Den framgångsrika antroposofin

Publicerat i Folkvett nr 2/1992.

Antroposofins grundare Rudolf Steiner (1861-1925) kallade antroposofin för en ”andevetenskap”. Idag hävdar antroposoferna fortfarande att deras lärobyggnad är en vetenskap. Antroposofin är en mycket omfattande lära som yttrar sig både om den materiella verkligheten och om åtskilliga världar utöver denna. Dess metod skiljer sig från den gängse vetenskapens genom att man inte undersöker verkligheten empiriskt utan genom meditation och inre skådande. I allt väsentligt bygger antroposofins läror på Steiners mycket omfattande redogörelser för sina egna ”klärvoajanta syner”, dvs för sitt skådande i andevärlden. Efter Steiner har såvitt bekant inget av det han sade eller skrev reviderats av anhängarna, och mycket litet har lagts till.

Steiner menade att den gängse vetenskapen efterhand skulle komma att bekräfta hans utsagor. Så har emellertid inte skett. I sådana fall där han uttalat sig om förhållanden som först senare blivit empiriskt kända har det tvärtom visat sig att Steiner hade fel. För antroposofin leder detta emellertid inte till någon revision av läran, och i synnerhet inte av metoden som i allt väsentligt består i att förlita sig på Steiners syner.

För att kalla antroposofin en vetenskap måste man använda ordet i en helt annan bemärkelse än den gängse. Ett grundkrav på vetenskap – i ordets gängse bemärkelse – är förmåga till korrigering när nya fakta framkommer. Antroposofin uppfyller inte det grundkravet. I en tidigare artikel i Folkvett (3-4/1989) har vi visat att antropsofin inte heller uppfyller andra grundkrav på vetenskaplighet.

En religion?

Om antroposofin inte är en vetenskap, vad är den då? Vi tror att antroposofin bäst kan beskrivas som en livs- och världsåskådning med stora anspråk på att kunna ge svar om allt från vardagslivet till de yttersta tingen.

Eftersom antroposofin har noga specificerade läror om ärkeänglar och andra andeväsen kan det förefalla naturligt att räkna antroposofin som en religion. Det finns också ett religiöst samfund inom antroposofin, med namnet Kristet Samfund. (Trots namnet är det inte bibeln utan Steiners syner som utgör grundvalen för religionsutövningen.) Antroposoferna är emellertid i dag mycket angelägna om att deras rörelse inte ska betecknas som religiös. Mest korrekt är förmodligen att beteckna antroposofin som en livs- och världsåskådning med starka religiösa inslag. Steiner hävdade att den materiella verkligheten måste förstås mot bakgrund av hur olika andeväsen hela tiden inverkar i skeendet.

Ofta bemöts antroposofin med samma slags respekt som brukar visas religiösa trosuppfattningar. Det vore dock för mycket begärt av antroposoferna att deras lärobyggnad samtidigt ska räknas som en vetenskap och vara i sin helhet ”fredad” som en religion.

Ursprung i teosofin

Antroposofin var från början en utbrytning ur teosofin, vilken grundades år 1875 i USA som en framväxt ur den spiritistiska rörelsen. Teosofins grundare och obestridda läromästare var Helena Blavatsky (1831-1891), som tidigare gjort karriär som spiritistiskt medium. Enligt Blavatsky hade alla religioner en gemensam hemlig del, mysterier som inte avslöjades för allmänheten. Hon gav ut ett flertal tjocka volymer om människans och världens ursprung och om andliga världar. Hennes lära var sammansatt av byggstenar från olika håll, bl a från österländska religioner. Till stora delar var böckerna rena avskrifter från äldre urkunder.

När Blavatsky dog år 1891 hade det teosofiska samfundet 100 000 medlemmar. Sedan dess har teosofin vuxit genom delning. Det finns en hel grupp av organisationer, vi kan kalla dem teosofifamiljen, som alla bygger sina läror på den syntes av olika ockulta traditioner som Blavatsky åstadkom. I Sverige finns tre samfund som kallar sig teosofiska. Dessutom finns här, utöver antroposofin, Summit Lighthouse, Hylozoiken, Martinus kosmologi, Rosenkorsorden AMORC, Lectorium Rosicrucianum och Linbusamfundet, som alla läromässigt kan räknas till teosofifamiljen. (För en överblick över dessa riktningar hänvisar vi till Håkan Arlebrands nyutkomna bok Det Okända.)

Blavatskys och teosofins betydelse för den moderna ockultismen kan knappast överskattas. Visserligen finns det inte mycket originellt hos henne, eftersom det allra mesta är hämtat från olika äldre ockulta källor, men sammanställningen och sammansmältningen som hon åstadkom blev bestämmande för ockultismens fortsatta utveckling. Man kan inte förstå de moderna ockulta riktningarna utan att se dem mot bakgrund av teosofin, som på många sätt har tjänat som deras gemensamma utgångspunkt.

Likheter med teosofin

Beroendet av teosofin gäller i högsta grad också antroposofin, som bildades genom att det tyska teosofiska sällskapet, där Steiner var generalsekreterare, bröt sig ur den internationella organisationen vid årsskiftet 1912-1913. Antroposofer brukar – helt naturligt – framhålla det unika hos antroposofin, och tona ned teosofins roll. För en utanförstående betraktare är det dock mest iögonfallande hur stora likheter som finns mellan antroposofin och teosofin.

Genom teosofin har antroposofin tagit över viktiga inslag från indisk religiös tradition. Det gäller särskilt tron på reinkarnation och på ”karmalagen”, dvs att gärningar i detta liv avgör vilken inkarnation man får nästa gång. Den teosofiska och antroposofiska uttolkningen av själavandringen är mera optimistisk än den indiska ursprungsversionen. Själavandringen framstår inte som en tröstlös rundgång mellan högre och lägre livsformer, utan framför allt som en väg till allt högre livsformer. Den österländska själavandringstron förenades av Blavatsky med västerländsk utvecklingsoptimism. Denna kombination har bevarats av hennes efterföljare, däribland Rudolf Steiner.

Andra viktiga idéer inom teosofi och antroposofi kommer från den äldre västerländska mysticistiska traditionen. Det västerländska inslaget är betydligt starkare i antroposofin än i den ursprungliga teosofin. Så t ex spelar Kristus-gestalter en större roll inom antroposofin än inom teosofin. Dock är antroposofins Kristus-tolkning radikalt annorlunda än den gängse kristna. Västerländsk likhetsmagik, t ex alkemi och astrologi, är betydelsefull inom både teosofin och antroposofin.

De vetenskapliga anspråken hör till det som antroposofin har tagit över från teosofin. Blavatskys bok Den hemliga läran hade underrubriken ”Sammanfattning av vetenskap, religion och filosofi”. Steiner kallade som sagt antroposofin för en ”andevetenskap”.

Många naturvetenskapliga idéer som var kända på Steiners tid har fått låna termer och begrepp åt antroposofin. Det gäller t ex evolutionen, som hos Steiner har gett upphov till en lära om evolution hos andeväsen. Andra ockulta och mysticistiska riktningar som utvecklats under den senare delen av 1900-talet har tagit upp idéer från t ex denna periods fysik, inte minst kvantfysik och partikelfysik. Eftersom antroposofin inte har utvecklats nämnvärt sedan Steiner hade sina syner har dessa nyare begrepp inte fått någon större betydelse inom antroposofin.

Det antroposofiska ”smörgåsbordet”

Det är intressant att jämföra teosofifamiljens rörelser med New Age-rörelsen. I kataloger över New Age-aktiviteter (t ex Café Pans katalog) handlar en stor del av utbudet om sådant som ingår i de teosofiska lärorna: reinkarnation, karma, meditations- och visualiseringstekniker, astrologi, holistisk världsbild, yoga, paranormala fenomen etc. Den stora skillnaden är att New Age erbjuder sökaren ett ”smörgåsbord”, där man kan gå och plocka vad man vill och strunta i resten. Teosofifamiljens olika riktningar presenterar fasta lärogångar, där man måste acceptera helheten för att få tillgång till de enskilda delarna. De stora framgångarna för New Age under senare år, jämfört med flertalet teosofiska och teosofiinspirerade riktningar, beror säkert till stor del på att detta slags öppenhet underlättar rekryteringen.

Flertalet av de etablerade ockulta rörelserna har alltså misslyckats med att dra till sig de senaste årens ockulta våg. Man kan jämföra detta med att politiska enfrågerörelser ofta haft lättare än de etablerade partierna att rekrytera medlemmar.

Antroposofin skiljer ut sig från både teosofin och de flesta andra av teosofifamiljens medlemmar genom att ha ett större mått av praktiskt inriktade läror. Steiner gav detaljerade anvisningar för många områden av det praktiska livet: jordbruk, pedagogik, läkekonst etc. De flesta som kommer i kontakt med antroposofin gör det i första hand genom dessa verksamheter.

Antroposofin har alltså både ett ”smörgåsbord” av likartat slag som New Age-rörelsen och en enhetlig lära av samma slag som teosofifamiljens övriga medlemmar. Detta är en tämligen ovanlig kombination.

Framgångsrik – men hur?

Har antroposofin varit framgångsrik? I ett avseende har den varit mycket framgångsrik, nämligen med ”smörgåsbordet”. De antroposofiska verksamheterna har fått en stor spridning och acceptans i samhället. Detta gäller särskilt Waldorf-skolorna, men också biodynamisk odling, tygblöjor, arkitekturen, färgläran och läkekonsten. Graden av idéanknytning till antroposofin varierar starkt både mellan och inom dessa verksamheter. Biodynamiken och pedagogiken har ofta en tydlig idémässig anknytning, även om de flesta föräldrar som har sina barn i Waldorfskolan inte har tagit ställning för Rudolf Steiners syn på ärkeänglar eller på människo-”rasernas” egenskaper. Många som kommit i kontakt med, och kanske fattat sympati för någon av de antroposofiska verksamheterna, känner inte alls till antroposofins läror om översinnlig kunskap. Ibland kanske man inte ens känner till verksamhetens anknytning till antroposofin.

”Smörgåsbordet” av antroposofiska verksamheter utgör antroposofins rekryteringsbas. Därför har antroposofin en mycket större kontaktyta mot allmänheten än andra riktningar med ursprung inom teosofin. Med sina cirka 1200 medlemmar är det antroposofiska sällskapet den ojämförligt största av teosofifamiljens organisationer i Sverige. Ökningen har ändå varit ganska liten, satt i relation till hur snabbt de antroposofiska verksamheterna har vuxit. Det verkar som om de flesta som kommer i kontakt med ”smörgåsbordet” nöjer sig med detta och inte dras särskilt mycket till läran i dess helhet.

Framgångarna i de yttre verksamheterna har alltså till stor del vunnits genom att man har legat lågt med de antroposofiska lärorna. I synnerhet har det religiösa inslaget tonats ned. Föräldrar med barn i Waldorfskolor har ibland haft stora svårigheter att få insyn i hur de antroposofiska lärorna påvekar lärostoffet i skolan. Gösta Wilson har vittnat om detta i sin bok ”Jag trodde på Waldorfskolan.”

Anpassning till tidsandan

Många av antroposofins yttre verksamheter har passat bra in i de senaste decenniernas tidsströmningar. Den biodynamiska odlingen och den enkla lantliga livsstilen har passat bra in med ”gröna vågen” och miljöintresset. New Age-strömningen och intresset för alternativmedicin har ökat intresset för flera av antroposofins verksamheter. Kritiken av de offentliga skolorna och intresset för s k friskolor ökar möjligheterna att starta nya Waldorfskolor.

Till en viktig del handlar detta om att antroposoferna har anpassat sig, och låtit tidsandan avgöra vilka delar av läran som ska presenteras utåt. Inslag som anknyter till kristendomen, liksom hela rasläran, reserveras numera för den inre kretsen. (Förhoppningsvis kan man inte idag vinna anhängare på Rudolf Steiners uppfattning att svarta människor är barnsligare än vita. Se Folkvett 1/1992.) Samtidigt har naturmystiska inslag fått en kraftigt ökad roll i den yttre förkunnelsen. Detta innebär ingen förändring av den samlade lärobyggnaden, utan endast anpassningar av vad man väljer att visa utåt.

Det finns ett naturligt urval bland de ockulta rörelserna: De flesta dör med sina grundare, medan andra växer sig starka. Antroposofins kombination av ett traditionellt esoteriskt sällskap och ett allmänt ”smörgåsbord” för sökare verkar vara ett framgångsrecept för ockulta rörelser.

Anna Schytt och Sven Ove Hansson