Publicerat i Folkvett nr 3/2003.

Som socialantropolog utgår jag från att människan kan uppfattas som en både biologisk och kulturell varelse. Hennes främsta egenskap är att det i hennes “natur” – till skillnad från andra arter – ligger en “förmåga” att vara kulturell [1]. Detta i sin tur innebär att hon bildar sig olika föreställningsvärldar i relationen till omvärlden, t.ex. förhållanden till högre makter (religion), sociala relationer (släktskap), hierakiska mönster (politik), rätt och fel (lagstiftning) osv. Dessa föreställningsvärldar i sin tur formar olika “kulturer”, hur de uppstår kan naturligtvis diskuteras, men ingen kan väl förneka att de existerar, trots att människorna, ur en strikt biologisk synvinkel, är relativt identiska.

Jag vill hävda att även fenomenet “medicin”, innefattande diagnos, terapi, profylax, kan ses som ett kulturellt betingat system [2]. Detta innebär inte att jag bortser från att människan är en biologisk varelse, men jag menar att sätten att förhålla sig till hälsa och ohälsa varierar kulturellt.

I “västvärlden” har utvecklats en förklaringsmodell [3] som vi brukar kalla “skolmedicin”, för att skilja den från “folkmedicin” eller “alternativmedicin”. Denna utveckling, som Hans Isaksson och Dan Larhammar (I&L) i Folkvett 1/2003 kallar “1800-talets medicinska revolution” är starkt förknippad med industrialismen och den tekniska utvecklingen, och även med den sociopolitiska förändring som övergången från det hierarkiska bonde- eller feodalsamhället till det industriella-kapitalistiska innebar [4]. Människorna ses nu alltmer som biologiska varelser, som av experterna kan manipuleras som något slags apparater. Väl att märka, denna förklaringsmodell accepteras, integreras, i det kulturella systemet, det vi kallar skolmedicin blir effektiv.

Vari ligger då de stora skillnaderna mellan skolmedicin och folkmedicin (på tveksamma grunder kallad alternativmedicin)? Skolmedicinen, med dess anknytning till kolonialism, industrialism, kapitalism är homogen, i det närmaste global. Folkmedicinen däremot är lokal, heterogen. För skolmedicinen är ett magsår eller vatten i knä samma sak vare sig de diagnostiseras i Växjö eller Kuala Lumpur, medan de för folkmedicinen kan ha ett närmast oändligt antal orsaker, beroende på var förklaringen ges [5]. Och, naturligtvis, det är inte bara diagnosen som varierar, utan även terapin och kanske profylaxen.

Jag tycker därför att I&L gör det lätt för sig när de avfärdar alternativmedicinen som något slags mumbo-jumbo och charlataneri. Jag tycker väl också att det kan vara tveksamt med energimedicin, chakraterapi, aromterapi osv., men jag tror inte att det bara är “ord, ord och åter ord”. Skolmedicinen är säkerligen effektiv i sin kulturella kontext, och även i andra kontexter. Den alternativa medicinen kan nog vara verkningsfull i sitt kulturella sammanhang, men var gränserna för detta går, vem bestämmer det? Knappast de västerländska skolmedicinarna. Å ena sidan tror jag inte att en västerländsk patient knappt hade överlevt en singalesisk andeutdrivning [6]. Å andra sidan – för att ta ett exempel – investerade läkemedelsjätten Merck & Co (som knappast kan beskrivas som en rent filantropisk verksamhet) från 1991 och framåt en miljon dollar årligen till Costa Rica för att få in medicinalväxter för vidare utveckling i sina laboratorier. Härur utvecklades drogen Mevacor, vilken bara på ett år gav Merck en vinst på 735 miljoner dollar [7].

I Folkvetts anda bör man vara uppmärksam på humbug och charlataneri. Dock tycker jag att man bör vara mindre revirbevakande, mer lyhörd för fenomenet alternativ medicin än att ha den attityd I&L ger uttryck för i sin artikel. Kanske skall man, med Karlfeldts ord, även som skolmedicinare vara beredd att tala “med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”.

Melcher Ekströmer
Fil. dr., socialantropolog

Referenser

  1. Keesing, R. Cultural Anthropology – A Contemporary Perspective, N.Y. 1981, s. 29.
  2. Ekströmer, M. Kritisk medicinsk antropologi, Lund 1998.
  3. Kleinman, A. Patients and Healers in the Context of Culture: An Exploration of the Borderland Between Anthropology, Medicine and Psychiatry. UCL 1980.
  4. Se t.ex. Foucault, M. The Birth of the Clinic: An Archeology of Medical Perception. N.Y. 1963.
  5. Simons, R.C. & C.C. Hughes (red.) The Culture-Bound Syndromes. Folk Illness of Psychiatric and Anthropological Interest. Holland 1985.
  6. Kapferer, B. Entertaining Demons: Comedy, Interaction, and Meaning in a Singalese Healing Ritual. I: Social Analysis 1. 1979.
  7. Wilson, E.O. Livets mångfald. Stockholm 1995.

Läs Hans Isakssons & Dan Larhammars svar.