Elöverkänslighet eller elallergi. Från att ha varit ett i princip icke-existerande fenomen så har det sedan millennieskiftet blivit förhållandevis vanligt att människor säger sig känna av och få obehag av elektriska fält. Ett vanligt förlopp är att man först anser sig känna av en viss typ av strålning (från lysrör, bildskärmar, basstationer för mobiltelefoni) och att det sedan utvidgas till all strålning oavsett elektriskt maskineri.
Det rör sig om långvågig strålning där det saknas kända fysiologiska mekanismer som skulle göra den farlig, så länge inte intensiteten når termiska nivåer (dvs. man blir “mikrad”). Intensiteten från exempelvis en mobiltelefonmast – vare sig det gäller en 3G-, 4G- eller 5G-mast – är dock så låg att just detta är fullständigt uteslutet. Ordet ”strålning” är visserligen korrekt, men en smula olyckligt valt eftersom det kommit att starkt förknippas med radioaktiv alfa-, beta- och gammastrålning (där bara den sistnämnda är av elektromagnetisk natur), vilka onekligen är ohälsosamma. Det är därför lätt att anta att all strålning per automatik är farlig, vilket inte alls är fallet.
De elöverkänsligas tes är inte primärt att man på lång sikt blir sjuk, utan att man direkt känner av strålning och kan avgöra huruvida man är utsatt för den eller inte.
Elöverkänslighet och elallergi har inget med elektriska fält att göra
Det experimentella läget är betydligt enklare då det handlar om den påstådda elallergiska effekten, eftersom den är omedelbar. Det har gjorts otaliga försök, men i skrivande stund tycks ingen någonsin ha uppvisat förmågan att känna av den elektromagnetiska strålning det handlar om (viss osynlig elektromagnetisk strålning går att känna, företrädesvis då värmestrålning, men återigen – det är inte det som frågan gäller).
Det typiska experimentet är att försökspersonen placeras nära en elektrisk apparatur som varken kan ses eller höras. Försökspersonen får sedan tala om, med hjälp av sina allergiska symptom, när apparaturen uppfattas vara av- eller påslagen. Ingen har upprepade gånger lyckats bättre än rena gissningar. Däremot har andra (inte dubbelblinda) försök visat att symptomen är starkt korrelerade till när försökspersonen tror att fältet är aktivt.
Forskningen i Sverige och i andra länder, under de senaste decennierna, har inte med säkerhet kunnat påvisa några negativa hälsoeffekter av elektromagnetiska fält.
Vetenskapsrådet1)
Det förefaller med andra ord vara en långsökt slutsats att besvären skulle ha något med elektriska fält att göra. Vad de beror på är inte helt klarlagt; även om viss korrelation med en allmänt dålig arbetsmiljö kan skönjas är det vanskligt att kategoriskt uttala sig om exakta orsaker på annat sätt än vad det inte tycks vara.
Det är visserligen sant att elsanering (då man bygger om vissa rum eller kommunala områden för att skärma av dem elektromagnetiskt) ibland ger god effekt. Med anledning av ovan nämnda undersökningar kan man dock anta att det rör sig om en placeboeffekt, känslan av att må bättre efter att ha tagit ett verkningslöst preparat såsom sockerpiller. Alternativt kan arbetsmiljön ha fått sig en allmän uppryckning när omgivningen totalrenoverats. I vilket fall har skattepengar tyvärr slösats bort på verkningslösa elsaneringsprojekt i offentlig sektor.
Det finns även vissa observationsstudier som anser sig kunna påvisa att en del personer är elöverkänsliga. Tittar man närmre på dessa så är de dock ofta fulla av logiska felslut, till exempel genom att förväxla korrelation med orsaksamband. Ett typexempel på sådan studie är att undersöka personer som själva anser sig vara elöverkänsliga och konstatera att de verkligen har fysiska besvär. Detta lyfts då fram som bevis på elöverkänslighet, trots att besvären mycket väl ju kan bero på något helt annat. De “klassiska” symptomen på elöverkänslighet är väldigt allmänna (bland annat huvudvärk, tinnitus, eksem, balansproblem, utmattning, ångest, sömnsvårigheter) och kan ha en mängd andra orsaker. Man bevisar inte förekomsten av elöverkänslighet genom att konstatera att ingen annan förklaring (ännu) har hittats i de enskilda fallen.
Noceboeffekten
Många har koll på vad placeboeffekten är, men inte alla vet vad dess motsats “nocebo” är. Det förklaras bra i en artikel från The
Guardian (fritt översatt till svenska):
Noceboeffekten är tendensen hos människor att må dåligt när de tror att de har utsatts för något farligt. Den har varit känd i århundraden och är bekant för många läkare från universitetstiden, då studenter ofta utvecklar symptom på den senaste sjukdomen som de har studerat, ett fenomen som är så vanligt att det har en egen plats i den medicinska ordboken: ‘Medical Student’ Syndrome’.
2)
Ett exempel på noceboeffekten är en lokalnyhet från Dalarna 2010
Kvacksalvare tjänar pengar på rädsla för elektriska fält
Rädslan för elektromagnetisk strålning har dessvärre inte förbisetts av, i bästa fall välmenande, kvacksalvare. Så kallade strålningsreducerande produkter såsom kläder, tyg, exklusiva armband i rostfritt stål, eller en simpel rysk gråsten att ha i fickan för “den som är on-the-go”, säljs ibland för en rejäl slant. Om produkten inte hjälper så beror det troligen på att du inte köpt just den produkt du behöver.
Mår du fortfarande dåligt efter att köpt en strålningsskyddande linnehatt för 790 spänn? “Din skalle erbjuder en liten grad av skydd, men det räcker inte för den stora volymen av strålning vi utsätts för regelbundet”, som det står på RTK:s hemsida. Så du bör nog komplettera din strålningsskyddande garderob med en hoodie och ett par byxor för ytterligare åtta lax. Om du fortfarande mår dåligt så kanske du behöver täcka dina väggar med “elektriskt ledande och strålningsavskärmande grundfärg” för 790 kr litern. (Det blir ca 90 SEK per kvm, att jämföra med Flüggerfärg för knappt 35 SEK.) Du kan förstås behöva måla två lager, eventuellt både inne- och utomhus…
Människor som mår dåligt ska mötas av respekt och omtanke, även om sjukdomssymptomen har andra orsaker än de tror.
Sammanfattande slutord
Det är synnerligen viktigt att påpeka att det inte finns någon anledning att tro att de drabbade bluffar eller är speciellt okunniga. Ingen förnekar att symptomen finns, att de drabbade har besvär och att de behöver hjälp. Det är dock högst tveksamt om någon blir hjälpt av att man – av missriktad respekt och omsorg – okritiskt accepterar de påstådda orsakerna till besvären. Människor som mår dåligt ska mötas av respekt och omtanke, även om sjukdomssymptomen har andra orsaker än de tror.
Källor och vidare läsning:
1) Vetenskapsrådet, Forskning om hälsoeffekter av elektromagnetiska fält: en analys av kvalitet, inriktning och problem, Ord & Form, Uppsala, 20022) Dr. James Rubin och prof. Sir Simon Wessely, Better Call Saul: is electromagnetic hypersensitivity a real health risk?, The Guardian, 15 feb 20153) Aaron Israelson, Störs av varg som inte finns, Nyheter 24, 29 januari 2010- G.J. Rubin, Das Munshi J., Wessely S., Electromagnetic hypersensitivity: a systematic review of provocation studies, Psychosomatic Medicine, Mar-Apr;67(2) 2005: 224-32
- Jesper Jerkert, Vad vet vi idag om elöverkänslighet?, Folkvett nr 2 2010.
- Mats Reimer, Lidandet är verkligt men orsaken är inte klarlagd, Dagens Samhälle, 26 nov 2020
- Socialstyrelsens expertgrupp, Elektriska och magnetiska fält och hälsoeffekter, SoS-rapport 1995:1
- Världshälsoorganisationen om Elektromagnetiska fält
- P4 Värmland, Forskare och politiker vill stoppa skattepengar till elallergiker, 2 feb 2024
- Bonus: Ring P1, Täppas Fogelberg tar emot fyra samtal om elöverkänslighet, 30 mars 2006 (sammanklippt version, 17 min)
Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresseområden, dvs vetenskap, pseudovetenskap, myter, konspirationsteorier eller skeptikerrörelsen som sådan.
Elektromagnetiska fält (EMF) påverkar cellernas spänningsstyrda kalciumkanaler vilket ökar nivåerna av intracellulärt kalcium. Detta orsakar biologiska effekter på icke-termiska nivåer. Växlande EMF har större påverkan än statiska. Vissa områden har mycket stora biologiska effekter. Detta orsakar bildning av fria radikaler och oxidativ stress som leder till enkel- och dubbelsträngsbrott i cellulärt DNA, cancer, infertilitet, hjärtförändringar, arytmi, neuropsykiatriska effekter mm.
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/25879308/
Jag har skummat den artikel du länkar till och jag kan inte se att den bevisar något av det du säger. Jag finner den spekulativ och utan några egna tester och/eller experiment. Istället refererar den till en stor mängd andra rapporter. Jag har tittat på några av dem. Vissa av dem var över 20 år gamla redan när artikeln skrevs vilket nu är nära tio år sedan. De länkade studier som jag har sett är inte heller särskilt övertygande utan innehåller åsikter, spekulationer och (i vissa fall) experiment in vitro (“i provrör”). Sådant kan absolut vara av värde men måste följas upp med mer påtagliga bevis.
Sammanfattningsvis konstaterar jag att den nu nästan tio år gamla rapporten inte verkar ha imponerat på den samlade expertisen sedan den skrevs och utgår därför från att den inte tillförde särskilt mycket.
Att man vid provokationsförsök inte kan avgöra när man är utsatt för strålning är inget bevis för att det är ofarligt. Man kan ju inte heller känna att man är utsatt för t.ex. röntgenstrålning, vilket vi vet är skadligt.
Likaså när man är utsatt för solstrålning känner man ingen omedelbar effekt av strålningen. Det gör man däremot några timmar senare när man kan få sveda, hudrodnader och i värsta fall brännskador.
Det är korrekt att det inte är ett bevis.
Anledningen till att detta tas upp upp artikeln är för att personer som anser sig vara elöverkänsliga ofta hävdar att de KAN känna av när elektriska fält är av eller på. Detta ses av dem som bevis på diagnosen. I praktiska och väl kontrollerade tester har de dock (som nämns ovan) inte kunnat känna av när strömmen är av eller på, och därmed faller det argumentet.
….. och VoF använder det som ett argument att strålningen är ofarlig.
Vi påpekar det, eftersom personer som felaktigt tror sig känna av strålningen tar det som bevis på att det är skadligt. Men vi hävdar inte att vi därmed har bevisat motsatsen.
Om man tycker sig ha symptom bara när man tror att man är utsatt för ett elektromagnetiskt fält, men fältet inte är på, och motsatt, om man inte känner några symptom när det är på och man inte vet om det, då tyder det på att de akuta symptomen beror på något annat, och inte på det elekromagnetiska fältet.
För att genuint hjälpa personen menar vi att man bör försöka hitta vad som verkligen orsakar symptomen.
Att symtomen har blivit vanligare efter millennieskiftet är kanske inte så konstigt då det var först i slutet på 90-talet som man började bygga ut mobilnäten ordentligt och folk började använda mobiler mer frekvent. WIFI började användas i början på 2000-talet.
Att master inte skulle kunna ge några symtom eftersom strålningen är så låg stämmer inte med epidemiologisk forskning. Forskningen visar klart och tydligt att ju närmare en mast man bor desto större är risken för de symtom som elöverkänsliga har.
http://wifiinschools.org.uk/resources/Khurana+et+al+2010.pdf
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15620045
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/12168254/
https://www.iasj.net/iasj?func=fulltext&aId=16881
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/27011934/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/16962663/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/24381254/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/16621850/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/33434609/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/17259164/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/21741680/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/22885353/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/25006864/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/26735379/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/30526242/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/28777669/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/27911288/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/31226626/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/33573059/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/8717320/
Hej Henrik,
Du lade upp tre näst intill identiska kommentarer, så jag hoppas att du ursäktar att vi endast publicerar och svarar på den första.
Vid en snabb koll på artiklarna du refererar till kan det konstateras att de flesta är 15-20 år gamla. (Det verkar bara vara ett fåtal som är från 2020-talet.) Om studier publicerades för länge sedan och inte har gett upphov till några efterföljande studier, vare sig av forskarna själva eller av andra, så är det troligtvis för att ingen bedömt fynden som relevanta eller för att replikationer (kanske av forskarna själva) fått negativt utfall som inte publicerats.
Om man sedan tittar var de kommer ifrån så är det forskare i Iran, Irak och Brasilien som står bakom dem. Det måste naturligtvis inte betyda att de är undermåliga, men forskningen i åtminstone en av de förstnämnda två länderna är inte demokratiskt fri utan regeringskontrollerad.
Tidskrifterna som artiklarna är publicerade i är en rad mindre och mer eller mindre okända tidskrifter. Alla finns med i PubMed och eller NIC, vilket lätt får en att tro att de är viktiga och kontrollerade publikationer. Men PubMed har också artiklar om magnetiskt vatten och andra galenskaper, så att något finns publicerat där säger ingenting om dess trovärdighet.
En översiktsartikel från 10 undermåliga publikationer, utan att utesluta några, ger ju ett genomsnitt som är därefter.
Dessutom tillkommer att det finns så kallade predatorisk tidskrifter som publicerar allt de får in om artikelförfattarna betalar, så man måste man vara mycket noggrann när man tittar på referenslistor.
Sammanfattningsvis: bara för man hittar tio artiklar i PubMed som påstår en sak så är det inte vetenskapligt bevisat.
/Riksstyrelsen VoF
Elöverkänslighet är vad jag vet den enda sjukdom som man försöker diagnostisera med hjälp av subjektiv bedömning. Tog man istället fram objektiva mätmetoder kanske det skulle gå att diagnostisera. Dessa studier är en bra början.
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/26613326/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/21793784/
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/12422029/
Att elöverkänslighet skulle bero på noceboeffekt stämmer inte heller. Det visar denna studie tydligt.
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/26369906/
Elöverkänslighet är inte heller något nytt fenomen. 1973 gjorde Naval Medical Research Institute en genomgång av över 2000 studier om hälsorisker med elektromagnetiska fält. Där listar de mängder med symtom, samma symtom som elöverkänsliga lider av idag och symtom som är vanligare ju närmare en mast man bor.
https://www.magdahavas.com/wp-content/uploads/2011/06/Glaser_1972_shortened.pdf