Occultainment: Om en ovanligt andefattig TV-serie

Publicerat i Folkvett nr 4/2004.

Hans Isaksson kritiserar TV-programmet Andarnas makt och berättar om ett nattligt möte med en avliden skådespelare. En annan version av texten har tidigare publicerats i Folket i Bild 2004:8.

Här om natten träffade jag Marlon Brando. Jag kommer inte ihåg exakt vad vi pratade om, eller på vilket språk. Det slog mig att han såg ganska tärd ut, och jag erinrade mig efter hand att det måste sammanhänga med att han ju faktiskt dött en vecka tidigare i lungfibros. Detta gjorde mig till en början lite brydd, och jag intalade mig för ett ögonblick att vårt samtal måste vara en inspelning, en förklaring som jag emellertid vid närmare eftertanke fann mindre tillfredsställande, utan att för den skull omedelbart finna en bättre. Såhär i efterhand har jag tänkt över detta sensationella möte en del. Som jag ser det finns det bara två möjliga förklaringar:

I alla tider har det funnits folk som känner en intensiv avsmak för banala förklaringar av sistnämnda slag och är varma anhängare av den förstnämnda typens förklaringar. I media upptar de stort utrymme. Kontakter med den s.k. andevärlden och ockulta fenomen över huvud taget anses nämligen av outgrundlig anledning ha stort allmänintresse. I de media som i ökande utsträckning avhänt sig betungande folkbildande ambitioner och helt koncentrerat sig på sin roll som förmedlare av reklambudskap och på att hålla folk borta från verkligheten har de följaktligen blivit en stor artikel. Inom underhållningsfilm och TV-serier som Arkiv X m.fl. har andeskådarna länge spelat stor roll. På senare år har de invaderat s.k. dokumentärserier och dokusåpor: t.ex. har vi Förnimmelse av mord, som gav Kanal 5 utmärkelsen Årets Förvillare 2003, Tidigare liv och Andra sidan (Crossing over). I TV4 kan vi sedan en tid följa den från dansk TV2 hämtade serien Andarnas makt, med entusiastisk kommentar av Lill-Babs dotter Malin Berghagen-Nilsson och en svensk expert, det professionella mediet Anders Åkesson.

Här får vi träffa kollegor till Åkesson som för seriösa samtal med avlidnas andar. Andarna gör sig gällande genom att knacka i bord och väggar. En tacksam ande kommer till och med vid ett tillfälle in i studion och klappar Malin på kinden. Med tanke på de tjänster hon gjort andevärlden hade detta väl inte bort förvåna henne, men enligt Aftonbladet blev hon så perplex att sändningen fick avbrytas.

I Andarnas makt får vi också träffa personer som har förmåga till klärvoajans (d.v.s. att skåda in i eller förutsäga framtiden eller förnimma ting som de ej borde kunna uppfatta via sina fem sinnen). Sådana fenomen anses av de flesta professionella magiker vara banala att reproducera. Då de undersökts har de undantagslöst visat sig bero på att vårt medvetande dels spelar oss spratt genom att t.ex. kasta om “varsel” och motsvarande händelse i tiden, dels noga sorterar bort alla våra falska föraningar ur minnet och bara behåller de enstaka som bekräftas. Eller, allra vanligast i professionella sammanhang, på ren bluff.

För våra klentrogna ögon ges exempel på psykokinesi, d.v.s. att fysiska föremål sätts i rörelse genom psykisk påverkan, “tankekraft”. Fenomenet är välkänt för varje användare av slagruta eller pendel – försök själv att hålla en pendel stilla över en urtavla och tänka “9-3, 9-3 …” utan att pendeln börjar svänga just mellan nämnda klockslag! (Att det går lika bra att tänka “Absolut inte 9-3!” och ändå få samma effekt, eftersom våra dumma muskler inte begriper ordet “inte”, är en annan sak.) Förklaringen, att tanken på en kroppsrörelse låggradigt aktiverar just de muskelgrupper som skulle kunna utföra rörelsen, leddes i bevis redan vid mitten av 1800-talet. Det har dock inte hindrat vare sig norska fjällräddningen att använda slagruta för att leta efter lavinoffer fram till 1983 eller svenska kommuntjänstemän att anlita rutgängare vid sökande efter vattentäkter.

Hos professionella medier, som t.ex. den i programmet hyllade Uri Geller, spelar också magneter bevisligen en betydande roll för att öka tankekraftens förmåga att flytta runt saker.

Hög begåvning eller utbildning tycks ha föga skyddseffekt mot vidskepelse och övertro. Naturvetare är dock i allmänhet mer motståndskraftiga än genomsnittet. Om man därför anträffar en sådan som övergivit sin skepticism och börjat svärma för andevärlden är detta naturligtvis gefundenes Fressen. Åttonde avsnittet av Andarnas makt uppvisar följaktligen ett sådant exemplar: den numera framlidne danske professorn emeritus i barnneurologi, Preben Plum, 96 år gammal då programmet inspelades 2002.

Plum berättade om sin omvändelse från kritisk naturvetare till glödande advokat för andevärlden. Det började med att han under en strid om professorsposten vid Rigshospitalet 1935 i en dröm uppmanades att undersöka fotsulereflexen på nästa dags provpatient (en enligt min mening i sammanhanget närmast obligatorisk åtgärd, vars uraktlåtande bort rendera honom anmälan till ansvarsnämnden). Reflexen var positiv, vilket hjälpte Plum att ställa en så pass ovanlig diagnos att det gav honom professuren, och så småningom förmådde honom att uppsöka en spiritistisk seans. En deltagare i denna seans föreslog att man skulle fråga den närvarande bordsanden hur många stickor det fanns i en tändsticksask på bordet. Anden samtyckte och knackade rätt antal gånger. Det avgjorde saken för Plum. För en utomstående finns det två förklaringar också till detta fenomen:

Men den arme Plum köpte den första förklaringen, och sedan var korken ur. Snart hade Plum sin första “utanför-kroppen-upplevelse”: Han tänkte, då han låg i sin säng på natten, gå upp till ett rum på övervåningen för att hämta en bok. Han avstod dock, enligt egen uppfattning sedan han erinrat sig att en väninna låg där och sov. På morgonen meddelade väninnan att han faktiskt varit inne i rummet i pyjamas, men vänt då han såg henne i sängen. Professorn hade tydligen aldrig varit uppe och kissat på natten för att på morgonen ha glömt bort hela saken, aldrig gått i sömnen, och aldrig hört om någon som gjort det.

Det var med andra ord inte vetenskapsmannen Plum som genom kritiskt tänkande övervann den dogmatiska och inskränkta naturvetenskapliga världsbilden och modigt sökte sig nya horisonter. Det var drömmaren Plum, som inte kunde acceptera att hans kunskap om verkligheten var begränsad och relativ och därför valde att förkasta det han faktiskt redan visste. Det var en man som glömt den intellektuella hederlighetens första bud – att inte tro något som man inte har grundad anledning att hålla för sant. Det gör vi alla visserligen av praktiska skäl titt som oftast, men då till skillnad från Plum utan att ge vår övertro namn av vetenskap.

I programmet var han bitter på sina vetenskapskolleger, som försökt tala förstånd med honom. Han ångrade till och med att han en gång på femtiotalet hjälpt till att avslöja mediet fru Melloni, som under bordet skrev “andeskrift” med hälen. Det var ju att “dra lasset åt motståndaren”.

Och så upplever faktiskt många “sökare” idag vetenskapen – som Motståndaren. Ändå sker merparten av det verkliga sökandet just här, inom vetenskapen, i det dagliga arbetet och kampen för en bättre materiell värld, och inte i UFO-sällskap, spiritistsalonger eller genom meditation och andningsövningar.

Jag håller det personligen inte för särskilt troligt att framlidne Brandos ande verkligen hälsade på mig i Vislandaskogarna häromnatten. Jag kan dock inte med matematisk visshet bevisa att så inte var fallet. Det är högst troligt att jag helt enkelt drömde. Jag kan dock inte med matematisk visshet styrka att så skedde. Det är i denna lilla nisch mellan det ena och det andra intet som all stor- och småföretagsamhet i övertro, vidskepelse, ockultism och allt andligt och fysiskt kvacksalveri frodas.