Mobiltelefonstrålnings farlighet

Publicerat i Folkvett nr 4/2005.

Hans Wiksell och Leif Åsbrink förmedlar sina dubier inför några svenska studier som påstås påvisa mobiltelefonstrålnings farlighet.

Mobiltelefoner är radiosändare (och mottagare), de sänder avsiktligt ut mikrovågsstrålning. Sådan strålning ger upphov till en temperaturförhöjning på samma sätt som strålningen i en mikrovågsugn. Denna effekt av strålningen är väl känd och ligger till grund för gränsvärden och rekommendationer som säkerställer att de temperaturhöjningar som kan förekomma är helt ofarliga ur hälsosynpunkt. Om detta råder ingen oenighet i forskarvärlden.

Diskussionerna om hälsorisker från mobiltelefonstrålningen handlar om huruvida någon annan påverkan än temperaturökning (termisk verkan) kan förekomma. Finns det över huvud taget icke-termisk verkan från radiovågor? Frågan om icke-termisk verkan avgör huruvida diskussionerna kring mobiltelefoners farlighet har någon grund.

Sedan många år läggs en hel del möda på att leta efter hälsorisker med elektromagnetiska fält. Koncensus bland majoriteten av världens forskare är att icke-termiska effekter inte existerar. Om icke-termiska effekter kunde påvisas vore det en sensationell upptäckt. En grupp kring professor Bertil Persson i Lund (nedan “Lundagruppen”) har dock rapporterat skador på blod-hjärn-barriären i ett flertal skrifter [1-5].

Vi är däremot, av flera grundläggande principiella skäl, övertygade om att fynden av hälsorisker är felaktiga. Men personlig övertygelse saknar relevans (för andra än för oss själva). Nyckeln till vetenskaplighet är reproducerbarhet.

Lundagruppen har publicerat resultat som visar på icke-termiska effekter från mikrovågor, men de publicerade skrifterna saknar sådan information som krävs för exakt reproduktion i andra laboratorier och får därför låg trovärdighet. Endast få andra forskargrupper visar intresse genom att citera.

Särskilt en rapport [4] visar anmärkningsvärda resultat. Där rapporteras (tabell 1) att effekter av strålning uppkommer vid så låg exponering som 10 J/kg samt att en exponering med 1000 gånger så mycket strålning inte ger någon ytterligare påverkan. Fynden baseras på experiment med ett stort antal försöksdjur (över 1000 råttor) och har mycket hög statistisk signifikans. Att de skulle bero av slumpfaktorer är uteslutet. Därför är en reproducering av det refererade försöket angelägen. Varje experiment som ger ett statistiskt säkerställt resultat måste ge samma resultat (inom den statistiska felmarginalen) vid en exakt upprepning (eftersom alla eventuella felkällor då också är lika). Vi har i februari 2004 sänt ett brev till Bertil Persson och föreslagit ett samarbete där detta experiment skulle upprepas under noggrann kontroll. Vår tanke var att vi skulle stå för bestrålning och Lundagruppen för analys, båda momenten under externt kontrollerad dubbelblindhet. Forskning kostar pengar. Av vårt brev framgick att finansiering då var ordnad, se nedan.

Mona Nilsson och Marica Lindblad är författare till en nu aktuell bok med titeln Spelet om 3G [6]. Boken recenserades i förra numret av Folkvett. På sidan 114 i boken kan man läsa om ett e-brev som jag har skrivit:

Wiksell [skriver] till Lars Erik Holm på SSI och undrar vad det kan vara för fel på Salfords studie och att resultatet givetvis är “rent strunt”. Han tycker man ska “arbeta för att få anslagsgivaren” att ge forskningsanslag till en annan grupp för en upprepning av studien och att han “har en del detaljer att säga om detta”.

Författarna skriver exakt samma sak i Miljömagasinet nr 15, augusti 2003, med tillägget: “Det är tydligt att Wiksell via generaldirektören vill påverka anslagsgivaren, i detta fall forskningsrådet FAS.” En alldeles riktig slutsats.

Anslag kan man få genom att övertyga anslagsgivare om att den forskning man avser göra är viktig. Detta är bakgrunden till det e-brev som omnämns i boken. E-brevet ledde till att Vinnova gav finansieringslöfte för det förslag vi tillställde Lundagruppen. Intresserade läsare kan få kopia av förslagsbrevet.

Vi gör ingen hemlighet av att vi själva inte tror att resultaten som Lundagruppen publicerat skulle kvarstå i ett noga utfört dubbelblint försök. Samtidigt utgår vi från att Persson anser att deras resultat har varit riktiga och därför skulle visa sig vid ett upprepningsförsök där Lundagruppen utför analysen.

Studie [4] skiljer sig från de flesta studier om riskerna med elektromagnetiska fält genom att dess resultat antingen är rätt eller fel. Normalt är den statistiska osäkerheten stor och den vanliga slutsatsen brukar vara “det krävs mer forskning”. Därför är en kontrollerad upprepning av [4] speciellt angelägen eftersom man med säkerhet antingen får svaret “rätt” eller “fel”. Skulle svaret bli “fel” finns det skäl att undersöka om de övriga studierna är behäftade med samma fel. Skulle [4] däremot visa sig vara “rätt” kommer andra forskargrupper att dras med i en lavinliknande utredningsprocess för att utreda varför ett reproducerbart försök ger oväntat resultat. Om radiovågor har icke-termiska effekter måste mekanismerna utforskas. Genom insikt i eventuella mekanismer kan man förstå hur säkra gränsvärden skall fastställas, liksom hur man eventuellt i framtiden skall kunna kringgå skaderisker, till exempel genom att utveckla tekniken med hjälp av de nya kunskaperna.

Lundagruppen har ännu inte svarat på vårt brev (november 2005).

Referenser

1. Bertil R. R. Persson et al., “Increased permeability of the blood-brain barrier induced by magnetic and electromagnetic fields”, Annals of the New York Academy of Sciences 649, 1992, 356-358.
2. Leif G. Salford et al., “Permeability of the blood-brain barrier induced by 915 MHz electromagnetic radiation, continuous wave and modulated at 8, 16, 50 and 200 Hz”, Biochemistry and Biogenetics 30, 1993, 293-301.
3. Leif G. Salford et al., “Permeability of the blood-brain barrier induced by 915 MHz electromagnetic radiation, continuous wave and modulated at 8, 16, 50, and 200 Hz”, Microscopy Research and Technique 27, 1994, 535-542.
4. Bertil R. R. Persson et al., “Blood-brain barrier permeability in rats exposed to electromagnetic fields used in wireless communication”, Wireless Networks 3, 1997, 445-461.
5. Leif G. Salford et al., “Nerve cell damage in mammalian brain after exposure to microwaves from GSM mobile phones”, Environmental Health Persceptives 111, 2003, 881-883.
6. Mona Nilsson & Marica Lindblad, Spelet om 3G. Fakta och desinformation i det trådlösa samhället, Ljusdal: Medikament, 2005.