En hopfallen världsbild

Publicerat i Folkvett nr 4/2003.

Ken Wilber: En kortfattad historia om allting. Åkersberga: Caduceus förlag, 2003, 360 s.

På bokomslaget presenteras Ken Wilber som ”vår tids kanske främste tänkare” och ”den tänkare världen behöver i dag”. Vidare sägs han vara ett ”enmansuniversitet” och ”medvetandets Einstein”.

Boken är skriven i intervjuform, med Wilber själv som både intervjuare och intervjuobjekt. En inledande del handlar om ”vårt materiella universum och livets uppkomst”, varefter följer en serie kapitel om medvetandets utveckling, om ”det gudomliga området” samt slutligen om ”plattlandet”, den bleka endimensionlla värld där Wilber anser att vi som inte tror som han befinner oss.

Ett framträdande drag hos Wilber är intresset för klassificeringar. Han delar in människans moraliska utveckling i tre stadier, kosmos i fyra kvadranter, medvetandet i nio grundläggande nivåer, människan i nio grundtyper, medvetandet (på ett annat sätt) i fyra inre tillstånd, etc. Det är således en tämligen rutmönstrad världsbild som påbjuds. Som envar kan inse är den här typen av klassificeringar mycket enkla att åstadkomma, och de kan göras på många olika sätt. Läsaren förses inte med några argument om varför just de här klassificeringarna ska användas.

Ett huvudbegrepp hos Wilber är ”holon”, ett begrepp hämtat från Arthur Koestler. En holon är något som samtidigt är en helhet och en del av något annat. Verkligheten består enligt Wilber av holoner. En atom är t.ex. en holon eftersom den består av elementarpartiklar, men i sin tur är en del av en molekyl. Han postulerar fyra drivkrafter eller dragningskrafter som sägs verka på alla holoner, och utvecklar en serie av tjugo numrerade lagar eller grundsatser som sägs gälla för alla holoner.

Flertalet av dessa lagar är så allmänt hållna att de närmast framstår som innehållslösa. Men vid närmare betraktande visar det sig att några av dem faktiskt har ett innehåll som gör dem prövbara. En av lagarna förklaras t.ex. på följande sätt:

”Om man förintar en viss sorts holoner, kommer alla högre holoner också att förintas, eftersom de är beroende av de lägre holonerna som sina beståndsdelar. De lägre holonerna klarar sig däremot utmärkt utan de högre; atomer har inga problem att existera utan molekyler, medan molekylerna inte kan finnas utan atomer? Den här regeln gäller i all utveckling, alla holarkier – moralisk utveckling, språkutveckling, biologisk artbildning, datorprogram, nukleinsyrornas avbildningar.” (s. 50)

Detta låter möjligen slående. Men hur fungerar det i exemplet språkutveckling? Skulle verkligen alla ord kunna existera isolerade, utan att någonsin ingå i meningar? Skulle ordet ”däremot” kunna existera om ingen någonsin satte samman ord till meningar? (Det kan faktiskt betvivlas om något enda av de ord som ingår i just denna mening hade kunnat existera om ord aldrig sattes samman till meningar.)

Wilbers holon-lära håller alltså inte rent empiriskt. Men det är värre än så. Den har också rent logiska problem, som uppstår när han inför ”anden” som den högsta nivån vilken omfattar alla holoner. Då blir det svårt att få läran att gå ihop. Allt som finns är en holon (s. 38). Alltså är anden en holon. Alla holoner är delar i något annat (s. 37) Alltså är anden en del av något annat. Men vad kan detta vara om anden i sig innefattar alla holoner? (s. 56). Här finns ett logiskt problem som ”medvetandets Einstein” dock inte verkar vara medveten om. När han presenterat anden som den högsta nivåns holon går han i stället raskt vidare till att förklara att detta system ger oss en ”miljöetik” som grundas på att alla holoner förenas i en ”äkta omfamning”.

Wilber åberopar ofta vetenskapliga resultat som argument för sina påståenden. Det rör sig dock i flertalet fall om feltolkningar och missförstånd. Så t.ex. hänvisar han till att beräkningar ska ha visat att ”tolv miljarder år inte ens räcker för att producera ett enda enzym av en ren slump. Med andra ord är det något annat än slumpen som driver universum.” På grundval av detta vill han förkasta det han kallar den ”traditionella vetenskapen”.

”Slumpen var räddningen för den traditionella vetenskapen. Slumpen var deras gud. Slumpen förklarade allt. Slumpen – plus oändlig tid – gav upphov till universum. Men de har inte tillgång till oändlig tid så deras gud har misslyckats grundligt. Den guden är död.” (s. 44)

Det framgår här med all önskvärd tydlighet att Wilber inte har förstått vilken roll slumpmässiga processer har i vetenskapliga förklaringar. ”Slumpen” som sådan är ingen förklaringsgrund, däremot använder man ofta med framgång förklaringsmodeller där slumpmässiga element har en viktig roll. Ingen kompetent forskare skulle hävda att en komplicerad organisk molekyl uppstått ”på grund av slumpen” i största allmänhet. Forskningen om den tidiga evolutionen söker bl.a. utröna genom vilka processer de första organiska molekylerna uppstod. Frågan vad som kan eller inte kan uppstå ”av en slump” kan inte behandlas meningsfullt annat än i relation till en noga preciserad modell av händelseförlopp och yttre omständigheter.

Med sina resonemang om holoner och deras hierarkier (”holarkier”) försöker Wilber visa att det finns en andlig verklighet som man kan nå kontakt med genom bl.a. meditation. Den gängse vetenskapen är enligt honom ett ”plattland” som inte tar hänsyn till dessa högre verkligheter. Men det finns ingen anledning för oss som företräder ett vetenskapligt angreppssätt att känna oss träffade av talet om ”plattland”. Plattheten står Wilber själv för. Hans logiskt osammanhängande holon-teori med dess misslyckade försök att sammanföra vitt skilda kunskapsområden under samma lagar, hans stela klassifikationer som placerar in verkligheten i rutmönster i stället för att skapa förståelse för komplexa förlopp, hans bristande insikt om slumpens roll i vetenskapsliga förklaringsmodeller – allt detta summerar till en platt för att inte säga hopfallen världsbild.

Till slut en randanmärkning: Wilber hyllar kontakter med ”högre dimensioner”. Han påstår därvid också, om än i förbifarten, att sådana kontakter kan uppnås i ”drogframkallade tillstånd” (s. 161). Detta är enligt min mening ett ansvarslöst påstående. Ingen har hittills uppnått något ”högre” eller ”djupare” tillstånd medelst narkotika, men desto fler har hamnat i psykisk och social misär.

Sven Ove Hansson
Professor i filosofi vid KTH