Språkmyter

Publicerat i Folkvett nr 2/2003.

Niels Hovmöller. Varför hävdar somliga så bestämt att det inte kan heta ”han är äldre än mig”? Begreppet språkfel behöver problematiseras.

Först en brasklapp: efter över 50 år av språkbruk har jag mer eller mindre väl underbyggda åsikter i hundratals språkfrågor, så det vore konstigt om jag inte hade fel i några fall och sorgligt om jag inte kunde ändra mig om jag blir rättad. Nedanstående är mest tänkt att stimulera till funderingar kring olika språkfrågor. Språkriktighet är inte en exakt vetenskap!

För ungefär 200 år sedan blev språket och språken ämnen för vetenskapliga studier; tidigare hade både tal och skrift främst varit föremål för spekulation och mytbildning. Upptäckten av sanskrit som ett ”fullkomligare” språk som jämfört med grekiska och latin stod närmare det hypotetiska indoeuropeiska urspråket inspirerade till ett mera vetenskapligt synsätt. Men vid sidan av viktiga upptäckter uppstod ett antal missförstånd, ibland omfattade av forskarna, men kanske oftare som följd av en övertolkning av det dessa kommit fram till.

Under 1800-talet upphöjdes det egna nationalspråket (tillsammans med klassiskt latin och klassisk grekiska) till en nivå ovanför grannstaternas, medan ”ociviliserade” folks språk knappast ägnades någon uppmärksamhet. Strävan efter en gemensam norm ledde trots ett nyvaknat intresse för dialekter till en intolerant attityd mot sociala och lokala variationer.

Ungefär som när Linné delade in djur och växter i riken, släkten, familjer etc., ritade man upp släktträd för de olika språkfamiljerna. De indoeuropeiska språken indelades i grupper och undergrupper. Biologerna vet numera att nivåerna är godtyckliga och inte utgör något mått på genetiskt avstånd mellan arterna, men att det – åtminstone teoretiskt – går att rita upp stamtavlor (kladogram) för olika livsformer. När det gäller språken är det hela inte lika enkelt: språk som anses som obesläktade uppvisar likheter med grannfolkens språk, inte bara beträffande ordförrådet i form av lånord (eller om man så vill låneord), utan även vissa grammatiska företeelser (den germanska engelskan har konstruktioner med ing-former av verb som påverkats av latinet) och till och med fonetiska drag. Det bakre r-ljud som hörs bl.a. i södra Sverige, i Danmark och delar av Tyskland och Frankrike har således brett ut sig under århundradenas lopp utan att ta hänsyn till språkgränser. Och det finns fonetiska likheter mellan ”obesläktade” språk i Sydamerika, Afrika och Sydostasien som talas av folk som har varit grannar i många generationer. Därför kanske frågor som om turkiska språk är ”släkt” med de indoeuropeiska eller ej är fel ställda.

Insikten att de flesta europeiska språk är uppbyggda på ett liknande sätt som latinet har lett till en del förhastade slutsatser om vad som är rätt eller fel i svenskan och andra moderna språk. Ett exempel är fördömandet av konstruktionen ”han är äldre än mig” med motiveringen att ”än” är en konjunktion och att ”han är äldre än mig” ”egentligen” är en förkortning för ”han är äldre än jag är”. Den som hävdar det måste logiskt sett också vid en åldersjämförelse mellan två bröder undvika att säga ”han är äldre än sin bror” eftersom det ju inte går att säga ”han är äldre än sin bror är”. Ändå skriver jag själv ”han är äldre än jag”, för jag vet att de som ”vet” vad det heter och blir störda av den lediga konstruktionen ”han är äldre än mig” är fler än de (eller dem) som delar min åsikt. De senare är dessutom mindre dogmatiska, hoppas jag.

Ett annat exempel på överdriven tro på grammatiska analogier är den seglivade föreställningen att ”innan” är en konjunktion och ”före” en preposition, och att den som säger eller skriver ”innan jul” bryter mot en språkregel med evig giltighet. Både ”innan” och ”före” är gamla prepositioner. I svenskan säger vi nu ”innan han kom”, medan man i danskan kan säga ”før han kom” lika väl som ”inden han kom”.

Det förtjänar att påpekas att språkvetare och språkvårdare brukar svika besserwissrarna när de begär utryckning från språkpolisens sida. På Svenska språknämnden, där man svarar på allmänhetens frågor om språkriktighet, skiljer man mellan frågande som vill få rätt och frågande som vill göra rätt.

Intresset för svensk, tysk etc. grammatik ledde till en undervisningstradition som ännu försvårar för många elever att skaffa sig användbar språkfärdighet. När jag gick på lärarhögskolan hade vi en lärobok i språkmetodik som hette Build up their English. Den utgick från att om man gav skolbarnen systematiska kunskaper i engelska tillsammans med drillövningar så skulle de inte göra så många fel på sin väg mot god språkfärdighet. I själva verket fanns det inte ens då, för snart fyrtio år sedan, några språkliga oskulder som inte hade utsatts för engelska innan skolans undervisning började. Och att undanhålla eleverna kunskap om vissa undantag för att underlätta språktillägnandet torde både vara utsiktslöst och motverka sitt syfte.

Jag har ett intryck av att en del lärare, i synnerhet i tyska och franska, fortfarande ibland arbetar på detta sätt. De stöds (eller störs) ju inte av teve på samma sätt som engelsklärarna. ”Vi har inte börjat med passivum ännu”, eller ”Jag har inte hunnit ta upp dativen”, säger de.

På tal om dativ: ännu tycks de flesta svenska skolbarn någon gång under högstadiet utsättas för en kurs i svensk grammatik som bygger på en föråldrad analys. Man tar ut satsdelar i tråkiga och osannolika meningar som ”Hästen går på ängen” eller ”Karl gav sin syster en krona” i stället för i autentisk text, där en traditionell grammatik ofta är svår att tillämpa. Eleverna får säkert än idag lära sig att ”sin syster” är dativ i satsen ovan eller, vilket är allvarligare, att det finns ett dativobjekt i satsen ”Karl gav en krona till sin syster”. Grammatikerna vet att dativformerna försvann ur rikssvenskan för flera hundra år sedan och talar i stället om tvåobjektsverb och om prepositionsuttryck.

Förmodligen befinner sig skolan i ett ont nät av fördomar om grammatik: grammatiken är själva grunden för språket, grammatik är bra för det logiska tänkandet och disciplinen, grammatik är bra om eleverna ska lära sig tyska (spanska etc.) någon gång i framtiden, det hör till allmänbildningen att kunna ta ut satsdelar…

Det finns ett kapitel om grammatik i de flesta lärobokspaket i svenska. Läroboksförfattarna försvarar detta kapitel med att lärarna kräver det. Föräldrarna har svårt att acceptera att det de arbetade så hårt med till stora delar är felaktigt eller så förenklat att det inte kan användas praktiskt. Lärarna undervisar gärna i den ”handfasta” grammatiken, som det är lätt att sätta betyg på. Det ytliga grammatikstudiet leder också till att ”språkfel” som ”jag har inte kunnat gjort det” ”förklaras” med en etikett som ”dubbelt supinum” i stället för en diskussion om vad som eventuellt gör konstruktionen olämplig. (När jag skrev in ovanstående mening på datorn, ändrade ordbehandlingsprogrammet automatiskt ”kunnat gjort” till ”kunnat göra”, så problemet kanske får sin lösning utan att man behöver uppmärksamma det.) Vissa felaktigheter är så fast rotade att de måste accepteras, t.ex. att ordklasserna är nio till antalet (+ ”det allmänna bindeordet ’att'”).

Fredrik Lindströms förträffliga teveprogram Värsta språket har utan tvivel gjort stor nytta när det gäller att främja en mer tolerant inställning till variationer i språkbruket och att höja talspråkets status. Samtidigt finns de som anser att programmet inte kommer att rå på de tongivande kretsar som behärskar maktens språkbruk och som använder sina kunskaper till att utesluta dem som av olika anledningar inte klarar att uttrycka sig i enlighet med skriftspråkets konventioner: lågutbildade, människor med språkstörningar och invandrare. Vi måste nog gå fram på två fronter: lära ut ”större än jag” och förmedla insikten om att språkriktighet inte handlar om eviga sanningar.

Blir uttalet ”slappare” för varje generation? När man blir äldre och hör lite sämre behöver man kanske höra orden uttalade extra långsamt och tydligt för att hänga med i samtalet. Det finns visserligen en tendens till uttalslättnad i alla språk: man vill gärna (utan att veta om det förstås) säga ”natus” i stället för ”naturligtvis”, ”kustad” i stället för ”kust-stad” och ”mim bror” i stället för ”min bror”. Å andra sidan har den omständigheten att vi är välbekanta med stavningen påverkat vårt uttal av vissa ord. För hundra år sedan sa de flesta (inklusive medlemmarna av kungahuset) ”dronning”, fast de skrev ”drottning”. Idag är det många som säger ”mat-säck, öst-göte och värds-hus” i stället för de förr allenarådande ”massäck, öschöte och värshus” Allt fler säger ”frågor” och ”gator” där man i en gången tid sade ”fråger” och ”gater”. Att det här inte rör sig om ett bevarat äldre uttal kan ses av att dessa ord i så fall skulle ha uttalats ”frågår och gatår” (med öppet o-ljud som i finlandssvenskan).

Hur är det då med ”onödiga” ord som ”alltså”, ”liksom” och så vidare? Visst kan de vara irriterande; jag minns hur en av mina kunnigaste akademiska lärare avslutade var och varannan mening med ”eller hur?”, och att en del av åhörarna började hålla räkning på hur ofta denna språkliga ovana kom till uttryck. Jag tror att min lärare var medveten om sin lilla ovana, och inte kunde rå för den, att han led av ett slags språkliga tics alltså. Vi som bortsåg från alla ”eller hur” hade störst utbyte av föreläsningarna.

Och det så hårt kritiserade ”Ja’ ba'” (Jag bara) har faktiskt en funktion som inte kan ersättas med något annat uttryck: det betyder ungefär ”nu ska jag spela upp en liten dramatisering för dig” och föregår direkta citat, åtföljda av tonfall, miner och gester. Svårt att överföra till skriftspråket kanske, men roligt och praktiskt.

Lade den ärade läsaren märke till att den föregående meningen är ofullständig? Den saknar nämligen ett finit verb. Men är den för den skull felaktig? Om det kan man ha olika meningar. Själva begreppet språkfel behöver problematiseras. Man kan bryta mot en av i stort sett alla omfattad regel och säga ”I morgon jag kommer” eller skriva ”Jag kommer i mårgon”, och det är inte alls samma sak som att säga eller skriva ”tanten” när de flesta skulle ha väntat sig ”frun” eller ”min hustru”. Inom varje feltyp finns en gråskala, där olika språkbrukare skulle värdera avvikelser olika från ”så skulle ingen kunna säga” till ”låter kanske lite ovanligt”.

Och den här meningen börjar på ”Och”. Det vore bra om självutnämnda språkpoliser slutade att slå ned på detta icke-fel, åtminstone om det gäller ledig stil. Jag kan inte heller hålla med om att man inte får börja en mening med ”Jag”.

Alla vet att ordens betydelse förändras under årens lopp. Det kan vi beklaga, eftersom det kan leda till missförstånd, men knappast göra något åt. En spak person var förr förnuftig, ett fruntimmer var en rum som kvinnor vistades i, en stackare var en karl som gick med tiggarstav, en högtid var ett bröllop, och inte vilken festlighet som helst, och ingen tog anstöt av att bli kallad kåt. Därför ska vi inte vara för tvärsäkra när vi yttrar oss om vad orden ”egentligen” betyder. Fråga yngre och äldre medmänniskor vad de anser att ”talträngd” betyder! Alla ordböcker anger än så länge att det betecknar en person som har svårt för att inte tala, men yngre personer använder ordet i bemärkelsen ”som har svårt att få fram orden”. Fler exempel: ”återtåg” som numera ofta ses i betydelsen ”återkomst” i stället för ”reträtt” och ”björntjänst” som av många unga innebär en ovanligt stor tjänst, i analogi med ”björnkram”. Den försiktiga språkbrukaren som främst vill bli förstådd gör kanske klokt i att undvika ord vars betydelse befinner sig i förändring. I varje fall om man vill leva roligt.

Niels Hovmöller är engelsklärare och medlem i VoF:s styrelse.

Lästips

  • Ulf Teleman (red.): Grammatik på villovägar. Svenska språknämndens skrifter nr 73.
  • Rod Mengham: Language. Fontana Press 1993.
  • Louie Bauer & Peter Trudgill (ed.): Language Myths. Penguin 1998.
  • Ronald Wardhaugh: Proper English. Myths and Misunderstandings about Language. Blackwell Publishers 1999.