Slagrutan

Publicerat i Folkvett nr 4/2003.

Artikeln finns även i pdf-format med bibehållen originalstavning.

Svante Arrhenius, ett stort namn inom svensk naturvetenskap kring förra sekelskiftet, förklarar här sin skepsis mot slagrutan.

Det mest berömda och kända bland alla mystiska fenomen är det, som antages behärska slagrutan och vilket numera rätt ofta diskuteras i pressen. Jag har därom yttrat att jag alls icke anser detsamma ägnat att utstå en vetenskaplig prövning och detta på grund av den erfarenhet jag har därom. Jag vistades en gång hos en mycket framstående, dessvärre allt för tidigt bortgången, bruksidkare i mellersta Sverige, en av vårt lands främste industrimän. En gång gick vi förbi brukets ladugård, nära invid vilken en fruktträdgård var belägen, i vilken en dövstum trädgårdsarbetare var sysselsatt. ”Den där känner många märkvärdiga ting, må du tro”, sade brukspatronen till mig, ”han kan bland annat finna vatten med slagruta”. Det är ganska vanligt att defekta personer, särskilt sinnessjuka, anses besitta ”övernaturliga” själsgåvor, och så har det alltid varit. Brukspatronen gjorde några tecken åt trädgårdsarbetaren, som avskar en klykformad äppelkvist och började, hållande klykans båda grenar en i vardera handen, att gå längs efter ladugårdens framsida. Slagrutan gjorde ett våldsamt utslag mitt för ladugårdsdörren. ”Ser du där går ett vattenledningsrör fram”, sade brukspatronen åt mig, ”och därför pekar äppelkvisten nedåt”. Jag svarade, att det nog var antagligt att denne arbetare, som väl var född vid bruket, kände till förhållandet med vattenledningsrörets läge. Därpå svarade brukspatronen: ”Jag är själv känslig för vatten, vi skall på eftermiddagen fara ut på en äng, där det finns många källdrag, så skall du själv få övertyga dig, att slagrutan ej är humbug.”

På eftermiddagen for vi jämte brukspatronens synnerligen intelligenta fru ut till den omtalade ängen. Min värd tog av sig skor och strumpor och tog en medförd slagruta mellan sina händer. Det gick högst förträffligt. Överallt där ett vattendrag syntes eller antyddes av gräsväxter, fungerade slagrutan oklanderligt. ”Bind för dina ögon”, sade frun. Min värd gjorde så. Han famlade en stund hit och dit på ängen, men slagrutan hade mist sin förmåga. Till slut sade han: ”Jag har mist min känslighet för vatten.” Han hade under tiden gått fram över en hel del av de ställen, som slagrutan förut angivit såsom genomströmmade av vattendrag, utan att slagrutan återfunnit dem.

Det är ju tydligt, att jag efter detta ej gärna inlät mig på forskningar angående slagrutan. För ett antal år sedan (1906) blev jag likväl anmodad av en mycket känd och aktad äldre ingenjör i Stockholm att närvara vid försök med slagrutan av en annan yngre ingenjör, som trodde sig äga en ovanligt stor känslighet såsom slagruteman och som för övrigt var specialist på vattenledningar. Han hade också […] kommit till den fasta åsikten, att elektriska krafter gjorde sig gällande vid slagrutefenomenet.1 Denne ingenjör var son till en av min fars kolleger och jag kände honom därför sedan ungdomen och litade fullt på att han var alldeles uppriktig, och han hade ju dessutom en ganska god förbildning på grund av sina studier vid tekniska högskolan och sitt yrke. Hans känslighet uppgavs vara så stor, att han på några få centimeter när kunde angiva den plats, under vilken ett vattenledningsrör var framdraget. Han kunde också ange läget av elektriska ledningar och av avledningsrör, om dessa ej var torra. Jag skulle åtföljas av sju kontrollerande ingenjörer, som alla genomgått den tekniska högskolan, och vi skulle gå fram över ett stort antal öppna platser i Stockholm, över vilka vi skulle få blindkartor från stadens verk. På dessa kartor skulle slagrutemannen pricka ut var slagrutan angav närvaro av rörledningar. Vid de elektriska ledningarna fästes intet avseende, då dessa alltid ligga på ett för ingenjörer inom facket välbekant avstånd från gatans gränslinje. Sedan skulle jämförelse äga rum med statens kartor över vattenledningarnas läge.

Detta var ju ett alldeles enastående gynnsamt tillfälle att pröva, om slagrutan verkligen motsvarar de uppgifter, som lämnas om densamma, och jag ville ju ej neka min barndomsvän den tjänst han bad mig om. En dag i början av juni samlades vi nio i Humlegården utanför biblioteket. Till all lycka var det ett strålande härligt väder, så att jag ej ångrade den angenäma promenaden. Den ledande äldre ingenjören – låt oss kalla honom ordföranden – tog fram ett stort konvolut, de officiella sigillen från stadens myndigheter granskades och vi var överens att ingen sett de däri förvarade blindkartorna, sedan de under officiell kontroll inlagts på stadens ämbetsverk. Ordföranden sade: ”Nu bryter vi sigillen och letar genom planerna, ty det är antagligt att en av dem återger Humlegården.” Vi fann också mycket riktigt att en bland planerna motsvarade denna förväntan. Och så gick vi härs och tvärs över Humlegården. Med måttband fastställdes under kontroll av oss alla på centimetern när de platser, där slagrutan vickade ned. Där lades små remsor av zinkbleck ut av slagrutemannen.

Vi fick också en föreläsning om slagrutans teori och viktigaste egenskaper. Denna slagruta hade en ovanlig form, den såg ut som en brynsten och var av trä, omkring 30 cm lång, samt lades över högra handleden. Då slagrutemannen närmade sig platsen över ett vattenrör, lutade sig träbiten ned däremot. Lutningen blev allt starkare ju närmare vattensökaren kom till röret, och när han gick över detta slog slagrutan plötsligt över åt andra sidan. Rätt under den plats, där omslaget ägde rum lades en zinkremsa ut och så kontrollerades punktens i fråga läge genom att samma linje uppgicks minst två gånger i motsatta riktningar. Det klickade aldrig. Då vattensökaren närmade sig en utlagd zinkremsa, tog han den starkt i sikte, för att gå fram över henne och precis över densamma ägde i de flesta fall det stora omslaget rum. Någon gång ägde dock mindre korrektioner rum; de rörde sig om några få, kanske fem, centimeter. Man fick ett utomordentligt intryck av den storartade precision, med vilket det präktiga instrumentet funktionerade. Alla skrev vi upp mätningarna av avstånden på var sitt medförda papper. Annoteringarna jämfördes och ägde minsta skillnad rum, förnyades uppmätningen, som vi alla kontrollerade. Jag har sällan varit med om noggrannare försök.

Då vi mätte upp Kungsträdgårdens vattenförhållanden, upptäckte plötsligt en av de yngre ingenjörerna, att han också var känslig. Han gick upp linjen över bleckremsorna och den förträffliga apparaten gav utslag på precis samma ställen som hans föregångare funnit. Men det var ju också det härligaste solsken, som ju skall vara mycket gynnsamt för slagruteforskningen.

Så undersökte vi noggrant ett tiotal större platser på Norrmalm och bestämde med yttersta noggrannhet läget av ett hundratal vattenlednings- och dräneringsrör. De kartor, på vilka de utprickats, fördes av mig och några andra deltagare i undersökningen ned på stadens byggnadskontor; ordföranden hade på grund av tidsutdräkt under den långvariga undersökningen ej tid att följa med dit ned. Jag fick också på grund av ordförandens förhinder någon dag senare gå ner på stadens verk och fick kopior av de verkliga kartorna över rörnätets läge på de skilda platserna. Jag kunde nu genom att lägga den på genomskinligt kalkerpapper ritade blindkartan över eller under den på samma sätt utförda verkliga kartan och hålla dem mot en fönsterruta övertyga mig om huruvida de överensstämde eller ej. Jag fick därigenom endast ett allmänt intryck och utförde därför senare med största möjliga noggrannhet mätningar på de verkliga kartorna över avståndet mellan de punkter, där de av slagrutemannen uppgångna linjerna skar de på kartan angivna rörledningarna, och de fixpunkter från vilka avstånden på blindkartorna räknats. Om nu slagrutan visat rätt, så borde dessa avstånd fullkomligt överensstämma med de i protokollen antecknade.

Utslaget var alldeles övermåttan påfallande. I intet enda bland de hundra fallen överensstämde det funna läget av ledningsrören med det verkliga inom mätningsfelet, som uppgick till omkring 10 à 20 centimeter. I ett enda fall träffades det rätta på en halv meter när, vilket tydligen var en lycklig slump. Eljes löpte de båda linjesystemen, det verkliga och det med slagrutan funna, som ett brokigt virrvarr utan något slags inbördes sammanhang utom på de punkter, där vattenluckor tydligen angivit belägenheten av de därunder förefintliga vattenrören. Vi hade gått fram över Stockholms kraftigaste vattenledningsrör utan att slagrutan varskott därom och på andra ställen, där det var ett tiotal meter eller mer till närmaste vattenrör, hade den gjort kraftiga utslag. En omständighet som denna senare försätter ej en slagruteman i någon större förlägenhet; han säger att där finnas utan tvivel kraftiga naturliga vattenådror. Detta fick jag också höra av en psykolog, som forskar i okända naturkrafter och som var ytterligt intresserad i det ovan omtalade försöket, men ej närvarit därvid, oaktat han tagit synnerligen verksam del i försökens förberedelse. Ett par dagar senare besökte han mig för att höra hur det hela avlupit. Han var nog objektiv att, oaktat det synbarligen smärtade honom på det högsta, medge att ett fullkomligare misslyckande ej kunde tänkas. Den ingenjör, som gick med slagrutan, har jag ej sett till efter vår gemensamma morgonpromenad. Någon redogörelse för det synnerligen noggranna försöket har jag ej heller sett till, oaktat en sådan av allt att döma varit planerad, såvida så kallat positivt resultat vunnits. Men nu var ju resultatet absolut negativt, och det intresserar ju ej allmänheten, ännu mindre dem, som satt i gång hela denna storartade undersökning, slagrutemännen.

Not

  1. Vid uteslutningstecknet tycks några ord saknas, vilka inte har kunnat rekonstrueras. Redaktionen.
Svante Arrhenius (1859-1927) var svensk fysiker och kemist, Nobelpristagare i kemi 1903. Han publicerade två artiklar under den gemensamma vinjetten ”Vetenskapens irrgångar” i Stockholms Dagblad år 1914. Den första bar rubriken ”N-strålarne – frukten af ett själfbedrägeri” och infördes 25 januari. Artikeln om slagrutan infördes dagen därpå. Texten är en avskrift av ett mikrofilmsoriginal som finns i Kungliga Biblioteket. Stavningen har moderniserats.