Vetenskap och folkbildning i den nya bibelöversättningen

Publicerat i Folkvett nr 2/2003.

Bertil Albrektson. Orden vetenskap och folkbildning anger två väsentliga drag i den nya bibelöversättningen.

Vad i all världen har den nya svenska bibeln med vetenskap och folkbildning att göra? I själva verket mer än man i förstone kanske skulle vänta sig. De båda orden i namnet på vår förening sammanfattar faktiskt några väsentliga drag i det som under hela arbetet med den nya versionen var bibelkommissionens strävan och mål.

Detta hänger delvis samman med att översättningen i Sverige gjordes av en statlig kommitté. I de flesta länder utarbetas en ny bibelöversättning i kyrklig regi och slutredigeringen sker efter konfessionella principer. Hos oss däremot tillsattes bibelkommissionen av regeringen sedan riksdagen tagit initiativ till en nyöversättning. Trossamfundens behov var inte det enda eller avgörande skälet: översättningen skulle tjäna allmänkulturella ändamål.

Ledamöterna engagerades därför på grundval av språklig och litterär kompetens. Vi blev aldrig tillfrågade om vår religiösa eller konfessionella ståndpunkt. Vi var när det gäller livsåskådningar en ytterst blandad skara, alltifrån skeptiker som Karl Vennberg eller jag själv till troende av olika schatteringar. Vår uppgift som översättare var ju inte att ge uttryck åt vår egen tro eller otro utan att ge röst åt de ursprungliga författarna och deras budskap.

När folk kommenterar den nya bibelöversättningen handlar det oftast om den svenska språkdräkten. Här måste jag lämna sådana frågor åsido. Först tänker jag ta upp den mera vetenskapliga sidan, den som berör textkritik och hebreisk filologi, för att i en andra del säga något om notapparaten och uppslagsdelen, alltså de sidor av vårt arbete som kan sägas höra hemma under rubriken folkbildning. Det blir mera om Gamla testamentet än om Nya, av den enkla anledningen att jag har arbetat inom den gammaltestamentliga översättningsenheten – det är bara där jag kan göra anspråk på något slags sakkunskap.

Först alltså textkritiken. Det står i de statliga direktiven för bibelkommissionens arbete att ”den nya översättningen, i motsats till den nu gällande, skall baseras på en text som har fastställts enligt gängse textkritiska regler”. Att det heter ”i motsats till den nu gällande” har sina goda skäl. När man utarbetade den gammaltestamentliga delen av det som skulle bli kyrkobibeln av år 1917, valde man att strikt hålla sig till den version av det hebreiska originalet som brukar kallas den masoretiska texten (MT) eller den hebreiska standardtexten. Den fastställdes av judiska lärde under tidig medeltid och föreligger i handskrifter som är från 900-talet e. Kr. och senare.

Nu är det i och för sig alldeles nödvändigt att ta sin utgångspunkt i denna sena standardtext när man översätter GT: den är nämligen den enda fullständiga version av grundtexten som vi har tillgång till. Felet med 1917 års män var inte att de lade denna text till grund utan att de uteslutande höll sig till den och inte tog vara på de möjligheter som fanns att korrigera dess skrivfel och luckor och andra brister. Det kunde ha skett med hjälp av de gamla översättningarna, framför allt Septuaginta, den förkristna grekiska versionen, tillkommen bland grekisktalande judar i Egypten på 200-talet och 100-talet f. Kr. Den översättningen återgår alltså på hebreiska handskrifter som är i runt tal 1000 år äldre än de fullständiga exemplaren av den masoretiska texten.

Det är ju så med alla texter som har mångfaldigats innan boktryckarkonsten uppfanns och som alltså har skrivits av för hand under århundrade efter århundrade att de ohjälpligen innehåller skrivfel och förvanskningar. Bibelhandskrifter är inget undantag från regeln om mänsklig ofullkomlighet. Hur noggranna och omsorgsfulla de gamla avskrivarna än försökte vara, så gjorde de sig skyldiga till precis samma slags skrivfel som man finner i klassiska texter på grekiska och latin. Vill man komma tillbaka till den ursprungliga ordalydelsen, måste man bedriva vanlig vetenskaplig textkritik.

Detta är alltså en av de väsentligaste skillnaderna mellan 1917 års version och vår: att vi inte har nöjt oss med den medeltida standardtextens ställvis förvanskade lydelse utan överallt så gott det går har försökt avlägsna skrivfelen och översätta ”en text som har fastställts enligt gängse textkritiska regler”, för att åter citera direktivens ord.

Naturligtvis är det så att vi i det avseendet är i ett bättre läge än våra föregångare mot slutet av 1800-talet. Det är inte bara det att vi följer strängare textkritiska principer: mellan dem och oss ligger både epokgörande handskriftsfynd som Dödahavsrullarna och ett helt århundrades samlade filologiska och exegetiska forskning.

Låt mig ta ett exempel på hur våra föregångare återger den traditionella texten också när den uppenbarligen är felaktig. I Ps. 49 talas det om att ingen människa lever för alltid: rik eller fattig, vis eller dåre spelar ingen roll – alla måste dö. Och så står det i MT några ord som betyder ”Deras inre deras hus för evigt” (v. 12), vilket är lika meningslöst på hebreiska som på svenska. Det obegripliga ”Deras inre” heter på hebreiska qirbam. Kastar man om två bokstäver och läser qibram får man i stället ett ord som betyder ”Deras grav”. Och då blir satsen plötsligt begriplig och meningsfull: alla måste dö, och ”deras grav (blir) deras hus för evigt”. Den gamla grekiska översättningen läser också mycket riktigt ordet ”grav” i stället för ”inre”, och detta är naturligtvis vad den ursprunglige författaren måste ha skrivit. Men kyrkobibeln 1917 håller sig alltså hårdnackat till MT: översättarna utgår från det meningslösa skrivfelet, fastän de sedan kamouflerar besynnerligheten och skriver ”De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen”. Vår nya översättning har naturligtvis här återställt den riktiga lydelsen: ”Graven blir deras hem för evigt”.

Det viktigaste nya textfyndet är självfallet de berömda Dödahavsrullarna. En del av dem är bibelhandskrifter, och det märkliga med dem är helt enkelt att de är så gamla. Man har med full säkerhet kunnat datera dem till århundradena omkring vår tideräknings början, och det betyder alltså att de är ungefär samtida med Septuaginta – ett helt årtusende äldre än de fullständiga handskrifter av den hebreiska bibeln som vi annars har kvar. Tyvärr är Dödahavsrullarna ofta fragmentariska, och stora stycken av texten saknas.

Det är nog ingen del av översättningsarbetet som är så okänd för den vanlige bibelläsaren som denna textkritiska strävan att nå tillbaka till en så ursprunglig ordalydelse som möjligt – ett arbete som alltså måste göras innan man kan gripa sig an med den egentliga översättningsuppgiften. Att vi har lagt ner stor möda på att göra detta grundarbete så omsorgsfullt vi förmår är en viktig anledning till att det hela har tagit sin tid. Resultatet är för GT:s del den första officiella svenska bibelöversättning som utgår från en vetenskapligt etablerad grundtext; när det gäller NT skedde detta redan 1917.

Ett annat område där den vetenskapliga forskningen har inneburit åtskilliga nyheter i vår översättning är tolkningen av de hebreiska ordens och satsernas innebörd. Det finns åtskilliga ord i GT som inte ens de främsta semitisterna i världen säkert kan säga vad de betyder, och lexika konstaterar i sådana fall att betydelsen är okänd eller redovisar ett antal hypoteser om den möjliga innebörden. Vår okunnighet hänger bl.a. samman med det faktum att vi inte har någon med GT samtida litteratur på hebreiska att jämföra med. Det finns en del inskrifter, men det materialet är inte särskilt omfattande och ger endast begränsad hjälp.

Följden blir då oundvikligen att många ord förekommer bara någon enstaka gång. Om då kunskapen om deras betydelse har gått förlorad på ett tidigt stadium, kan uppgiften att lista ut innebörden vara mycket besvärlig och ibland olöslig. Vår store semitist H. S. Nyberg hade dessvärre rätt när han skrev ”Gamla Testamentet är än i dag en endast till hälften förstådd bok”.

När det inte finns något samtida jämförelsematerial på hebreiska, kan det vara en utväg att gå till besläktade språk – ackadiska, ugaritiska, arameiska, arabiska och andra – och se efter vad ord av samma stam betyder där. Den metoden har lett till åtskilliga framsteg, inte minst under det sekel som gått mellan den förra översättningen och vår nya.

Mitt favoritexempel är de tre ställen i 1917 års översättning som handlar om getingar. Vi har nu lyckats utrota dessa insekter ur GT. De förekom på tre likartade ställen (2 Mos. 23:27 f.; 5 Mos. 7:20; Jos. 24:12), och i 1917 års översättning talas det om att Herren skall sända förskräckelse, förvirring och getingar framför israeliterna för att förjaga fienderna. Det låter kanske lite överraskande, och kommentatorerna har haft vissa bekymmer. Tolkningen ”getingar” är gammal och finns redan i Septuaginta. Men den semitiska ordstam som den hebreiska glosan är bildad av finns också i arabiskan, i ett verb som betyder ”vara nedslagen”, ”vara förödmjukad”, och en schweizisk forskare har kunnat göra troligt att det hebreiska ordet betyder ”modlöshet”, ”missmod” eller liknande. Det passar onekligen bättre ihop med den ”förskräckelse” och ”förvirring” som det också talas om: vi får då tre ord som skildrar den fruktan som Jahve själv skall injaga i Israels fiender. Både sammanhanget och jämförelsen med ett annat semitiskt språk talar alltså för den här teorin. Men den är bara en väl underbyggd hypotes, inte en oomtvistlig sanning, och därför har vi en fotnot som redovisar osäkerheten och även nämner den traditionella översättningen ”getingar”.

Andra rön kan vara ännu bättre bestyrkta. I den gamla översättningen har den filisteiske jätten Goljat en ”lans av koppar” i sin vapenutrustning (1 Sam. 17:6); nu har denna lans förvandlats till en ”bronssabel”. Det beror på att vi har fått nytt material till tolkningen av den hebreiska ordet kidon. I en av Dödahavsrullarna finns det en ganska utförlig beskrivning av en kidon, som visar sig vara inte en lång lans utan en kort sabel.

Där kan vi alltså vara ganska säkra på vår sak, men det finns gott om ord och formuleringar där mer än en tolkning är språkligt fullt möjlig. Åtskilliga av våra fotnoter redovisar just alternativa översättningsmöjligheter. Därför var det olyckligt att den utgåva som presenterades 1999 helt saknar sådana noter, tvärt emot de ursprungliga direktivens uttryckliga anvisningar och mot översättarnas önskan. Och det är inte bara för att redovisa viktiga tolkningsalternativ som noterna behövs. Gång på gång krävs sakliga upplysningar för att dessa mycket gamla texter från en främmande miljö och en avlägsen tankevärld alls skall kunna förstås av läsare i dagens Sverige. Förklaringar utan konfessionell färgning står i folkupplysningens och folkbildningens tjänst.

Och därmed är vi alltså inne på den andra huvudavdelningen, den som handlar om hur den nya översättningen också hör hemma under rubriken folkbildning.

Fotnoterna är av många olika slag, eftersom det är så många olika företeelser i texterna som kan behöva förklaras och utredas. En första grupp är noter som tar upp företeelser i grundtexten, textkritiska och språkvetenskapliga problem. Samtliga avvikelser från GT:s medeltida standardtext finns registrerade i ett särskilt appendix efter själva bibeltexten – i originalutgåvan i SOU 2000:100 omfattar avsnittet Textkritiska anmärkningar 117 tättryckta sidor. Men dessa anmärkningar har av naturliga skäl måst ges en ganska teknisk karaktär och kan vara svåra att hantera för den s.k. vanlige bibelläsaren. Därför har vi också försökt förklara en hel del sådana ställen lite mera lättbegripligt i noterna nederst på varje sida.

Ps. 49:12, som jag nämnde nyss och där den nya översättningen alltså har ”Graven blir deras hem för evigt”, är t.ex. försedd med följande fotnot: ”Graven Med Septuaginta, Peshitta och Targumen; MT har ’deras inre’.” Termerna Septuaginta, Peshitta och Targumen är alla försedda med den pil som hänvisar till en artikel i uppslagsdelen, och förkortningen MT är också uttydd i förklaringarna efter bibeltexterna.

De textorienterade noterna kan också ge alternativa översättningar av grundtexten. Det finns många ställen där vi inte kan vara säkra på vilken av två språkligt möjliga tolkningar som är den rätta, och då är det rimligt att läsarna får besked om detta.

Det är inte alltid som valet står mellan två tydliga alternativ. Ibland får vi nöja oss med att konstatera att vi inte säkert vet vad ett ord eller uttryck egentligen betyder. Gång på gång hittar man i fotnoterna formuleringen ”Det hebreiska ordets betydelse osäker”. Vi är inte ensamma om detta: en utomordentlig amerikansk-judisk översättning av den hebreiska bibeln som kom ut i USA på 70-talet ger på praktiskt taget varje sida upplysningen ”Meaning of Hebrew uncertain”.

På några ställen var svårigheterna så stora att det överhuvud inte gick att ge en översättning om man ville att det skulle vara något mera än en vild gissning. I sådana fall har vi avstått från en svensk återgivning och – när det handlat om mer än ett enstaka ord – i texten satt en klammerparentes med tre streck inuti: [—]. Samtliga ställen tas upp i notapparaten med en hänvisning till artikeln Text i uppslagsdelen, där saken är närmare utredd.

En annan typ av noter än de textrelaterade är sådana som ger upplysningar om geografiska, historiska eller kulturella fakta och förhållanden. I Hos. 6:7 läser vi: ”De bröt förbundet i Adam,/ där var de trolösa mot mig”, och då ger en fotnot bl.a. den viktiga upplysningen att ”Adam” här inte är namnet på den första människan utan att ”Adam var en stad i Jordandalen”, och det hänvisas till Jos. 3:16, där det i texten talas om ”staden Adam” och där den tillhörande noten konstaterar att det var en ”Stad nära Jobboks utlopp i Jordan”.

På samma sätt som de geografiska noterna ger också de historiska kortfattade upplysningar om de fakta man behöver för att sätta in texten i rätt sammanhang. I 2 Kung. 24:1 står det: ”På hans tid drog den babyloniska kungen Nebukadnessar i krig, och Jojakim måste underkasta sig honom men avföll efter tre år”. Där finns det då en not som säger: ”Nebukadnessar Kung av Babylonien 605-562 f.Kr. och grundare av det nybabyloniska riket, som blev den dominerande stormakten i Främre orienten efter det assyriska väldets fall (612 f.Kr.). Jojakim måste underkasta sig Nebukadnessar 601 f.Kr.”

Till de upplysningar som är nödvändiga för en riktig historisk förståelse av texterna i deras ursprungliga sammanhang hör inte minst religionshistoriska notiser. I religiös förkunnelse finns det ibland en tendens att isolera den bibliska tron från de omgivande kulturerna och överdriva den israelitiska särprägeln, och därför tror jag att det är ganska nyttigt att vi här och var har noter som klargör det nära sambandet, kulturellt och religiöst, mellan det gamla Israel och dess grannar. Ett exempel bland flera är noten till Ps. 29: ”I denna hymn till den himmelske konungen, som tronar över himmelsoceanen, det besegrade urhavet, skildras hans framträdande med bilden av ett våldsamt åskväder. Både till form och innehåll visar psalmen stora likheter med andra främreorientaliska texter, inte minst kanaaneiska hymner som återfunnits i Ugarit i nuvarande Syrien.” Och följer man sedan upp hänvisningarna till artikeln Kanaan, kanaaneer i uppslagsdelen, så förmedlas där elementära religionshistoriska insikter om förhållandet mellan israeliterna och deras närmaste grannar.

Till de sakliga notiser som kanske kan kännas främmande för vissa läsare hör nog påpekandet av motsägelser och felaktigheter i texterna. I Esters bok möter vi korrekta historiska detaljer men också uppgifter som svårligen kan förenas med kända historiska fakta. Detta sägs – som sig bör – återhållsamt men tydligt i noter till denna bok. Den inledande noten förbereder läsarna på vad som väntar: ”I berättelsen blandas historiskt korrekta eller trovärdiga uppgifter med skönlitterära och sagobetonade inslag.” Och när drottning Vashti, kung Xerxes gemål, dyker upp i kap. 1 konstaterar noten: ” Namnet är inte känt från andra källor. Den historiske kung Xerxes gemål hette Amestris.”

En tredje huvudgrupp av noter jämte de textorienterade och faktauppgifterna är sådana som utreder ord och begrepp, tankesammanhang eller bilder som kan vara svåra att genast förstå för nutida läsare. Till denna typ kan man räkna förklaringar av hebreiska ordlekar eller anspelningar i grundspråket som inte kan återges på svenska. Hebreerna var ganska förtjusta i sådant. Ett av många exempel hittar man i Jer. 1:11. Jahve frågar profeten: ”Vad ser du, Jeremia?” Och profeten svarar ”Jag ser en gren av ett mandelträd.” Och då säger Jahve: ”Du har sett rätt: jag vakar över mitt ord tills det bär frukt.” Här märker man ingen ordlek alls på svenska, och därför behövs det en förklaring. I noten står det: ”mandelträd, vakar De båda hebreiska orden liknar varandra (shakéd resp. shokéd). Ordlekar av denna typ, som sällan kan återges i översättning, är vanliga hos profeterna.”

Som en fjärde grupp skulle man kanske kunna räkna noter som ger upplysningar om när olika bibelböcker har kommit till, den historiska bakgrunden, författarskap, disposition, språk och stil. Ofta står de av naturliga skäl i början av varje bibelbok. Så här låter det t.ex. i noten till Mika 1:1: ”Profeten Mika verkade i Juda under andra hälften av 700-talet f.Kr. Av Mikaboken består kap. 1-3 av domsord som troligen härrör från profeten själv och har överensstämmelser med den samtida Jesajas förkunnelse. Kap. 4-5 utgörs av löften om räddning som helt eller delvis kan ha tillfogats senare. I kap. 6-7 återfinns både domsord och löften om upprättelse, troligen från olika tider.” Sist ges här också en hänvisning till artikeln Profetböcker i uppslagsdelen.

Ytterligare en typ av noter är sådana som tar upp senare tolkningstraditioner. Vår inriktning har ju hela tiden varit att försöka återge den innebörd som texterna haft från början och inte låta senare mer eller mindre fromma utläggningar styra återgivningen. Men ibland har olika religiösa traditioners användning av vissa ställen ansetts ha så pass stort tolkningshistoriskt intresse att det har varit rimligt att uppmärksamma dem i en not. De är inte särskilt talrika, och det är som vanligt svårt att veta var man skall dra gränsen. Ett karakteristiskt ställe är 1 Mos. 3:15, om striden mellan kvinnan och ormen, mellan hennes avkomma och ormens. Den utsagan står ju i en förbannelse som Gud uttalar efter syndafallet, och den handlar uppenbarligen om den eviga kampen mellan ormsläktet och människosläktet. Men i den kyrkliga traditionen har detta ställe omtolkats till en messiansk profetia, förbannelsen har förvandlats till ett löfte, och den tolkningen är så vanlig att det ansågs rimligt att sätta in en not som lyder så: ” I senare, kristen tradition har versen lästs som en profetisk utsaga om Maria (kvinnan) och Kristus (kvinnans avkomma).”

Som framgått hänvisar fotnoterna ibland till uppslagsdelen. Dess karaktär anges kanske bäst med följande citat: ”Förklaringar till ord och begrepp som ofta återkommer i texten eller kräver en mer utförlig, övergripande behandling har av praktiska skäl samlats i en särskild uppslagsdel. Den är alltså ett komplement till noterna och skall inte uppfattas som ett fristående bibellexikon med anspråk på fullständighet.” Dock är den långt utförligare än motsvarande avdelning i 1917 års bibel (där den kallades ”Ordförklaringar och sakupplysningar”). I originalutgåvan i SOU omfattar den nya uppslagsdelen 171 sidor.

Orden vetenskap och folkbildning räcker naturligtvis inte till som karakteristik av den nya bibelöversättningen. Men de anger två väsentliga drag. Denna version vilar på vetenskaplig grund när det gäller textkritik och filologi, och den ger genom sin notapparat och uppslagdel sakliga och så långt möjligt objektiva upplysningar som underlättar en historisk förståelse av texterna, oberoende av läsarens religiösa inställning.

Bertil Albrektson är bibelforskare och var från 1967 professor i gammaltestamentlig exegetik vid Åbo Akademi. Åren 1975-2000 arbetade han med nyöversättningen av Gamla testamentet som heltidsanställd ledamot av bibelkommissionen i Uppsala, med huvudansvar för textkritik och hebreisk filologi