En interiör från Jehovas Vittnen

Publicerat i Folkvett nr 2/1994.

Raymond Franz: Samvetskris. CKI-förlaget, Göteborg, 1990.

Det har skrivits många böcker av sektavhoppare, men endast få av avhoppare som varit så högt placerade i en sekt som Raymond Franz, f d medlem i Jehovas Vittnens internationella styrelse

Franz föddes in i rörelsen. Båda föräldrarna var Vittnen, och redan som sextonåring (år 1938) gick han från dörr till dörr och vittnade. År 1944 genomgick han missionärsskolan. Efter ett par år i resandetjänst i västra USA skickades han som missionär till Puerto Rico. Där var han verksam fram till 1965 då han kallades till det internationella högkvarteret (“Betel”) i Brooklyn, New York. När han kom dit arbetade mer än tusen personer på högkvarteret, numera är de cirka 3000. De flesta av dem är unga män som har förbundit sig till fyra års tjänstgöring. Franz, vars farbror ingick i den styrande kresten, fick en ansvarsfull position som medansvarig för ett bibellexikon. År 1971 blev han själv medlem i den styrande kretsen för Jehovas Vittnen, dvs samfundets högsta ledning.

Disciplin och uteslutningar

Den styrande kretsens veckomöten visade sig inte riktigt vara vad han hade förväntat sig. Till största delen handlade sammanträdena om disciplinära ärenden.

“Är någon kvalificerad som äldste om han godkänner att hans son eller dotter ägnar sig åt högre utbildning? Är någon kvalificerad som äldste om han byter arbete och ibland (när han jobbar nattskift) missar församlingens möten?… Är det rätt att sända mat eller annat bistånd genom Röda Korset? (Huvudfrågan här var att korset är en religiös symbol och att Röda Korset därför kunde tänkas vara präglat av falsk religion. Denna diskussion blev ganska utdragen, och fortsatte vid nästkommande möte.)”

En stor del av diskussionerna gällde “problem som ytterst mynnar ut i frågan: ‘Är detta en sak som kräver uteslutning?’.” Så t ex var styrelsen under år 1973 djupt engagerad i att klarlägga vilka sexuella beteenden inom äktenskapet som Vittnen får ägna sig åt. (Det handlade främst om att förbjuda orala inslag i förspelet.) Ett stort antal förhör genomfördes med enskilda Vittnen. Förhören ledde till slitningar i många äktenskap där bara den ena parten var Vittne, eftersom den andra parten i allmänhet inte ansåg att samfundet hade med den äktenskapliga samvaron att skaffa. Åtskilliga äktenskap lär ha gått i kras på grund av detta.

Fem år senare (1978) ändrades doktrinen i denna fråga. Tidskriften Vakttornet meddelades att “detta, med tanke på frånvaron av tydliga bibliska anvisningar, är angelägenheter som det gifta paret självt måste bära ansvar för inför Gud”.

Skriftenliga skilsmässor

En annan viktig typ av fråga gällde skilsmässor. Enligt Vittnena är otrohet skäl till skilsmässa, och den andra parten blir “skriftenligt fri” att gifta om sig. Definitionen av otrohet diskuterades detaljerat i den styrande kretsen. Ett fall gällde ett kvinnligt vittne som hade skilt sig från sin man sedan hon uppdagat att han hade sexuellt umgänge med ett djur. Hon gifte sedermera om sig, men blev utesluten därför att den första mannens beteende inte kvalificerade henne till “skriftenlig” befrielse från äktenskapet. (Det hade gått bra om han hade umgåtts med grannfrun i stället.)

Pyramidmagi

Det som fick Raymond Franz att lämna styrelsen var en efterhand allt djupare övertygelse om att Jehovas Vittnens lärobyggnad inte höll. En stor del av boken består av hans uppgörelse med lärorna. Någon bättre introduktion till Vittnenas “teologi” än denna genomgång går knappast att finna.

Det mest utmärkande för Jehovas Vittnen är deras tro på profetior om Jesu snara återkomst. Grundaren, CT Russell, byggde sina profetior dels på studier av bibelns tidsangivelser (bibelkronologi), dels på tolkningar av måtten hos den stora pyramiden i Giza. Pyramidtolkningarna har sedermera lämnats därhän, och sedan länge är det enbart bibelkronologi som gäller. (Ännu år 1922 stod det att läsa i Vakttornet att “överensstämmelsen av dussintals mått bevisar att samme Gud anordnat både pyramiden och planen – och bevisar på samma gång riktigheten av kronologin”.)

År 1914

Efter flera misslyckade profetior satsade Russell till sist mycket hårt på år 1914, som han hävdade var året för Jesu återkomst. Som bekant slog även denna profetia fel. Strax före sin död år 1916 skrev Russell om detta:

“Detta var ett misstag, som det var naturligt att begå, men Herren ledde det till välsignelse för sitt folk. Den tanken, att hela församlingen skulle vara samlad i härligheten före oktober 1914, hade ett mycket upplivande och helgande inflytande på tusenden, av vilka följaktligen alla kan prisa Herren – till och med för misstaget. Många kan i sanning uttrycka sin tacksamhet till Herren för att höjdpunkten i församlingens förväntningar icke uppnåddes vid den motsedda tiden och för att vi, såsom Herrens folk, erhåller ytterligare tillfällen att fullkomnas i helgelsen och att samarbete med vår Mästare i att än vidare frambära hans budskap till sitt folk.”

För att hantera de svikna förhoppningarna försökte Russells efterträdare att förskjuta förhoppningarna, först till 1918, sedan till 1920, sedan till 1925. Olika varianter av bibelkronologi anfördes för de nya förutsägelserna, men som bekant slog de alla fel, och efter 1925 fungerade inte längre försöken att “skjuta upp” de förutsägelser som gjorts om år 1914. Resultatet blev en svår kris för organisationen, med betydande förluster i medlemstal.

Nya profetior

Den numera gällande versionen om år 1914 är att Jesus det året blev “osynligt närvarande” på jorden. Detta lämnar utrymme för ytterligare en profetia, nämligen om när hans närvaro ska bli synlig.

Det dröjde ett bra tag innan man vågade sig på några nya exakta förutsägelser. Dock fortsatte organisationen att inrikta sig på tusenårsrikets snara inträffande. År 1930 uppförde man i San Diego (i Kalifornien) ett hus som kallades Beth-Sarim. Huset stod i beredskap för forntidens stora män, Abelk, Abraham och andra, som skulle bo där efter sin återkomst till jorden. (År 1942 övergav Vittnena uppfattningen att forntidens trogna skulle återuppstå före den yttersta dagen, och eftersom Beth-Sarim då inte längre behövdes sålde man huset.)

Avstå från äktenskap

I början av 1940-talet intensifierades propagandan om tusenårsrikets snara ankomst. Även om inget exakt årtal nämndes, byggdes stora förväntningar upp om att man nu bara behövde vänta några enstaka år.

Som nittonåring (år 1941) deltog Franz i ett stort möte, där Rutherford, Vittnenas dåvarande ordförande, samlade alla barn från fem till arton år på podiet och talade till dem om äktenskapet. Inom några få år skulle Abraham, Isak, Jakob och andra trogna män och kvinnor från forna dar komma tillbaka, och hjälpa dem att välja äktenskapspartner. I avvaktan på detta borde alla unga Vittnen vänta med äktenskap. “Nu får vi inte öka våra bördor på något sätt, utan bör vara fria och obehindrade att tjäna Herren”. I Vittnenas husorgan Vakttornet upprepades samma uppmaning, inför “de återstående månaderna före striden vid Harmageddon”.

Några av de barn som var närvarande vid detta möte följde lojalt det råd de fick, och förblev ogifta under hela livet.

Domedagen kommer, sälj huset!

År 1966 sköts ett nytt årtal fram: Jesus skulle återkomma år 1975. Grunden för detta var att det år 1975 var exakt 6000 år sedan jordens skapelse. Den nya profetian fick stor betydelse bland Vittnena.

“Den känsla av upphetsning som dessa uttalanden framkallade bland Jehovas Vittnen hade inte förekommit på många årtionden. En enorm våg av förväntan utvecklades, som vida överträffade den känsla av slutets närhet som jag och andra hade upplevt i början av 1940-talet”.

År 1974, året före Jesu återkomst, sålde många Vittnen sina hus, företag eller jordbruk, eller sade upp sina anställningar, och övergick till att vittna på heltid. Pengarna från t ex en husförsäljning räckte för levnadsomkostnaderna fram till 1975. Det fanns också vittnen som sköt upp kirurgiska operationer i hopp om att de inte skulle behövas när väl tusenårsriket kom. I en officiell skrift från samfundet år 1974 hette det:

“Vi hör talas om bröder som säljer sina hus och sin egendom och planerar att tjäna som pionjärer resten av sina dagar i denna gamla ordning. Detta är sannerligen ett förträffligt sätt att använda den korta tid som återstår innan den onda världen når sitt slut.”

Profetian om år 1975 hade en stimulerande effekt på samfundet. Från 1960 till 1966 hade antalet döpta per år minskat från 69000 till 58000. Men sedan profetian offentliggjorts ökade antalet varje år, och år 1975 döptes 295000 personer.

Än en gång gav en felslagen profetia upphov till en allvarlig kris inom samfundet. Även om Franz inte själv pekar på sambandet, verkar det som om hans egna tvivel och hans avgång är en yttring av denna samfundskris.

Avhoppet

År 1980 lämnade Raymond Franz styrelsen för Jehovas Vittnen, men kvarstod som medlem i samfundet. Efter att ha lämnat in sin ansökan om avsked ur styrelsen blev han utsatt för ryktesspridning, förföljelser, en inkvisitorisk process och till slut uteslutning.

Liksom andra avhoppare har han fått betala ett högt pris för att han lämnat organisationen. Vittnen är nämligen förbjudna att tala med uteslutna medlemmar. Ett Vittne får inte ens säga “hej” till en utesluten – inte ens om den uteslutne är ens barn, förälder eller syskon. Avhoppare från Jehovas vittnen blir därför avskurna från kontakt med familjemedlemmar och vänner. Att umgås med sina tidigare vänner skulle betyda att utsätta även dem för risken att bli uteslutna.

Sedan 1981 gäller också att den som frivilligt lämnat Jehovas Vittnen ska behandlas på samma sätt som den som blivit utesluten, dvs inte ens familjemedlemmar får ha kontakt med honom eller henne. Den enda anklagelse som användes mot Franz när han uteslöts var för övrigt att han hade ätit en måltid tillsammans med en person som hade lämnat organisationen.

Fri från bitterhet

Franz’ bok är skriven i ett lugnt och eftertänksamt tonläge, och förbluffande fri från den bitterhet man skulle förvänta hos en person som förlorat tron på det han ägnat sitt liv åt. Endast i förbifarten framskymtar den sorg han och hans hustru känner över att de följt påbudet att inte skaffa barn eftersom Jesu återkomst var så nära förestående.

Boken gjorde ett starkt intryck på mig. Det är bara att hoppas att den når så många som möjligt av dem som är i farozonen att bli indragna i Jehovas Vittnen.

Sven Ove Hansson