Kategoriarkiv: förvillare

Göteborgs-Posten testar medier

Postat av
Svara

Följande text har mailats till Lena Strömberg på GP.

I GP 18 maj fanns en artikel i avdelningen Konsument om så kallade fjärrskådare, ”medier”. De får i uppgift att med sina övernaturliga förmågor berätta var en borttappad ring befinner sig.

I avdelningen testas produkter av alla de slag. Läsarna får reda på vilka som är bättre och sämre. Ibland varnas för rent skräp och bedrägerier. När man i detta sammanhang tar itu med en så uppenbart genomrutten bransch som den ”mediala” så kan det bara vara av en anledning: Att visa upp dem som de bondfångare de är. (Huruvida bedragarna även lurar sig själva är en helt annan fråga; många av dem tror säkert att de har de påstådda förmågorna.)

Men det är inte vad vi får. Lena Strömberg levererar en så naiv och okritisk beskrivning att det hela ter sig som ett avancerat skämt. Hon betalade 850:- för en rad vilda gissningar som hon kunnat få gratis. På ett sätt fick hon valuta för pengarna; fjärrskådarna levererar gärna många och varierande besked, hellre än få och raka.

Vi får veta att ringen ligger i en necessär, en låda, en burk eller annan förpackning, hemma i huset, vid eller i något smalt, något mörkt, någon form av textil, en ficka, ett utrymme utan fönster, ett rum med ljust golv, ett trähus, ett rum med rutor, ett rum med långa gardiner, ett vardagsrum, ett välstädat rum, ett rum som har med konst att göra, ett rum med träd utanför, ett hus med utbyggnad, nära ett fönster, nära ett hörn, på en lägre möbel och/eller nära papper. Men inte i ett badrum och inte på ett golv.

Om ringen hittas lär flera av gissningarna visa sig vara korrekta. Det beror naturligtvis inte på att några övernaturliga förmågor är inblandade.

”Testet” avrundas med en intervju med en av skojarna. Journalisten intar en 100 % okritisk hållning och låter Anna-Lena Vikström göra reklam för sig själv och sin verksamhet. (Den ”gamla traditionen” att fjärrskådare inte ska göra väsen av sig har inte hindrat Vikström från att visa upp sig i TV 4, radio och tidningar, allt enligt hennes hemsida.)

Så får professor Etzel Cardeña uttala sig, Sveriges första professor i parapsykologi. Han drar upp en av den godtrogna branschens klassiker, projektet Stargate, där parapsykologer fick chans att visa att bland annat fjärrskådning var på riktigt. Det avslutades sedan man efter över 20 års forskning inte kommit fram till något påtagligt och användbart. Det enda man kom fram till var det statistiska underlag Cardeña nämner. I själva verket är det frågan om svaga indikationer i ett stort material, indikationer som kan förklaras med fusk, slarv, en benägenhet att förbättra resultat och hellre rapportera lyckade försök än misslyckade. (Exempel: Om man gissar 100 slantsinglingar och får 51 rätt så förs det in i tabellerna, får man 49 konstaterar man att något misstag gjorts och kasserar experimentet.)

Vi ser fram emot en granskning av den mediala branschen värd namnet.

/Peter Olausson, Föreningen Vetenskap och Folkbildning Göteborg

Länkar till artiklarna:
Tre fjärrskådare – ingen ring
Tränat sedan barndomen, intervju med Anna-Lena Vikström
”Inte omöjligt se på avstånd”, intervju med Etzel Cardeña

——–

Jag har ännu inte fått något svar.

Bloggaren charmkvark skrev också till GP:

Jag läste ditt test om fjärrskådare. Och jag uppmuntrar initiativet. Eftersom jag själv tror att alla dessa människor är bedragare (annars skulle de bidragit större till samhället än att ge vaga beskrivningar av vad folks ringar och nycklar ligger), tycker jag det är viktigt att man testar dem. De utnyttjar trots allt människor i utsatta situationer, folk som förlorat familjemedlemmar, djur eller kära ägodelar. Folk som är desperata.

Med detta sagt tycker jag testet är väldigt konstigt utfört. Om ett test utformas för att faktiskt ta reda på någonting måste man kunna dra en slutsats efter att det är avklarat: 1. de inblandade misslyckades. 2. de inblandade lyckades.

Nu lyckades ingen av dem hjälpa dig hitta ringen, men ändå kan man inte säga att de hade fel. Eftersom ringen inte är hittad kanske den ligger i någon byrå i nån avlång hall? Du skriver själv i slutändan att de sagt att den ska dyka upp. De kan alltså fortfarande ha rätt.

Jag tror inte att ni kör samma förfarande när det gäller andra konsumenttester, eller? Varför gjorde ni inte så här istället:

1. du ger något kärt föremål till en kollega.

2. Denna lägger föremålet på en plats (förslagsvis en plats som är väldigt lätt för en person att beskriva och som inte går att blandas ihop med nåt annat – t. ex en helt rödmålad källare med stora plastflamingos i men utan möbler, mitt på golvet ligger föremålet). Du vet inte platsen.

3. Du ringer fjärrskådarna och säger att din kollega lagt ditt halsband eller vad det nu är, någonstans men vägrar säga var. Och frågar om de kan se det.

4. De beskriver antingen denna röda källare med flamingos – eller ett vanligt skrivbord i ett hus.

5. Det blir tydligt om det hela är bullshit eller om det finns någon sanning.

Jag undrar alltså vad poängen är i att göra ett test man inte kan dra några slutsatser ifrån. För mig som konsument känns det inte som jag lärde mig något alls av din artikel tyvärr (även om den var trevligt skriven).

Hoppas du hör av dig så jag får veta tanken bakom det hela!
Ha en trevlig dag!

——–

Hon fick följande svar:

Tack för ditt brev och ditt engagemang. Som ansvarig för konsumentredaktionens arbete svarar jag.

Självklart är det svårt att utföra testet av fjärrskådare på motsvarande sätt som vi gör andra tester. Det är också därför som det fått en annan utformning än vanligt.

Jag tyckte det var mer lämpligt att testa i en verklig situation, som hade uppstått, än att placera ut ett föremål. Enligt mig skulle svaret ha kunnat påverkats, förklarats eller bortförklarats om situationen hade varit konstruerad.

Alla tre fjärrskådare säger att ringen ska dyka upp, och om det stämmer kan bara framtiden utvisa. Som läsare får man i de utmärkta artiklar som Lena har skrivit, veta hur det går till, vad det kostar och vad svaren blev. Samt att de tre dels gav olika svar på var ringen finns, dels inte kunde ge tillräcklig information för att Lena och fotograf skulle hitta ringen. Det tycker jag är mycket värt för våra läsare. Vi strävar efter att ha en mix av olika tester och jämförelser, och jag tycker att detta platsar väl i sammanhanget.

Mvh Kerstin Eikeland

Årets utmärkelser 2012: God journalistik avgörande för folkbildningen

Länk

19

Med stort inflytande kommer stort ansvar. P3 Nyhetsguiden har under 2012 spridit förvillande uppgifter om riskerna med HPV-vaccinet. Därför utser föreningen Vetenskap och Folkbildning programmet till Årets Förvillare 2012.

 

Årets Folkbildare blir radioprogrammet Medierna i P1, för sin granskning av felaktigheter i massmedia.

MOTIVERINGAR:

Medierna i P1 blir Årets Folkbildare för sin pedagogiska granskning av felaktigheter i massmedia.

P3 Nyhetsguiden blir Årets Förvillare för att ha spridit förvillande uppgifter om riskerna med HPV-vaccinet.

Med stort inflytande kommer stort ansvar. Därför utser föreningen Vetenskap och Folkbildning P3 Nyhetsguiden till Årets Förvillare 2012. Som ett av få fördjupande nyhetsprogram riktat till ungdomar har Nyhetsguiden en unik chans att sprida kritiskt tänkande i samhället. Med projekt som #mådåligt om psykiskt ohälsa har de i viss mån också gjort det. Men de goda exemplen och det förtroende hos publiken som de bra inslagen för med sig gör dock att skadan blir värre när man publicerar något ogenomtänkt. Under 2012 har Nyhetsguiden spridit förvillande uppgifter om riskerna med HPV-vaccinet, och behandlat frågan om människans påverkan på klimatet på ett ansvarslöst sätt. Vi hoppas att P3 Nyheter, som ersätter Nyhetsguiden, kommer att ta vetenskapen på större allvar.

Lars Truedsson och Martin Wicklin från Medierna i P1 får priset “Årets Folkbildare” och 25 000 kronor från föreningen Vetenskap och Folkbildning. Foto: Sofia Thermaenius

Med tanke på de många dåligt underbyggda påståenden som sprids i samhället är Vetenskap och Folkbildning mycket tacksamma för dem som ständigt håller mediesverige under lupp och ringer i larmklockan när redaktionerna slinter på faktagranskningen. En annan redaktion, Medierna i P1, får därför Vetenskap och Folkbildnings pris Årets Folkbildare med en tillhörande prissumma på 25 000 kronor. I en tid av allt snabbare nyhetsflöden håller Medierna fanan högt för vetenskap och korrekta statistiska tolkningar. De är en av Sveriges viktigaste folkbildare, eftersom de förutom sina granskningar också pedagogiskt förklarar vad som gått fel och lär såväl journalister som allmänhet att undvika liknande misstag i framtiden. Ur vetenskapligt perspektiv har de dessutom granskat klimatskepticism, alternativmedicin och P3 Nyhetsguidens felaktig rapportering om vaccin. Läs mer →

Pseudovetenskap i politiken – igen

Postat av
5

Frågan om eventuella faror med trådlös teknik har ännu en gång aktualiserats i svensk media. Den här gången efter att Lidingöpartisten Gunilla Dyfverman tidigare i veckan uttryckte sin vilja att förbjuda installationen av trådlöst internet i Rudboda skola på Lidingö. Dyfverman oroar sig, enligt ett reportage i Sveriges Radio[1], för att den trådlösa tekniken ska visa sig vara nutidens motsvarighet till cigaretter. Hon hänvisar till ospecificerade utländska rön som hävdar att elever kan få både huvudvärk och inlärningssvårigheter av den denna form av teknik.

Utan att veta specifikt vilka källor som hon hänvisar till är det självklart svårt att bemöta just hennes rädsla för trådlös teknik. Vad man däremot kan uttala sig om är den samlade vetenskapens resultat i frågan. Att som lekman försöka sig på att på egen hand göra en bedömning av den samlade forskningen inom ett område är långtifrån en enkel uppgift. Att någon som har genomgått en forskarutbildning har bättre förutsättningar att dra korrekta slutsatser kring vetenskapliga frågor än någon som inte har det är förhoppningsvis inget kontroversiellt uttalande. Den intressanta frågan i sammanhanget blir då självklart: Har Dyfverman anledning att oroa sig för barnens hälsa eller har eventuella hälsorisker redan undersökts och kartlagts? Läs mer →

Trollhättan fredag den 13:e

Postat av
5

I Göteborg har lokalavdelningen av VoF skapat en tradition: Varje fredag den 13:e beger vi oss ut på gatorna för att bedriva lite skeptisk aktivism. Förbipasserande erbjuds att gå under en stege, flygblad om VoF sprids, och framför allt hålls myriader samtal om vidskepelse och pseudovetenskap. Här är en rapport från maj 2011.

Fredag den 13 juli gästspelade vi i Trollhättan. Det var VoF Trestad (som f.ö. är den äldsta lokalavdelningen i föreningen) som bjudit in oss. Resultatet blev en mycket givande eftermiddag på Kungsgatan. Efteråt gick vi till O’Learys intill. Där pratade jag, Peter Olausson, om faktoider en stund, innan vi övergick till en reguljär skeptikerpub. Ca 25 personer inklusive aktivister fick en mycket trevlig kväll som bådar gott för den fortsatta verksamheten i VoF Trestad.

Inför evenemanget intervjuades jag av en lokaltidning. Där var det två exempel på pseudovetande som irriterade en förvillare i staden. Några dagar senare dök följande insändare upp i tidningen TTELA:

Elallergikers öde är inget att skämta om.

I onsdagens 7 dagar redovisas att Peter Olausson skall hålla föredrag på en pub fredagen den 13 juli. I intervjun jämför han rädslan för att gå under en stege med att ha elallergi eller att vara vaccinmotståndare. Man ställer sig frågan om föredragshållaren inte alls har förstått eller tagit del av den vetenskapliga debatten i dessa båda ämnen, annat än den som industrin styr.

När det gäller vaccinet mot H1N1 blev det ett uppvaknande som ställde statens Smittskyddsinstituts chef med rumpan bar. Hon erkände, sent omsider, att hon själv inte hade vaccinerat sig. Många av de som följde hennes uppmaningar har fått sina liv förstörda, sedan de drabbats av narkolepsi.

Vaccinmotståndare är pålästa angående innehåll, tillverkning och tillsatser i vaccinerna. Det finns läkare, som tidigare varit anställda av läkemedelsindustrin, som har skrivit böcker och vetenskapliga rapporter om de skumraskaffärer som pågår.

De som har blivit elallergiska har som regel varit utsatta för kvicksilver, som lösts ut från amalgam och därefter fungerar som ledare för olika elektriska och magnetiska fält som omger oss idag. Deras liv är inte något att skratta åt eller att driva med.

Magaretha Molius, förbundsordförande i Tandvårdsskadeförbundet.

Den 21 juli publicerades mitt svar:

Vi tar pseudovetenskap på allvar

På vidskeplighetsdagen, fredag den 13, utförde föreningen Vetenskap och Folkbildning aktiviteter i Trollhättan. I en intervju inför detta jämförde jag omotiverad rädsla för att gå under en stege med mer avancerade pseudovetenskapliga idéer som förnekande av förintelsen, tro på elallergi och irrationellt motstånd mot vacciner.

Den förstnämnda irrläran är harmlös. De senare är det inte. Vår verksamhet går ut på att uppmärksamma alla sorter.

De som tror sig vara elallergiker har verkliga besvär. Hittills har dock ingen visat att orsaken är elektriska fält. Psykoterapi är mer framgångsrik än saneringar. De som likt Tandvårdsskadeförbundet fokuserar på oriktiga orsaker gör patienterna en björntjänst.

När Tandvårdsskadeförbundet dessutom tar ställning mot vacciner så lierar de sig med den farligaste pseudovetenskapliga rörelsen idag. Det är sannerligen inget att skämta om.

Peter Olausson, Vetenskap och Folkbildning

Hur udda lärare behöver Sverige?

Postat av
13

NO-läraren Johannes Axelsson har vid ett antal tillfällen skrivit på sin blogg om hur han som troende tar upp en kreationistisk världssyn som ett alternativ till bl.a. evolutionen i sin undervisning. Detta gör Axelsson, vilket han själv också påpekar, inte för att undervisa om kreationism, ”så här tror vissa människor”, utan för att undervisa i kreationism, ”så här tror jag, stick i stäv med rådande vetenskaplig konsensus”. Axelsson påstår att detta främjar elevernas kritiska tänkande, ett påstående som bör ses mot bakgrund av att han är lärare vid en skola med kristen profil, och mot hans egen kommentar att han som skapelsetroende inte går in i klassrummet med målet att hans elever ska börja tro att evolutionsteorin är sann.

Argumentationen som Axelsson för är oärlig, både när det gäller kreationism och evolution och när det gäller dess plats i skolan och hans roll som lärare. Han använder gamla och vid flertalet gånger redan motbevisade argument för att antingen jämställa kreationism med evolutionsteorin eller att misskreditera och visa på påstådda brister i evolutionsteorin. Sker detta av ren okunskap? Eller handlar det om ovilja att förstå? För detta har han fått kritik, bland annat från oss (1 2 3 4 5 7) Utöver det har han också blivit anmäld till skolinspektionen av flera, av varandra oberoende, personer.

Vad vi vill poängtera är att varken anmälningarna eller vår kritik riktar sig mot Axelssons tro utan om att han, stick i stäv med lagar och styrdokument, likställer evolutionsteorin och kreationismens skapelsesagor i sin undervisning. Detta är i vår mening att ägna sig åt konfessionalism, vilket skollagen förbjuder.

Vår förhoppning är att de anmälningar som gjorts kommer att få konsekvenser, vilket tyvärr inte är speciellt sannolikt. Inte för att Axelsson följer skollagen, vilket han själv hävdar. Utan på grund av att skolinspektionen enligt egen utsago kommer att begära in en redogörelse från Hannaskolan i Umeå, där de själva kan beskriva hur de bedriver sin undervisning och om de har brutit mot skollagen. För att göra en jämförelse rörande straffrättsliga anmälningar: Tänk om polisen begärde in en redogörelse från misstänkta brottslingar om vilka lagar de brutit mot och valde att lägga ner en utredning i de fall den misstänkte hävdade att inget brott hade begåtts.

Axelsson försöker givetvis försvara sig mot kritiken, bland annat genom att hävda religionsfrihet – men det är som sagt inte hans tro frågan gäller, utan hur han bedriver sin undervisning och gör egna tolkningar av lagtexten och skolverkets kommentarer.

I blogginlägget Sverige behöver udda lärare försöker han på ett märkligt vis rättfärdiga detta agerande – som han samtidigt på andra ställen förnekar – genom att presentera grovt haltande jämförelser med ett antal hypotetiska exempel. Vi ska här redogöra för, samt besvara dessa. Stora delar av dessa svar har skrivits av Simon Klein (@sikay91) och tidigare publicerats på bloggen Vem vad hur varför? Vi publicerar här en redigerad och uppdaterad version av dessa svar.

Tänk dig en lärare som är förälskad i Japan, och i tid och otid använder Japan som exempel. Detta trots att det finns 193+ andra länder i världen som förtjänar lika mycket uppmärksamhet och lektionstid. Kanske är detta en hemkunskapslärare som väljer sushi på menyn en gång för mycket, men som aldrig låter eleverna baka en italiensk pizza!

Entusiasm hos en lärare är en bra egenskap! Detta ser vi hos såväl Axelsson som hos denne hypotetiska lärare. Skillnaden mellan dessa två är att det inte spelar någon större roll för barnen om de får laga lite extra sushi och lite mindre pizza eftersom bägge dessa aktiviteter kommer att utveckla elevens förmåga att laga mat och vistas i ett kök. På Skolverkets hemsida går det att läsa att syftet med ämnet Hem- och konsumentkunskap bland annat innefattar:

“I en process där tanke, sinnesupplevelse och handling samverkar ska eleverna ges möjlighet att utveckla ett kunnande som rör mat och måltider. Undervisningen ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar sin initiativförmåga och kreativitet vid matlagning, skapande av måltider och andra uppgifter i hemmet.”

Självklart kan läraren inte bara låta eleverna laga sushi, men den premissen ingick inte heller i exemplet. Vad Axelsson dock gör, till skillnad från läraren i exemplet, är att undervisa sina elever i sagor. Om läraren i stället för att lära eleverna hur man tillreder sushi, hade valt att förneka Italiens eller kanske pizzans existens hade jämförelsen mellan Axelsson och denna hypotetiska lärare varit mer rimlig. Ty existensen av såväl Italien som pizza finns det så starka bevis för att vi (författarna) väljer att kalla dem för fakta, på samma sätt som vi gör med evolutionen. Axelsson berättar osanningar för sina elever som om de vore jämbördiga med vetenskapligt framtagen kunskap. Det spelar en oerhört mycket större roll för barnen om de förstår och accepterar evolutionsteorin eller inte, jämfört med om de är bättre på att tillaga sushi än pizza. På en NO-lektion ska det undervisas i naturvetenskap! Barnen, deras föräldrar och hela samhället förväntar sig detta och då fungerar det inte att blanda in sina egna personliga favoritpseudovetenskaper i undervisningen, lika lite som det går att på lektionstid förneka Italiens existens!

Eller ta en lärare som är som besatt av allt som har med andra världskriget att göra. Så länge allt övrigt centralt innehåll hinns med, är det då okej att den läraren lägger onödigt mycket krut på att prata om Hitler?

Andra världskriget och Hitler är en utpekad del av kursplanen i ämnet historia för grundskolan. Under rubriken Centralt innehåll, Årskurs 7-9 återfinner vi raden: “De båda världskrigen, deras orsaker och följder. Förtryck, folkfördrivningar och folkmord. Förintelsen och Gulag.” En lärare i historia måste följa kursplanen och undervisa i de utpekade delar som kursplanen innefattar. Så länge övriga delar av historieämnet behandlas i undervisningen åsamkar det inte någon skada att prata lite extra om dessa viktiga delar. Jämförelsen med skapelsetron haltar tydligt, då skapelsetron inte är en del av naturvetenskapen. Den har därför inte någon plats i den skattefinansierade skolans undervisning.

Eller en lärare som verkligen brinner för jämställdhetsfrågor… Kan vi då förlåta den läraren för att “hen” är extra bra på att lyfta just detta värde och inte lägger lika mycket tid och energi på att främja andra värden som “människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde /…/ samt solidaritet med svaga och utsatta”?

Om läraren bryter mot någon av de värden som Axelsson nämner i exemplet skulle hen vara direkt opassande som lärare. Axelsson lyfter själv fram skollagens femte paragraf i sitt exempel ovan. Paragrafen tydliggör hur relevanta lagstiftaren anser att jämställdhetsfrågorna är, då dessa redan i lagens inledning får ett betydande utrymme. Vad skollagen däremot inte ger stöd för är en undervisning i biblisk skapelsetro och ungjordskreationism. Om Läraren inte enbart var en fiktiv person skulle vi dock uppmana till försiktighet. Att vara för “rabiat” i sin framtoning kan ge negativa signaler oavsett åsikt, varpå eleverna istället skulle kunna få en negativ bild av människor som kämpar för jämställdhet mellan könen.

Eller tänk dig en matematiklärare som är övertygad om att en abakus är ett mycket bättre hjälpmedel för eleverna än en miniräknare. Kursplanen i matematik (för grundskolan) nämner miniräknare ett par gånger, men det står inte ett ord om kulramar. Begår läraren tjänstefel genom att använda abakus i undervisningen?

En lektion där en lärare berättar om abakuser och låter eleverna räkna med dem kan vara en väldigt bra tillbakablick i historiken bakom miniräknare och kan öka barnens förståelse för matematik. För vissa grupper av elever, med vissa former av neuropsykiatriska diagnoser, kan abakuser kanske till och med vara ett extra stöd. Att i sin undervisning helt fokusera på detta historiska matematiska hjälpmedel är dock något vi skarpt skulle avråda ifrån – trots att det eventuellt inte bryter mot styrdokumentens regler och riktlinjer. Elever i den svenska skolan förtjänar en likvärdig undervisning oavsett vilken kommun eller organisation som är huvudman. Att påbörja en naturvetenskaplig gymnasieutbildning, eller en högskoleutbildning inom matematiska eller tekniska områden utan tillräcklig kännedom om moderna matematiska hjälpmedel torde vara omöjligt. Elever som redan tidigare legat “efter” i matematiken skulle eventuellt få ännu svårare att inhämta nödvändiga kunskaper för godkända betyg om stora delar av undervisningen ägnades åt annat än de områden som kursplanen och de traditionella läromedlen identifierar. Vi vill dock förtydliga att abakuser är giltiga matematiska verktyg. Skapelseberättelsen är inte en legitim naturvetenskaplig teori, det är en sagoberättelse och ska behandlas som sådan i skolan.

Eller om en lärare är hindu. Tänk om det leder till att den lärarens elever blir experter på hinduistisk religion och kultur, och kan mycket mer om den religionen än alla andra högstadieklasser i landet. Detta trots skolverkets och Björklunds uttalanden om att kristendomen ska ha en särställning i religionsämnet. Är den personen lämplig som religionslärare?

Om läraren har målet att övertyga eleverna om att reinkarnation är ett verkligt fenomen och att hinduismen bär på Sanningen med stort S är det mycket problematiskt. Religionsundervisningen är inte ett skyltfönster för lärarens personliga åsikter utan en möjlighet för eleverna att lära sig om och diskutera religion som fenomen och vad olika trosuppfattningar innebär. Religionsämnet innefattar redogörelser för hur olika religioner tillämpar sin tro, dess historia och rötter, skapelsemyter, ritualer, dess utbredning och annat. Religionskunskap innebär inte att övertyga eleven om den egna trons förträfflighet. Tvärtom, trots Björklunds uttalande om kristendomens särställning, tydliggör ämnets styrdokument att även övriga världsreligioner och nya religiösa rörelser ska innefattas i ämnet Religionskunskap. På samma sätt som religionsläraren har ett ansvar att, i alla fall gentemot eleverna, förhålla sig opartisk gentemot de olika religionerna som avhandlas i religionsämnet har varje lärare ett ansvar att undervisa enligt skollagen och styrdokumenten. Även om läraren inte försöker övertyga eleverna om någonting utan bara lägger extra vikt vid hinduismen blir det problematiskt då någon annan del av religionsundervisningen oundvikligen kommer att bli lidande om för mycket tid läggs på hinduismen, på samma sätt som i fallet med läraren i exempel fyra.

Och tänk om den hinduistiske läraren inte ens är religionslärare utan råkar undervisa i engelska! Får den läraren berätta om sin tro och kultur på en engelskalektion (på engelska förstås)? Eller hör ett sådant inslag endast hemma på en religionslektion?

Att använda egna erfarenheter och specialintressen för att exemplifiera eller illustrera sitt undervisningsämne kan leda till att en lektion upplevs som mer givande och intressant av eleverna. I grundskolans engelskundervisning fokuseras på att eleverna ska lära sig att förstå och använda det engelska språket i olika situationer. I gymnasieskolan ingår det i kursplanens centrala innehåll för Engelska 5 att behandla “Levnadsvillkor, attityder, värderingar och traditioner samt sociala, politiska och kulturella förhållanden i olika sammanhang och delar av världen där engelska används. Engelska språkets utbredning och ställning i världen.” Den fiktive läraren skulle alltså i enighet med gymnasieskolans styrdokument kunna berätta om såväl sin tro som sin kultur inom ramen för just denna skolform. Det relevanta här är att läraren kan berätta om sin bakgrund. I uppdraget ingår däremot inte att övertyga eleverna eller argumentera för sin tro. Alltför mycket utrymme kan inte ägnas åt lärarens bakgrund då centrala delar av ämnesinnehållet i sådana fall skulle bli lidande. Som visas i gymnasieskolans kursplan kommer eleverna ändå att få en möjlighet att lära sig mer om levnadsförhållandena i engelskspråkiga länder inom ramen för gymnasieengelskan.

Eller varför inte ta en vänsterpartist som undervisar i samhällsskunskap. Om eleverna får kännedom om lärarens politiska färg, innebär det då slutet för den lärarens möjligheter att undervisa om svensk politik (som ju även innehåller fler politiska partier)? Och blir det skillnad om läraren är sverigedemokrat?

I ett demokratiskt samhälle får var och en inneha medlemskap och aktivera sig inom vilka politiska partier som helst. Om en lärare inte kan hålla sig opartisk i sin undervisning utan talar nedlåtande om liberalism och bara i positiva ordalag om kommunism eller socialism så uppstår dock stora problem med våra barns intåg i samhället! Den demokratiska processen, politiska skiljelinjer och ett källkritiskt förhållningssätt anses så viktigt att dessa delar anges vara centralt innehåll i ämnet Samhällskunskap redan i årskurs 4-6, enligt kursplanen. Då läraren, genom betygssättningen, utövar makt över sina elever är det av yttersta vikt att hen inte försöker påverka sina elever utifrån egen ideologisk övertygelse. En elev ska aldrig behöva fundera på att svara strategiskt på frågorna i ett prov, vare sig i ämnet samhällskunskap eller något annat ämne. Här rör det sig nämligen inte om kritiskt tänkande vuxna människor utan om barn under 18 år, som kanske aldrig tidigare kommit i kontakt med politiska diskussioner. På samma sätt är det som naturkunskapslärare, än en gång, ens uppgift att förmedla vad naturvetenskapen har funnit om vår värld, inte vad religionen anser. Här behöver inte läraren ta ställning! Skolverket har tagit ställning åt lärarkåren. Undervisningen ska baseras på naturvetenskap vilket direkt utesluter kreationism, intelligent design och andra skapelsemyter!

Och så har vi då läraren som inte bara är ateist utan dessutom anser att världen skulle vara en mycket bättre plats att leva på om det inte fanns några religioner alls. Får den läraren uttala sig om religiösa uppfattningar på t ex en NO-lektion? Är den läraren lämplig som religionslärare? Törs vi lita på att de olika religionerna presenteras på ett professionellt och ovinklat sätt?

Om läraren hånar religion på sina lektioner och ger uttryck för sitt religionshat är hen inte särskilt lämpad som lärare oavsett ämne. Om läraren däremot håller sig till ämnet och undervisar om naturvetenskap eller religion på ett adekvat sätt enligt de föreskrifter som finns riktar vi självklart ingen kritik mot detta, och det gör heller inte styrdokumenten. Som religionslärare är det kanske till och med lättare att vara opartisk som ateist än om man erkänner sig till en speciell religion. Det finns givetvis även professionella lärare som kan förhålla sig objektiva trots gudstro, på samma sätt som samhällskunskapsläraren i exemplet ovan säkerligen kan undervisa på ett neutralt sätt trots medlemskap i ett politiskt parti. En NO-lärare får vara kreationist, muslim, vänsterpartist, vegetarian eller ishockeyintresserad så länge som hen är professionell i sin roll som lärare och inte applicerar sin tro på undervisningen. Undervisningen i skolan ska enligt såväl Skollagen som Läroplanen vara icke-konfessionell!

Att Axelsson helt okritiskt tycker att det är helt okej om personerna i sina exempel ovan är lärare, är lika talande som skrämmande. Det visar på hur djupt han har missuppfattat styrdokumenten som skollagen, läroplan och skolverkets kommentarer och, inte minst, sin egen roll som lärare. Naturligtvis skulle människor med vissa egenheter, specialintressen och (mer eller mindre) udda åsikter kunna vara en tillgång i lärarkollegiet. Skolan, precis som de flesta arbetsplatser, organisationer och liknande berikas av människor med olika ursprung, tankar och uppfattningar. Men detta gäller självklart bara så länge som dessa egenheter, specialintressen eller udda åsikter inte påverkar undervisningen negativt. Eller om det innebär att hen inte följer lagar och förordningar. Axelsson försöker ge sken av att han följer detta resonemang, men vi har sett här, och på hans blogg, att det i alla fall inte tycks gälla när det kommer till hans egen undervisning.

Axelsson ställer utifrån exemplen ovan några frågor, som han menar har kommit upp i debatten kring hans blogg. Han själv svara ja på dem, vi försöker ge lite mer utförliga svar:

Får jag berätta om skapelsetro fastän det inte nämns specifikt i kursplanen? (4)

Ja, det får du. Men den springande punkten är OM. Du får, även inom ramen för NO-undervisningen, ta upp kreationism, intelligent design och andra idéer om hur livet uppstått och utvecklats. Inte som ett alternativ till evolutionsteorin, utan som exempel på hur människor har, och i vissa fall fortfarande tror. Du till och med bör göra det inte minst för att ge ett historiskt och kulturellt perspektiv och visa hur lätt det är att dra slutsatser om hur världen är beskaffad utan kritiskt tänkande. Det är då viktigt att själv förstå hur vetenskapen kommer fram till konsensus och formulerar teorier, den högsta formen av en bred vetenskaplig överenskommelse, ofta innefattande ett flertal discipliner, ”att detta är, baserat på de kunskaper och fakta vi har idag, den bästa förklaringen vi har just nu”. Som t.ex. evolutionsteorin.

Får jag som skapelsetroende lyfta fram det område som jag själv är extra insatt i och intresserad av? Och får skolan dra nytta av min kunskap och erfarenhet på det området? (1-6)

Ja, under förutsättning att du har erforderlig kunskap i ämnet , vilket vi menar att Axelsson genom sina egna kommentarer och uttalanden har gett anledning att betvivla att han har, inte minst rörande evolution och fysik. Det är av största vikt att en lärare kan skilja på sina egna vanföreställningar och vad läroplanen och vetenskapen säger.

Om jag tar upp skapelsetro i skolan, måste jag då ge lika mycket utrymme till alla andra olika uppfattningar? (1-3, 5)

Nej, naturligtvis måste du göra en avvägning. Men den avvägningen skall vara utifrån vad som står i skollagen och ämnenas kursplaner, inte utifrån din egen övertygelse. Som NO-lärare skall undervisningen vara grundad på vetenskap.

Får jag berätta om skapelsetro på en NO-lektion, eller får man bara prata om det på religionslektioner? (6, 8)

Som vi skrev i svaret till första frågan både får och bör du ta upp olika skapelsemyter, trots att dessa naturligtvis ska ges större utrymme inom ramen för ämnet religionskunskap än naturkunskap.

Kan jag som skapelsetroende undervisa om evolutionsteorin? Är det möjligt att agera professionellt i sin undervisning om något som man själv inte tror på? (7-8)

Svaret beror på hur dina kunskaper om evolutionsteorin, vetenskap och skapelsemyter ser ut och hur professionellt du kan agera och ställa dina egna uppfattningar åt sidan. En fråga du bör ställa dig själv är hur ärlig du vill vara mot dig själv. Kan du ge en rättvis bild av evolutionsteorin om du själv inte tror på den? Ska du gå emot din egen övertygelse och undervisa I evolution och OM skapelsemyter? Kanske finns din plats på en annan plats än i klassrummet?

Hur är det då med udda lärare med specialintressen, har de plats i den svenska skolan? Skulle t.ex. en hockeyintresserad NO-lärare kunna ta upp exempel med krafterna som en tacklad ishockeyspelare utsätts för bara för att hen är sportintresserad? Absolut! Ska hen börja prata om de senaste transferryktena kring Modo Hockey bara för att hen tycker att det är intressant? Nej! Kan läraren ta upp sitt särintresse på ett tillämpat, relevant och opartiskt sätt för att illustrera sitt ämnesområde kan det troligen göra lektionerna både intressanta och givande och är inget vi motsätter oss. Om däremot läraren, som i Axelssons fall, avviker helt ifrån sin disciplin och beskriver osanningar som sanningar och anger sagor som alternativ till evidensbaserad kunskap, då är det minst sagt problematiskt. Att vara lärare inom den svenska skolan innebär att förbinda sig till att följa de lagar och föreskrifter som finns. En lärares politiska eller religiösa tro får aldrig hindra eleverna från att tillskansa sig de kunskaper som anses så värdefulla att de ingår i en skolform som är obligatorisk. Udda lärare förhindrar inte lärandet, men udda lärare som bryter mot lagen och manipulerar sina elever utifrån en personlig agenda gör det definitivt!

Olle Svensk Strand @ollesvensk
Peter Lundin
Linda Strand Lundberg @linda_strand
Simon Klein @sikay91