Myten om kontinentaldriftens historia

Publicerat i Folkvett nr 4/2003.

Nils Edelman, professor emeritus i geologi vid Åbo Akademi, önskar sticka hål på en myt.

I Jan Dalkvists och Joakim Westerlunds artikel ”Parapsykologin och dess kritiker – ris och ros” i Folkvett 3/2003, finns på s. 35 följande passus som jag vill kommentera: ”Ett skäl är att empiriska bevis ofta inte är tillräckliga för att ett fenomen skall bli fullt accepterat av vetenskapssamhället; vad som också måste till är en påvisad förklaringsmekanism, som exakt talar om hur fenomenet uppkommer. Ett klassiskt exempel på detta är att kontinentaldriftsteorin inte blev accepterad förrän man kunde visa att den nödvändiga energin för kontinentförskjutningar härrörde från vulkanutbrott på havsbottnar…”.

Här antyds den gamla myten om Alfred Wegeners kontinentaldriftsteori, nämligen att den först helt förkastats av ”vetenskapssamhället” för att senare plötsligt godkännas. När de sakliga argumenten sviker brukar privatforskare med bisarra idéer dra fram Wegeners öde att först få sin teori förkastad för att senare bli erkänd som en stor föregångsman. Privatforskarna hoppas på samma beröm i framtiden. Att man i vetenskapen gärna vill ha en teoretisk förklaring av ett fenomen beror på att man vill undvika slump och nonsenskorrelationer.

Det är riktigt att kritiken mot Wegeners teori till stor del byggde på att de krafter som Wegener föreslog var otillräckliga. Det som på 1960-talet ledde till att kontinentaldriften allmänt accepterades under namnet platt-tektonik var paleomagnetiska undersökningar som visade att kontinenterna under äldre geologiska perioder haft andra lägen i förhållande till magnetpolerna och till varandra samt att oceanbottnarna bredde ut sig från de centraloceaniska ryggarna.

I Amerika var motståndet mot kontinentaldriften kompakt men det får de amerikanska geologerna själva stå för. Amerikanen Reginald Daly gav dock 1926 ut boken Our Mobile Earth där han redovisade Wegeners teori i en positiv anda. Många europeiska geologer insåg att teorin förklarade både bergskedjeveckningen och andra geologiska problem, varför de mottog den väl. Alpgeologerna hade konstaterat stora överskjutningar som visade att Alperna hade uppkommit genom kollision mellan Afrika och Europa. Kontinentaldriften kom även in i läroböcker såsom i Wilhelm Ramsays Geologins grunder, 3:e upplagan 1931 (omarbetad av Pentti Eskola m.fl.) och i Artur Holmes’ Principles of Physical Geology, 1944. Holmes föreslog också den riktiga förklaringen, nämligen konvektionsströmmar i den trögflytande manteln kring jordklotets kärna. Alexander L. du Toit i Sydafrika fann så stora likheter mellan geologin i Sydafrika och Sydamerika att dessa kontinenter tidigare måste ha hängt ihop. 1937 gav han ut boken Our Wandering Continents. Även geologerna i Indonesien och Australien accepterade teorin. Alla hade invändningar mot mekanismen men teorier är i regel ofullgångna när de presenteras. Många geologer sökte även mera bevis för teorin.

Här har jag velat sticka hål på myten att Wegeners teori om kontinentaldrifen från början förkastats av alla geologer eller av ”vetenskapssamhället” för att senare revolutionera geologin. Historien är inte så enkel och svartvit som den ofta framställes. Den som vill veta mer om hur Wegeners teori togs emot hänvisas till Edelman (1994) eller bättre till Oreskes (1999).

Referenser

  • Edelman, Nils. 1994. Filosofer, forskare och filurer ur geologins historia. Ekenäs.
  • Oreskes, Naomi. 1999. The Rejection of Continental Drift. Oxford University Press. 420 ss.