Att tro eller veta

Publicerat i Folkvett nr 1/2007.

Tro och vetande 2.0. Christer Sturmark. Nya Doxa, 2006, 262 s. ISBN 91-578-0485-0.

När jag undervisat i psykologi på gymnasiet har jag gång på gång mött inställningen att allt har en mening, att det finns en orsak bakom allt som sker. Det är då inte en orsak i vanlig bemärkelse, något som föregår och utlöser, utan en mer esoterisk, betydelsefull orsak. Som lärare har jag försökt utmana denna inställning, och funnit att det är mycket svårt. Även bland vuxna, som jag tycker borde veta bättre, möter jag regelbundet utsagor som tyder på att de tror att “universum” har något slags särskilda önskemål för deras liv. Att detta är en religiös uppfattning, och egentligen en variant av den kristna barnatron på en välvillig Gud som styr allt till det bästa, tror jag inte att de alltid är medvetna om.

Christer Sturmark, ordförande för förbundet Humanisterna, gör i boken Tro och vetande 2.0 ett ambitiöst försök att konfrontera sådana slentrianreligiösa uppfattningar. Boken är uppbyggd kring en dialog i Sokrates anda mellan två personer, Julia och Max. Julia står för det reflekterade förnuftet, Max för det oreflekterade och känslosamma. Valet av roller får mig att småle – hade författaren valt att göra tvärtom hade det säkert väckt upprörda kommentarer om könsrollstänkande. Genom boken löper det samtal Julia och Max för vid ett middagsbord, där Max tankar utsätts för allt större utmaningar.

Bokens ansats är behovet av att välja livsåskådning. Författaren ger skäl för ett sådant val och räknar upp vilka frågor det handlar om. Dessa beskrivs och analyseras sedan i bokens olika kapitel. Boken kräver inga förkunskaper i filosofi utan vänder sig till alla som är intresserade. Kanske är det textens karaktär av grundläggande lärobok, eller att ungdomsåren av tradition ses som särskilt präglade av existentiellt sökande, som gör att boken känns som om den vore skriven för ungdomar. Det är både en styrka och en svaghet. Styrkan är ett direkt och okonstlat tilltal, och en konsekvent nivå. Svagheten är att boken inte har en form som gör att den med lätthet hittar till ungdomar. Delar av innehållet skulle till exempel vara lämpligt som kurslitteratur på gymnasiets filosofi- eller religionskunskapskurser, medan boken inte i sin helhet är det.

Den humanistiska livsåskådningen beskrivs i ett av bokens första kapitel. För författaren är det skiljelinjen mellan religion och humanism som står i fokus. “Humanism” definieras som “en livsåskådning byggd på förnuftets förståelse av en naturlig värld utan övernaturliga väsen i form av religioner, mystik eller annan vidskepelse”. Inte överraskande ser författaren humanismen som den goda livsåskådningen, och han återkommer i bokens slut till en vision av ett samhälle som bygger på humanismen som princip. Boken får här karaktär av politisk pamflett: “med vår ideologi blir allt så mycket bättre”. Jag saknar en problematisering av bokens synsätt – även humanismen måste rimligen ha begränsningar, eller olika tolkningar. Det blir annars frestande att helt enkelt formulera en ideologi som är motsatsen till allt som upplevs som dåligt. Uttrycket “humanism” antyder också att människan och hennes behov är alltings måttstock, vilket inte är ett okomplicerat synsätt i en värld som rymmer betydligt fler djurarter än människan.

Boken genomsyras av ett patos för de fruktansvärda konsekvenser som oförnuftet kan få. Att tro eller inte tro på oförnuftiga läror är inte bara något som lämpar sig för ett middagssamtal. Boken inleds med en rad exempel på hur människor, genom att låta sig styras av vidskeplighet, förstör sina eller andras liv. Som humanist ser Sturmark den kristna tron som en lika vidskeplig, och därmed farlig, ideologi som någonsin new age eller kvacksalveri. Att kyrkan ges en särställning och görs till något som inte får granskas är absurt för författaren. Kyrkans doktriner måste kunna analyseras på samma sätt som andra ideologier. Sturmarks val av titel på boken är en direkt anspelning på Ingemar Hedenius bok Tro och vetande som lade en grund för 1950-talets religionskritiska debatt. Uppenbarligen ser Sturmark ett behov av att fortsätta den debatt som Hedenius startade. Det är en sympatisk tanke, och den har gett upphov till en sympatisk bok. I ett efterord öppnar Christer Sturmark för en fortsatt diskussion på webbsidan www.troochvetande.se. År 2006 är en sådan webbsida, snarare än en bok, sättet att involvera många i en diskussion.