Radium och skönhet

“Radiumvattnet fungerade utmärkt
tills han tappade hakan”

 Peter Olausson beskriver en underkur, där de verkningslösa förfalskningarna var långt hälsosammare än den äkta varan.

Sekelskiftet var en strålande tid för forskningen. En rad nya märkvärdiga strålningsformer upptäcktes: röntgen, radioaktivitet, N-strålning … Den sistnämnda visade sig vara en chimär, men de två förstnämnda var desto verkligare. Allmänheten kunde läsa populära framställningar om atomer, elektroner och strålar som betedde sig som vore det magi, men som var på riktigt!
Nya grundämnen var det också betydligt lättare att bli blasé på för hundra år sedan än idag. I slutet av 1898 upptäckte Marie och Pierre Curie radium, som snart blev den radioaktiva branschens största affischnamn. Inte ens de klokaste forskarna kunde förklara hur det gick till, men det var laddat med energi som ingenting annat. Aldrig har ett nyupptäckt grundämne fått sådana rubriker. Att såväl madam Blavatsky som August Strindberg hade funderingar om det säger en del om den uppmärksamhet det väckte även utanför de insattas skara (inte helt olikt den dilettanternas tillflyktsort som kvantfysiken blivit idag).

En dag år 1901 upptäckte Henri Becquerel, en av radioaktivitetens upptäckare, en sorts brännmärke på bröstet. Det var den första belagda biologiska effekten av radioaktiv strålning. Snart fann man att strålbehandlingar var ett effektivt sätt att behandla vissa hudsjukdomar och tumörer. Redan åren efter sekelskiftet cirkulerade rapporter om cancerfall som botats med radium. I Sverige öppnade 1910 det första Radiumhemmet i en lägenhet på Kungsholmen. Detta professionella, omsorgsfulla bruk av radium ska hållas i minnet när man studerar hur det användes inom kvacksalveriet.

Snart insåg man att större mängder radium var dödligt. Men hur stora mängder? Och hur gick det ihop med den syn på radium som underkur som utvecklades? I experiment hade man tyckt sig märka att stark strålning var ofelbart dödande, men tillräckligt svag blev effekten den omvända. Dessutom gjorde strålningen skillnad på sjuk och frisk vävnad: först sedan det sjuka bränts bort övergick den till att påverka den friska vävnaden. Senare har dessa uppfattningar reviderats, milt sagt, men det var alltså vad man trodde i början av 1900-talet.

En annan anledning till att radium förknippades med hälsa hade med hälsobrunnarna att göra, de vars vatten tillskrivits helande egenskaper, invärtes eller utvärtes. Vilken var egentligen den verksamma substansen? Det föreslogs tidigt att eventuella effekter snarare berodde på övriga behandlingar i kombination med ren luft och avslappning. Men när radioaktiviteten upptäckts undersökte man några berömda vatten på den punkten — och minsann hittade man hundratals, tusentals eller i några fall tiotusentals Becquerel per liter. Äntligen hade man funnit ”nyckeln till all bad- och brunnsterapi”!

Världens första uttryckligen radioaktiva spa öppnades 1906 i dagens Jáchymov, Tjeckien, intill vad som länge var världens enda radiumgruva. Kurorten fick snart efterföljare i Europa och USA. Deras radiumbehandlingar var annorlunda utformade än de ovan nämnda strålbehandlingarna: i stället för att utsätta specifika punkter på kroppen för stark strålning utsattes hela patienten för en lägre dos. Patienterna kunde sitta i ett rum vars luft laddats med den radioaktiva gasen radon, eller få bestrålat vatten att bada i eller dricka. Det fanns också kraftkurer där radiumsalter löstes direkt i dricksvattnet.

Sådana kurer var förvisso inget för vanligt folk. Det löstes med så kallade emanatorer, behållare som antingen var radioaktiva i sig eller i vilka man placerade en radioaktiv ”laddning”. Sedan fyllde man på med vatten och lät det hela stå i ett dygn eller så. Därefter var det klart — vattnet var laddat med radioaktiv kraft, och man kunde närhelst andan föll på ta sig ett glas atomkraft ur denna radiumålderns bag-in-box. En rad varumärken komponerades utifrån de aktiva substanserna radium och torium: Revigator, Vigoradium, Torbena, Radium Spa, Curie RadioActive Re-Generator and Stone Water Filter … Under åren såldes hundratusentals emanatorer.

För att skydda allmänheten mot bluffmakare ställde läkarförbundet American Medical Association 1916 upp en riktlinje: Tillverkare var tvungna att visa att deras produkt på 24 timmar genererade minst 74 kBq radon per liter vatten. Gränsen för radioaktivt kvacksalveri gick alltså nedåt, inte uppåt. Den kan jämföras med dagens svenska ”gräns för otjänligt vatten” som går vid 1 kBq per liter.

Snart blommade den radioaktiva branschen ut på allvar. I Storbritannien sålde Radior och i Frankrike Tho-Radia tvål, puder, krämer, tandkrämer med mera. Det fanns radioaktiva påsar och plattor för bruk på allehanda kroppsdelar. Vita Radium marknadsfördes mot diverse ”manliga besvär” som det antyds i reklamen, medan den mindre hämmade bipacksedeln klargör att stolpillret ”återställde sex-kraften”. Livsmedel med radioaktiva tillsatser var av någon anledning särskilt populära i Tyskland: karameller, choklad (såväl drick- som -kakor), bröd bakat med radiumvatten från Joachimsthal … I Sverige kunde man köpa Schéels radiumtvål ”med den milda, förnäma doften och sällsynt balsamiska lödder” eller hyra emanatorn Radelium, som ”verkar stimulerande på magsaftkörtlarna, stegrar urinsyreutsöndringen, ökar ämnesomsättningen, sänker blodtrycket, verkar lugnande på nerverna och påverkar gynnsamt blodets sammansättning”.

Mineralvatten var en viktig nisch. Kring Piteå hittades källor på 100-300 Bq/liter, en källa i Täby blev omskriven för sina 1000 Bq, och i Västersel utanför Örnsköldsvik uppstod en sorts radium-rush i mitten av 1920-talet sedan man funnit en källa på hela 5 500 Bq: ”Europas starkaste radioaktiva bords- och hälsovatten” enligt reklamen. I verkligheten var det visserligen högt men överträffades av flera, som Oberschlema i Sachsen, vars 75 kBq/liter rentav låg i nivå med AMA:s riktlinje.

Framåt 1920-talet blev radiumforskare allt mer riskmedvetna, om inte annat så för att de dog så ofta. Den franska vetenskapsakademien hade 1921 lagt fram en utredning som funnit att så länge vissa försiktighetsåtgärder iakttogs var hanteringen i stort sett riskfri. Indikationer på att frågan var värd att studera vidare fortsatte att anhopa sig i gravarna. En uppföljande utredning 1925 intog en försiktigare hållning. Ett genombrott, åtminstone i forskarvärlden, kom 1927 då Hermann J. Muller visade att även beskedliga röntgendoser ackumulerade kunde ge upphov till dödliga genförändringar.

Att stark strålning var farligt var som sagt känt från början. Det var betydligt svårare att begripa sig på de samlade effekterna av svag eller stark strålning under kortare eller längre tid. Olika hypoteser och teorier förekom, mer eller mindre välgrundade och motstridiga. Och om världens ledande fysiker och läkare inte kunde komma överens om vad som var farligt, ofarligt eller rentav nyttigt, hur skulle pressen och allmänheten förväntas hänga med? Så kom det sig att radioaktivitet i alla tänkbara former salufördes samtidigt som experternas kunskaper om dess faktiska effekter växte — om än varken fort eller i jämn takt.

När man tar del av den samtida debatten för och emot röntgen och radium, så får man ha koll på vilken sorts behandlingar som avses. Det fanns röster inom det medicinska facket som var emot de kontrollerade strålningsbehandlingarna. Mot dessa invände andra att behandlingarna visade goda resultat, och så vidare. Däremot verkar märkvärdigt få ha varit intresserade av det utbredda hemmabruket av radium. När invändningar alls förekommer är det med små bokstäver, i bisatser och inlindade former. Inte för att det på något sätt utmärker denna form av kvacksalveri; vid den här tiden var acceptansen för värdelösa eller skadliga kurer oerhört mycket högre än idag, och lagarna gjorde det till en otacksam uppgift att motarbeta otyget. På så sätt kom den trevande växande kunskapen och den självsäkra solida okunskapen att leva i olika världar. Samtidigt som radiumforskare förespråkade enkla och fungerande strategier som att nyttja radiumhållare med tumstjocka blyväggar liksom att maximera avstånd och minimera exponeringstid, satt flickorna på Radium Company och stoppade radium i munnen.

Länge gick den största delen av allt radium till självlysande färg. Annonserna för Undark hade mängder med tips på hur den kunde användas: strömbrytare, nyckelhål, pistolsikten, telefoner och inte minst visare och siffor på instrumenttavlor och klockor. De sistnämnda blev särskilt populära, och många tusen urtavlor och liknande kom att målas på fabriken i Orange, New Jersey. Motiven var små och krävde precision. Kvinnorna som målade fick ideligen spetsa till penslarna med läpparna. Och så målade de en stund, och så spetsade de penslarna igen. Så gick arbetsdagarna. Ibland slappnade man av med att måla naglar eller tänder med den självlysande färgen, och skojade om att pojkvännerna därmed skulle kunna hitta rätt även i mörker.

Liksom radiumforskarna fick så småningom ”radiumflickorna” handgripliga indikationer på arbetets risker. Påfallande många fick anfrätta käkar och omfattande tandlossningar. Rykten gick om sjukdomar och död.

Radium är bara skadligt i sina renare former. […] Om det radium som finns i färgen har någon effekt alls, så borde den inte vara skadlig utan välgörande för de som hanterar den.
Talesman för US Radium Company
uttalar sig i pressen (1925)

Att radium i små mängder inte bara var harmlöst utan rentav hälsosamt var inte bara något som en PR-människa fick betalt för att säga, utan en uppfattning som allmänheten inte fann något att invända emot. Att det kunde ligga till på ett helt annat sätt var ny kunskap.

I januari 1928 inleddes förhandlingarna mellan US Radium Company och fem döende unga kvinnor. Pressen fann historien oemotståndlig, och snart kände hela landet till Radium Girls. Färgens uppfinnare, dr Sabin Arnold von Sochocky, deltog inte i rättegången och fick ransonera intervjuerna eftersom han var mycket sjuk: hans fingrar var svarta av nekroser och han hade omfattande tandlossning. Men så länge han kunde prata förklarade han att besvären inte hade det minsta med radiumhanteringen att göra. Han dog samma höst, alla fem Radium Girls överlevde honom, om än inte särskilt länge. Vid det laget hade US Radium gjort upp i godo med dem.

Vad blev då konsekvenserna av rättegången? Läkare klagade på att folk började dra sig för att genomgå deras värdefulla terapier. Men många av dem hade fortfarande märkvärdigt svårt att klargöra skillnaden mellan professionella metoder och kvacksalveri. Hur kom det sig då att läkare och forskare inte tog i ordentligt? Hur kunde de som dagligen fick allt bättre insikter i riskerna med röntgenstrålning, radium och radioaktivitet bara protestera försynt mot att radiumkurer såldes över disk?

Sedan en domstol i Chicago funnit William J. A. Baileys reklam för medikamentet ”Las-I-Go for Superb Manhood” väl anspråksfull jämfört med resultatet, även med tidens mått mätt, begav han sig till New Jersey, faktiskt i närheten av US Radium Company, och slog sig på radium. Om AMA borde haft synpunkter på hans påhittade doktorstitel så måtte de ha varit nöjda med att han följde 1916 års riktlinje, för hans radioaktiva produkter var verkligen radioaktiva. Vi vet till exempel att en flaska med 6 cl av hans radiumvatten Radithor innehöll två mikrogram radium. Den som kunde visa att vattnet höll lägre radioaktivitet än utlovat kunde kvittera ut $1000, en belöning som veterligen aldrig gjordes anspråk på. Ett annat löfte var ”Radithor is harmless in every respect”. Det backades inte upp med någon penningsumma, vilket skulle visa sig vara lika bra.

Eben McBurney Byers tillhörde samhällets översta skikt. I slutet av 1920-talet skadade han armen, och det onda ville inte gå över. Hans läkare ordinerade Radithor. Byers fann kuren förträfflig, rekommenderade den för sina vänner, och drack under två års tid två eller tre flaskor om dagen. Han var heller inte ensam: under perioden 1925–30 såldes 400 000 flaskor Radithor. Med tanke på att den aktiva substansen trots sitt avsevärda kilopris ändå bara utgjorde en fjärdedel av konsumentpriset kan man förstå att ”dr” Bailey gjorde goda affärer.

I oktober 1930 började Byers åter få problem med hälsan: kraftig huvudvärk, ont i käken och tandlossning. Specialister sammankallades. Man kände snart igen symptomen från Radium Girls. Byers kropp beräknades innehålla 36 mikrogram radium, särskilt mycket ansamlades i käkarna. Man tog därför bort så mycket man kunde av dessa, utan någon förbättring. Hans skelett löstes sakta upp. Rubriken från Wall Street Journal blev berömd: ”The Radium Water Worked Fine Until his Jaw Came Off”. En rad långt gångna symptom tävlade om att ta livet av honom. I mars 1932 avgick en hjärnböld med segern.

Fallet Eben Byers fick liksom Radium Girls stor uppmärksamhet, men dessutom konsekvenser. Radithor förbjöds i flera stater, och kort efter Byers död gick en grupp läkare ut i pressen och berättade utan omsvep att radiumvatten och radiumsalter är farliga och att alla som konsumerat sådant omedelbart skulle uppsöka läkare. Detta var början till slutet för radiumkurernas guldålder, åtminstone i USA.

Förvisso försvarades de av flera. Byers läkare menade att hans patient dött av blodförgiftning. Uppfinnaren Bailey poängterade att han själv druckit minst lika mycket Radithor, och han mådde ju utmärkt! Bailey dog 1949 av cancer i urinblåsan.

Många har poängterat att fattiga, obemärkta kvinnor inte har en medial chans mot en rik och välkänd man. Men vita män hade som sagt dött förr; till de redan uppräknade kan läggas medicinska experter som Charles H. Viol och Chester F. Duryea (båda 1928), fysikern Leman (1925) och så hade president Roosevelts son Kermit 1927 fått amputera en bit av vänster tumme efter ett ”brännmärke” från en radiumbehandling, med många fler. Att dessa verkar ha gått allmänheten förbi kan dels ha berott på att de inte var i närheten lika dramatiska som de fruktansvärda beskrivningarna av Byers förfall, dels att professorerna och radiumflickorna umgåtts med radium i arbetet medan Byers dog av en ”hälsokur”.

Efter kriget fick radioaktivitet snart helt andra associationer än tidigare. Tjusiga kurorter ersattes med namn som Hiroshima och Nagasaki. Sekelskiftets spännande mystiska framtidskraft blev ett vardagligt hot. Strålbehandlingar ges fortfarande, med ännu större försiktighet och ännu bättre resultat. Radium har ersatts av kobolt och cesium som visat sig bättre lämpade; dessa har aldrig fått någon hjältestatus. Å andra sidan erbjuds fortfarande radonkurer över hela världen.

Radioaktiv strålning är skadlig i högre doser, men i lägre stimulerar det tvärtom immunförsvar och hälsa.
Kurorten Higashiyama,
prefekturen Fukushima, Japan

Källor i urval:
• Oak Ridge Associates Universities: Radioactive Quack Cures, www.orau.org/ptp/collection/quackcures/quackcures.htm.
• Radium — Abstracts of Selected Articles on Radium and Radium Therapy (utgiven av US Radium Corporation, New York, 1922) — sammanfattningar av en mängd artiklar, faktiskt även några som framhåller riskerna.
• ”Radium: Mine to Hospital”, The Oklahoma Miner, 18 augusti 1921 — om selektiva radiumstrålar.
• Lantmannens uppslagsbok: Radioaktiva ämnen (P. A. Norstedt 1923).
• ”Begin wide inquiry into radium deaths”, New York Times, 20 juni 1925 — tidigt uppmärksammande av det som skulle bli Radium Girls.
• ”Medicine: Radium Drinks”, Time, 11 april 1932.
• Mark Neuzil och Bill Kovarik, Mass Media & Environmental Conflict (Sage Publications 1996), kap. 8, ”The Radium Girls”.
• Higashiyama, higashiyama-onsen.com.