I min artikel ”Tolvstegsideologin som pseudovetenskap” (Folkvett 2012:4) drev jag tesen att det perspektiv på alkoholism och tillfrisknande som finns formulerat i AA:s officiella litteratur är en form av pseudovetenskap. Jag hävdade även att AA:s självpresentation i form av den s.k. ”ingressen” ger en missvisande och nedtonad bild av rörelsen, och att en mer adekvat beskrivning av dess natur måste tillhandahållas innan det är moraliskt försvarbart att rekommendera AA:s möten och tolvstegsprogram som insatser mot alkoholproblem. Jag underströk även vikten av detta med hänvisning till de mycket kraftfulla metoder för psykologisk påverkan som används inom AA – metoder som uppvisar betydande likheter med dem som används inom manipulativa sekter.

I sitt svar hävdar Ylva Bexell att jag har målat upp en felaktig, illa underbyggd och fördomsfull bild av AA och dess teser. Jag finner dock ingenting i Bexells svar som tyder på att så är fallet. Jag har inte utrymme här att bemöta samtliga Bexells invändningar eller påtala alla de oklarheter jag finner i hennes resonemang. Nedan tar jag bara upp några av de viktigaste punkterna.

Låt mig börja med Bexells retoriska fråga ”Men vem […] har någonsin påstått att AA:s program för tillfrisknande har gjort anspråk på att ha något med vetenskap att göra?” Hennes idé tycks här vara att eftersom AA ”aldrig [har] gjort anspråk på att ha en vetenskaplig metod för tillfrisknande från alkoholism”, så bör de teser om alkoholism och tillfrisknande som formuleras i rörelsens officiella litteratur betraktas som immuna mot kritik från vetenskapligt håll. Bexell skriver: ”Det borde nästan säga sig självt att varje försök att pröva något så fullständigt ovetenskapligt som AA:s andliga principer utifrån kriterier för vetenskap är dömt att misslyckas.”

Detta är en bekväm manöver. Tanken tycks vara att AA ska kunna uttala sig om diverse viktiga empiriska frågor, men ändå förbehålla sig rätten att desarmera kritik med hänvisning till att man, som Bexell uttrycker det, ser sig själva som ”lekmän och inga experter på alkoholism ur ett vetenskapligt eller medicinskt perspektiv”. Problemet är att denna påstådda medvetenhet om den egna felbarheten inte föranleder någon försiktighet eller ödmjukhet inför de komplexa empiriska – vetenskapliga – frågor som AA:s litteratur uttalar sig tvärsäkert om. Istället rör det sig om en blott skenbar reservation, om än retoriskt effektiv in­nanför AA:s väggar.

Notera även hur en skyddsmekanism finns inbyggd i AA:s ståndpunkt att, som Bexell formulerar den, ”Ingen AA-medlem eller utomstående kan heller göra anspråk på att företräda AA”. Denna princip medför att det är fritt fram för AA-medlemmar att förespråka AA-litteraturens teser i diverse offentliga sammanhang – exempelvis i massmedia och självhjälpsböcker – samtidigt som AA har immuniserats mot den kritik som teserna eventuellt bemöts av, då de framställs som blott den enskilde förespråkarens uppfattning.

Bexell anser att min beskrivning av AA:s sjukdomsbegrepp är felaktig. Hon menar att jag korrekt har redogjort för sjukdomsbegreppets fysiska och mentala komponenter, men att jag felaktigt har inkluderat ”en tredje komponent i sjukdomsbegreppet genom att påstå att det grundläggande problemet är en andlig komponent bestående av alkoholistens karaktärsfel”. Jag finner detta påstående förvånande. Av alla de teser som framställs i AA:s litteratur är nog tesen att alkoholistens besatthet av alkohol ytterst beror på underliggande karaktärsfel – i synnerhet ”självcentrering” – den mest explicita (se exempelvis citatet på s. 19 i min artikel).

Vidare menar Bexell att jag har fel när jag säger att AA:s litteratur genomsyras av antiintellektualism. Hon påstår till och med att det finns ”inget […] anti-intellektuellt” i AA:s litteratur, ”snarare tvärtom”. Detta påstående finner jag än mer förvånande. Skuldbeläggandet av analytiskt tänkande är starkt framträdande i AA:s litteratur och slogans (se exempelvis citatet på s. 28).

Bexell påstår även att jag ”inte redovisar annat än ett eget påstående” till stöd för min redogörelse för relationen mellan AA och Minnesotabehandling. Detta stämmer dock inte (se källhänvisningen på s. 11).

Jag godtar Bexells påstående att AA:s litteratur är ”öppen med att det mesta som legat till grund för AA:s tolv steg och traditioner är lånegods från kristna rörelser”. Detta framgår i åtminstone vissa av AA:s böcker. Min poäng var dock att AA:s betydligt mer synliga självpresentation i form av ingressen är vilseledande, då det där påstås att ”AA har ingen anknytning till någon religion”.

Avslutningsvis vill jag kommentera vad jag anser vara det mest vanskliga påståendet i Bexells svar: ”Om man som alkoholist inte vill ha vad AA har att erbjuda kan man bara gå sin väg.” Det är dock inte så lätt att ”bara gå sin väg” när man under inflytandet av ett massivt socialt tryck har internaliserat följande föreställningar: att man inte kan lita på sitt eget omdöme och förnuft, att man har en dödlig sjukdom vars enda botemedel är att arbeta i AA:s tolvstegsprogram, och att arbete med detta program – givet att man är tillräckligt ”villig” och ”ärlig” – kommer att förverkliga diverse förföriska löften om ”sinnesro” m.m.

Victor Moberger

Vetenskap och Folkbildning