte vet hur lång tid det hela kommer att ta. Vetenskap handlar heller normalt inte om penningbelöningar utan om kunskap. Om man alltså inte har bestämt antalet försök i förväg, är det viktigt att man inte jämför svaren med facit, förrän hela försöksserien är avslutad. I annat fall kan man förledas till att avsluta försöksserien när slumpens utslag är till fördel för den ena eller den andra hypotesen.

Jordstrålning

Jordstrålning är namnet på en påstått hälsofarlig effekt som enligt tysk alternativmedicin kan påvisas med slagruta. En friherre Gustav von Pohl kartlade ”strålningszoner” i den bayerska småstaden Vilsiburg i början av 30-talet. Han fann en sådan zon på alla ställen där någon hade dött av cancer under de närmast föregående åren. Speciellt var det förhållandena där man hade sängen som var avgörande. Inte bara skulle cancerrisken vara större i von Pohls farozoner, risken att träffas av blixtnedslag skulle också vara större [7].

En tysk läkare, Ernst Hartmann, fortsatte detta arbetet. Enligt Hartmann täcks jorden av ett nät med linjer med 3-5 meters avstånd, i huvudsak i riktning nord-syd och öst-väst. Det är speciellt skärningspunkterna i”Hartmann-nätet” som anses vara farliga. Det s.k. ”Curry-nätet” påstås gå diagonalt över ”Hartmann-nätet”, men om det har någon självständig existens ifrågasätts av en del Hartmann-anhängare.

Det finns många metoder som påstås skydda mot jordstrålning. Det enklaste är att flytta sängen, om den skulle stå olämpligt. Man kan avstöra Hartmann-linjerna genom att lägga armeringsjärn tvärs över dem. Man kan sätta en elektrisk stickpropp utan tillkopplad ledning i ett vägguttag och påstås då få ett område kring huset ”strålningsfritt”. Mattor med invävda koppartrådar, blyplattor att lägga under sängen och olika fantasifulla antennsystem finns också för den som vill förbättra sitt hälsotillstånd.

I Sverige förbjöd marknadsdomstolen 1991 försäljning av Radicorder, en apparat som enligt reklamen skulle skydda mot ”negativ jordstrålning”. Motiveringen var att apparaten inte hade någon funktion, eftersom Arbetsmiljöinstitutet hade fastslagit att jordstrålning inte existerar [8].

Professor Herbert L. König, som har familjeanknytning till Hartmann, är en av dem som har försökt att behandla jordstrålehypotesen vetenskapligt. Han undervisar i teknisk elektrofysik vid Technische Universität München. Tillsammans med sin kollega H.-D. Betz från Universität München genomförde han 1987-88 ett forskningsprojekt om jordstrålning och möjligheten att registrera denna med slagruta [9]. Projektet betalades av det västtyska forskningsdepartementet och det har blivit starkt kritiserat, dels för det stora forskningsanslaget (över 400.000 DM) och ledarnas enligt kritikerna förutfattade åsikter [10], dels för form och innehåll i den slutliga rapporten [11].

König och Betz genomförde flera långa experimentserier under förhållanden som de menade var dubbelblinda. Även om de anser att slagrutemän genomgående överskattar sin förmåga, menar de att denna många gånger är reell. Deras mest positiva resultat gäller förmågan att få utslag på samma ställe vid upprepade försök och förmågan att finna närvaro eller frånvaro av rinnande vatten, i bägge fallen med avskärmning av vanliga sinnesintrycksom kan ge dessa upplysningar. De förra försöken kan emellertid inte betecknas som mer än enkelblinda, eftersom man inte har haft nya medhjälpare vid varje försök.

Å andra sidan kunde Königs och Betz’ försökspersoner inte registrera närvaro eller frånvaro av artificiella magnetfält med slagruta. König och Betz fann heller inte något samband mellan slagruteutslag och olika geofysiska parametrar, och de redovisar inte om olika försökspersoner fick utslag på samma ställe eller inte.

Den skandinaviska populärvetenskapliga tidskriften ”Fakta”, som nu har upphört, påstod 1991 att König och Betz hade funnit att slagrutan fungerar lika säkert som att en lampa lyser, när man slår på strömmen [12]. Detta är inte sant. Vid de ”bästa” försöken fick bara 8 av 40 redovisade försökspersoner ”högsignifikanta” resultat, och bara 2 av dem hade mer än en sådan serie. Också för ”experterna” var de flesta resultaten negativa.

Königs och Betz material är inte särskilt väl redovisat. Det är klart att totalt ca. 500 personer deltog i icke redovisade förförsök, medan redovisade resultat endast omfattar ca. 100 personer. Några serier avbröts som följd av ”utmattning”. Kritiker finner det troligt att de uteslutna och avbrutna försöken i huvudsak var negativa, och att detta kan ha bidragit till det positiva resultatet [11].

Det är vidare klart, att de försök som var lättast att kontrollera, var mest negativa. Man frågar sig då om avskärmningsanordningarna var tillräckligt effektiva vid de återstående försöken. Enligt Randi var avskärmningen av synintryck alltför komplicerad och svårövervakad [13]. Debattklimatet i Tyskland är mycket hårdare än i Skandinavien, och det är beklagligt att König och Betz avböjt hjälp från skeptisk expertis vid försöksplaneringen.

I november 1990 genomförde den tyska skeptikerorganisationen GWUP tillsammans med Randi en serie väl kontrollerade försök med slagruta [14].19 personer letade efter vatten i rörledning. I en ja/nej-situation med 570 försök fick de 52,3 % rätt. Vidare skulle 13 personer finna ett föremål i en av 10 lådor och hade vid 130 försök 10,8 % rätt. Dessa resultat stämmer med noll-hypotesen (=ingen slagruteförmåga). I en kommentar skriver Betz [14], att de heller inte motsäger hans egna resultat, eftersom det skulle krävas betydligt längre serier, för att se den svaga positiva effekt, som han menar sig ha funnit. Denna skulle alltså vara något helt annat och osäkrare än den vanliga slagruteförmågan.

Några nordiska undersökningar

VoF-medlemmen Nils Edelman, som är professor emeritus i geologi vid Åboakademi, har skrivit en översikt på tyska om slagruteundersökningar vid finska universitet [15]. Han berättar bl.a. om ett antal slagrutemän som 1953 skulle kartlägga vattenådror i en del av botaniska trädgården vid Helsingfors universitet. Av de 42 kartor som gjordes efter slagrutemännens anvisningar, är det inga som är helt lika. Vid ett annat försök skulle man kartlägga vattenådror på en idrottsplats. En person fick först visa var han menade att vattenådrorna gick inom en ruta på 10 x 10 m. Utan att säga det flyttade försöksledningen hans markeringar sedan till en intilliggande ruta. Nästa sökare kunde så bekräfta det han trodde var det tidigare resultatet. – Även om detta försök är avslöjande, skulle jag själv ha betänkligheter mot att ge medvetet felaktiga upplysningar till försökspersonerna. – Också andra undersökningar som Edelman refererar, gav resultat som var negativa för slagrutan.

En opublicerad rapport från Naturgeografiska institutionen vid Lunds universitet är däremot positiv [16]. Författaren, Leif Engh, hade först kartlagt ett vattenförande grottsystem vid Lummelunda på Gotland och engagerade sedan ett antal slagrutekunniga som skulle visa var de vattenförande gångarna korsade uppmätta teststräckor på markytan. Området var mycket lämpat för uppgiften, eftersom man här verkligen hade underjordiskt vatten lokaliserat till begränsade områden.

Undersökningen har kritiserats för att inte vara dubbelblind, eftersom Engh själv var närvarande vid flera av försöken. Edelman har emellertid funnit ett annat graverande förhållande [17]. I rapporten visas teststräckorna både på en markkarta och på en karta över grottsystemet. Kartorna är i olika skala och saknar referenspunkter för den som vill jämföra dem med varandra. Det är emellertid stora avvikelser mellan de relativa avstånden och riktningarna för teststräckorna på de båda kartorna. Man kan därför inte avgöra var slagrutesökarna fick sina utslag i förhållande till de underjordiska gångarna.

Efter de militära försöken 1987 har jag själv utfört två mindre undersökningar med slagruta. Sommaren 1991 hävdade en distriktsläkare från en plats norr om Bergen i norska tidningar, radio och TV att han kunde påvisa och avskärma hälsofarlig jordstrålning. Med hjälp från den norska Foreningen Skepsis genomförde vi på två dagar 25 dubbelblinda försök, där läkaren skulle avgöra om jordstråleskärmning utförd efter hans egna anvisningar var på eller av. Han fick 16 rätt, vilket stämmer med noll-hypotesen (50 % rätt i genomsnitt) och förkastar hypotesen att han ville haft riktigt resultat i 9 av 10 fall. Som väntat lät sig läkaren inte övertygas, utan menade efteråt att testen var för krävande. Det bör tilläggas att han inte hade problem med att få riktigt utslag, när han kände svaret. Han har senare lämnat sin distriktsläkartjänst. Man kan läsamer om denna undersökning i häftet ”Skepsis” nr 3, 1992 [18].

Det andra försöket gjordes också tillsammans med Foreningen Skepsis och utfördes i Oslo en höstkväll 1992 för ett radioprogram. Det gällde en person som menade sig kunna finna en silversked i en av 10 lådor med ”slagrutemetodik”. På 10 försök hade han 2 rätt, något som stämmer bra med att han inte hade den påstådda förmågan.

Den vetenskapliga betydelsen av försök av detta slag är liten, eftersom resultaten stämmer med det som förväntades enligt den vetenskapliga litteraturen. De övertygar heller inte dem som verkligen tror. Nyttovärdet är emellertid uppenbart för dem som är osäkra och som själva vill göra sig en mening om slagrutan.

Rolf Manne

Litteratur

  1. J. Söderström, Søkevinklar – den sanna Norgeshistorien, Folkvett 1988,nr 3, 4-15. En egen sammanfattande artikel har stått på flera ställen: R.Manne, Wünschelrute und die Suche nach Lawinenopfern, Skeptiker (München) 1989, nr 4, 4-8. ønskekvist i snøskred, Naturen (Universitetsforlaget, Oslo) 1990, nr 6, 236-240, Breposten (Den norske turistforening) 1991, nr1, 18-21.
  2. M. E. Chevreul, Lettre à M. Ampère sur une classe particulière demouvements musculaires, Revue des deux mondes, 2 (1833) 258-266 (cit. efter[5]).
  3. W. B. Carpenter, On the influence of suggestion in modifying anddirecting muscular movement, independently of volition, Proceedings of theRoyal Institution of Great Britain 1 (1852) 147-153 (cit. efter [5]).
  4. G. Agricola, De re metallica 1556. Eng. övers. Dover, N.Y. 1950 (cit.efter [5]).
  5. E. Z. Vogt and R. Hyman, Water Witching U.S.A., The University ofChicago Press 1959, 1979, 260 sidor.
  6. T. Winje, ønskekvisten. Søking med kvist og pendel, J. W. Cappelensforlag, Oslo, 1983, 103 sider.
  7. G. von Pohl, Erdstrahlen als Krankheits- und Krebserreger. SichererSchutz vor Krebs und Blitz. 3. Auflage, Feucht 1983.(cit. efter [10])
  8. ”Jordstrålning finns inte”, TT-meddelande 5.10.1991, bl.a. i SvenskaDagbladet.
  9. H. L. König und H.-D. Betz, Erdstrahlen? Der Wünschelruten-Report.Wissenschaftlicher Untersuchungsbericht. Eget förlag, München 1989, 270 sidor.
  10. I. Oepen, Strahlenfühligkeit und Wünschelruten. Bemerkungen zu einemumstrittenen Forschungsprojekt. Universitas (Stuttgart) 1989, nr 4, 354-361. Författaren är professor i rättsmedicin vid universitetet i Marburgoch ordförande i GWUP.
  11. J. Moll, H. Richter, C. H. Ross, A. Sarma und J. Windeler.Stellungsznahme der Gesellschaft zur wissenschaftlichen Untersuchung vonParawissenschaften (GWUP) zum ”Wünschelruten-Report”. Skeptiker (München)1989, nr 4, 11-14.
  12. E. Claudi, Jordstråling: Jordens forbannelse, Fakta (norsk version)1991 nr 12, 34-37. R. Manne, Jordstråling – en innbilt fare? Fakta 1992, nr4, 4 med svar från Claudi. Också publicerat på svenska och danska.
  13. J. Randi, pers. meddelande.
  14. R. König, J. Moll, A. Sarma, Wünschelruten-Test in Kassel. Skeptiker(München) 1991, nr 1, 4-10. Artikeln efterföljs av en kommentar av H.-D.Betz.
  15. N. Edelman, Untersuchungen zur Wünschelrute in Finnland. Skeptiker(München) 1989, nr 4, 9-11.
  16. L. Engh, Detektering av underjordiska vattendrag – test av tregeofysiska metoder (slingram, VLF, georadar) samt biofysisk metod(slagruta). Lunds universitets naturgeografiska institution, rapport nr 55,1983.
  17. N. Edelman, pers. meddelande.
  18. Foreningen Skepsis har adress Postboks 2943 Tøyen,N-0608 Oslo.Tidskriften med samma namn utkommer oregelbundet och kostar per häfte NOK50 (64 sidor).