Charles Darwin och spiritismen

Sven Ove Hansson återger hur ett ”medium” avslöjades för mer än hundra år sedan.

Under andra halvan av 1800-talet hade spiritismen en stark dragningskraft på sinnena. Miljontals människor i Europa och Nordamerika gick på spiritistiska seanser för att få kontakt med avlidna anhöriga. På seanserna framkallades andar som meddelade sig på olika sätt: de talade genom mediets mun, åstadkom knackningar, skrev på griffeltavlor etc. Dessutom förekom fysiska fenomen i seansrummets mörker: svävande bord, självlysande andar och mycket annat. Majoriteten av forskarna var skeptiska, men några blev övertygade om fenomenens äkthet.

Charles Darwin vid seansbordet
För Charles Darwin blev spiritismen något av en släkt­angelägenhet sedan hans svåger (och kusin) Hensleigh Wedgwood hade låtit sig övertygas. Familjediskussionerna ledde till en spiritistisk seans den 16 januari 1874 hemma hos Charles bror Erasmus. Vid seansbordet satt släktingarna Charles Darwin, Erasmus Darwin, George Darwin (Charles 29-årige son) samt Hensleigh Wedgwood. Dessutom deltog bland andra Francis Galton och författaren George Eliot (egentligen Mary Anne Evans). Det inhyrda mediet, Charles Williams, var en amerikan som brukade producera fysiska fenomen: knackningar, anderöster och levitationer. Vid seansen uppträdde de vanliga fenomenen, inklusive knackningar och att möbler rörde sig. Två dagar efter seansen skrev Charles Darwin i ett brev:

”Vi hade det verkligen nöjsamt en eftermiddag eftersom George anställde ett medium som fick stolar, en flöjt, en klocka, en ljusstake och eldpunkter att hoppa omkring i min brors vardagsrum, och detta på ett sätt som förbluffade alla och fick dem att tappa andan. Detta skedde i mörker, men George och Hensleigh Wedgwood höll mediets händer och fötter på ömse sidor hela tiden. … Hur mannen alls kunde göra vad som gjordes överstiger mitt förnuft.”

Darwin var skeptisk men inte definitivt avvisande. För att ta ställning måste man noga undersöka fenomenen, och om de kunde påvisas måste man tro på dem även om man inte ville. ”Må Herren ha förbarmande över oss alla om vi måste tro på sådant strunt”, skrev han.

Thomas Huxleys undersökning
Charles bad två av sina bundsförvanter att undersöka vad som hände i seansrummets mörker: sonen George och zoologen Thomas H. Huxley. De båda anordnade en ny seans med Williams några dagar senare. Huxley skrev en utförlig rapport (daterad den 27 januari 1874) där han inledningsvis beskriver hur han och George Darwin kontrollerade mediet:

”Min högra fot vidrörde mediets vänstra fot, och två av fingrarna på min högra hand hade ett starkt grepp om hans vänstra lillfinger… GD’s vänstra hand var, enligt vad jag fick veta, länkad med mediets högra hand och hans vänstra fot placerad över mediets högra fot.”

Seansdeltagarna satt ganska länge i kolmörkret och väntade på budskap från andevärlden, men inget av intresse hände. Så småningom började några av dem att samtala om varför andarna var så passiva. Mediet ingrep i diskussionen och förklarade att problemet bestod i att deltagarna inte var rätt placerade. Han flyttade runt dem så att han fick en annan deltagare än George Darwin på sin högra sida. Efter denna förändring dröjde det inte många minuter innan de gängse fenomenen började uppträda. Huxley fortsatte att hålla i mediets vänstra hand och kunde därför känna dennes rörelser. Han konstaterade att dessa rörelser svarade mot vad som kunde förväntas om mediet åstadkom fenomenen med en frigjord högerhand. George Darwin hade tydligen varit en effektivare kontrollant än den person som tog hans plats. Huxleys slutsats var att Williams ”är en bedragare och bluffmakare.” George Darwin delade denna uppfattning.

”Rent bluffmakeri”
Charles Darwin skrev genast till Huxley och tackade honom för att ha skrivit en så utförlig rapport:
”Även om seansen tröttade ut dig så mycket var detta verkligen värt ansträngningen, tycker jag, eftersom samma slags ting görs vid alla seanser… Och nu skulle det enligt min mening krävas bevis med en enorm tyngd för att man skulle tro på någonting utöver rent bluffmakeri”.

I samma brev kostar Darwin på sig att spekulera om vad som hade hänt vid den första seansen. Han misstänkte att mediet även där hade använt mörkret för att koppla sig fri från minst en av grannarna, och därmed kunna röra sig fritt och framkalla de olika fenomenen. ”Min teori” skriver Darwin, ”var att [Williams] lyckades få de två männen på vardera sidan om sig att hålla varandra i händerna i stället för att hålla i hans händer, vilket gjorde honom fri att utföra sitt spektakel.” Detta var en mycket god teori, eftersom senare vittnesbörd från avhoppade medier visar att just denna metod var mycket vanlig.

Historien om dessa två seanser är intressant bland annat därför att Darwin uppträdde som en god vetenskapsman även när andar och övernaturliga väsen kom på tal. Han avfärdade inte de påstådda fenomenen utan undersökning. I stället såg han till att de blev undersökta. När så skett tog han ställning på grundval av undersökningens resultat.

Åtal för bedrägeri
Två år senare undersökte Huxleys assistent Edwin Ray Lankester ett annat framgångsrikt medium, Henry Slade, som också hade kommit från Amerika till London för att hålla seanser. Huvudnumret vid Slades seanser var griffeltavlor på vilka det uppstod skrift som besvarade frågor ställda av seansdeltagare. Enligt Slade skrevs dessa svar av hans avlidna hustrus ande.
Lankester gick på Slades seanser, och uppgav sig vara troende. Vid en av seanserna lyckades Lankester i mörkret lägga beslag på ett föremål som bevisade Slades metoder: en griffeltavla med ett svar på en fråga som ännu inte hade ställts. På grundval av detta startade Lankester en juridisk process för att få Slade fälld för bedrägeri.

Darwin var engagerad i detta projekt, och hjälpte till i bakgrunden. Bland annat bidrag han med en ansenlig summa till kostnaderna för åtalet. Vid rättegången framträdde den kände trollkonstnären John Nevil Maskelyne som vittne. Hans uppgift var att visa att Slades trick kunde genomföras utan hjälp av några andar. Mycket på grund av Maskelynes vittnesmål blev Slade dömd till tre månaders straffarbete. På grund av en teknikalitet behövde man dock ta om rättegången. Slade lyckades fly landet innan så kunde ske.

En psykologisk kuriositet?
År 1878 blev mediet Charles Williams grundligt avslöjad inför offentligheten av en journalist som helt enkelt lyste upp rummet vid ett väl valt tillfälle. ”Ett lysande avslöjande”, konstaterade Darwin. Men hans svåger Hensleigh Wedgwood stod fast vid sin tro. Han medgav visserligen att Williams var avslöjad som bedragare, men framhärdade i att han själv hade sett verkliga andar på Williams’ seanser. ”Är inte detta en psykologisk kuriositet?” undrade Darwin.
Förvisso en kuriositet, men knappast en raritet. –

Referenser
Francis Darwin, The Life and Letters of Charles Darwin. London 1888, vol. 3, s. 186-188.
Leonard Huxley, Life and letters of Thomas Henry Huxley. London 1900, vol. 1, s. 418-423.
Roger Luckhurst, The Invention of Telepathy. 1870-1901. Oxford University Press 2007.
Richard Milner, ”Charles Darwin and Associates, Ghostbusters”. Scientific American oktober 1999, s. 72-77.