Publicerat i Folkvett nr 2/2003.

Fransmannen Michel de Montaigne gjorde efter en tidigt avslutad karriär i det offentligas tjänst något som är få förunt: han drog sig tillbaka till sitt slott och skapade en ny litterär genre, essän. Montaignes essäer publicerades under 1580-talet i flera upplagor och är mycket roliga att läsa. Fullspäckade med citat från klassiska romerska författare säger de föga om 1500-talets Frankrike, men desto mer om sin upphovsman, en pladdrig och humoristisk karl som här för första gången i litteraturhistorien satte den egna personligheten i fokus. Det är en sympatisk personlighet som inbjuder till umgänge. Enda gången Montaigne blir tråkig är den enda gång då han skall vara seriös, nämligen i en lång försvarsskrift för en bok av en spansk medeltidsteolog.

Montaignes gedigna beläsenhet i den klassiska latinskspråkiga litteraturen hade bidragit till att forma ett skeptiskt perspektiv hos honom, fast han aldrig gick så långt som till att yttra något tvivel på kristendomen. Ändå uppfattades hans för sin tid mycket relativistiska och frisinnade hållning som så hotfull att hans essäer ett sekel efter publikationen förbjöds av kyrkan. Hans inställning till reformationen präglas mer av en önskan om fred och ordning än av någon doktrinär förkärlek för den katolska kyrka som han tillhörde.Mot slutet av sitt liv plågades Montaigne av njursten, och i samband med detta fann han anledning till ett glödande skeptiskt angrepp på samtidens läkare. Rubrikerna på Montaignes essäer har ofta föga med deras innehåll att göra, som synes av att detta angrepp finns i essä nummer II:37, betitlad “Om barnens likhet med sina fäder”. Som ett smakprov på vad Montaigne förmår återger vi här ur Jan Stolpes utmärkta svenska översättning (Bokförlaget Atlantis, Stockholm 1990, finns att köpa i pocket) delar av angreppet på läkarna. Vid läsningen skall man hålla i minnet att läkekonsten under 1500-talet ännu inte hade hunnit bli en vetenskaplig disciplin. Man hade samlat på sig en del enklare erfarenheter, anatomiska studier post mortem hade börjat peka mot en fungerande kirurgi, men medicinen var i sin helhet alternativ, för att använda en modern eufemism. Montaigne anför alltså i sin kritik mot tidens etablerade läkekonst samma argument som vi idag riktar mot alternativmedicin och kvacksalveri.

Martin Rundkvist

Ur Montaignes essä II:37, “Om barnens likhet med sina fäder”

Först och främst är det erfarenheten som får mig att frukta den [medicinen], ty så långt min kunskap sträcker sig kan jag inte finna någon grupp som så fort blir sjuk och så sent återställd som de människor vilka står under medicinens domvärjo. Till och med deras hälsa störs och bryts ner av tvångsföreskrifterna. Läkarna nöjer sig inte med att ha sjukdomen under kontroll, de gör hälsan sjuk för att hindra folk från att någonsin kunna undkomma deras makt och myndighet. Av en ihållande och fullständig friskhet drar de slutsatsen att en allvarlig sjukdom hotar i framtiden! …

[…]

… Ja, visar läkarna själva upp någon lycka i sina liv eller någon anmärkningsvärd livslängd som skulle kunna tjäna som bevis inför oss på att deras vetenskap har några påtagliga effekter?

[…]

Ärligt talat: vilket annat syfte och vilken annan verkan har hela denna skiftande och förvirrande mångfald av föreskrifter när allt kommer omkring än att tömma magen? Något som tusen inhemska läkeörter klarar!

[…]

Men enligt Nikokles har läkarna den lyckan att solen upplyser deras framgångar och jorden gömmer deras fel; och dessutom har de ett väldigt fördelaktigt sätt att utnyttja alla slags händelser, ty allt det positiva och hälsosamma som slumpen, naturen eller någon annan yttre orsak (deras antal är oändligt) kan skapa inom oss är det medicinens privilegium att tillskriva sig äran av. Alla positiva resultat som förekommer hos en patient under läkekonstens vård har patienten att tacka läkekonsten för. De omständigheter som har botat mig och tusen andra som aldrig har kallat läkarna till hjälp gör de själva anspråk på inför sina patienter. Och vad misslyckandena beträffar så förnekar de dem antingen helt och hållet genom att kasta skulden på patienten med så ihåliga motiveringar att de inte gärna kan hitta dem i mängd: han har haft armen bar; han har hört buller när “vagnar passerat i smala och ringlande gränder”; någon har öppnat hans fönster på glänt; han har legat på vänster sida eller låtit någon plågsam tanke gå genom huvudet. Kort sagt: ett ord, en dröm, en blick tycks dem tillräcklig ursäkt för att frita sig från fel. Eller också utnyttjar de denna försämring om de så har lust och tjänar pengar med det här andra greppet som aldrig kan svika, nämligen att avspisa oss när sjukdomen förvärras av deras åtgärder och försäkra oss att den skulle ha förvärrats mycket mer om vi inte hade tagit deras läkemedel. En person med förkylning som de förvärrat till varjedagsfeber skulle ha fått ständig feber utan dem. De behöver inte oroa sig för att de gör ett dåligt jobb, eftersom skadan blir en vinst för dem. De gör sannerligen rätt i att kräva fullt förtroende av den sjuke; förtroendet måste verkligen vara riktigt stort och mycket följsamt för att kunna omfatta föreställningar som är så svåra att tro på.

Platon sade mycket träffande att det tillkom enbart läkarna att ljuga i full frihet, eftersom vår välgång var beroende av det tomma och falska i deras löften.

[…]

Det var en god regel i deras konst – en regel som finns med i alla fantastiska, fåfängliga och övernaturliga konster – att patienten med sin tilltro, sina starka förhoppningar och sin starka tillförsikt måste föregripa effekten och verkningssättet i sin egen tanke. Och den regeln håller de så styvt på att de anser att den okunnigaste och klumpigaste läkaren är mer lämpad för den som litar på honom än den mest erfarne läkare som är honom okänd. Själva deras val av läkemedel är i de flesta fall något mystiskt och gudomligt: vänsterfoten på en sköldpadda, ödlepiss, elefantträck, mullvadslever, blod taget under höger vinge på en vit duva; och för oss med sten (så föraktfullt missbrukar de vårt elände) pulvriserad råttskit och andra sådana apkonster som mera liknar magisk trolldom än gedigen vetenskap. Jag förbigår deras piller i ojämnt antal, utpekandet av bestämda dagar och helger på året, sättet att ange vissa timmar då örterna som ingår i deras mediciner skall plockas och dessa surmulna och skitviktiga miner och hållningar som till och med Plinius förlöjligar.

Men jag menar att de har gjort fel som inte har gått vidare efter denna lovande start och gjort sina möten och konsultationer mera religiöst präglade och mera hemliga: ingen profan människa borde få tillträde, lika lite som till Asklepios ockulta ceremonier. Ty följden av detta misstag är att när deras obeslutsamhet, svagheten i deras argument, spådomar och grundvalar och det förbittrade i deras polemiker, fyllda av hat, avund och privata hänsyn – när allt detta blir uppenbart för var och en så måste man vara övernaturligt blind för att inte känna att det är riskabelt att vara i deras händer.

Vem har någonsin sett en läkare använda en kollegas recept utan att ta bort eller lägga till någonting? Därigenom förråder de tydligt sin konst och avslöjar för oss att de tar större hänsyn till sitt eget rykte (och följaktligen också till sin egen vinst) än till sina patienters intresse. Den doktorn var klokare som för länge sedan manade dem att en enda läkare skulle behandla en sjuk: ty om den läkaren inte uträttar något av värde drabbar inte kritiken läkekonsten så hårt, eftersom det bara är en person som har felat. Och omvänt blir äran större om han råkar lyckas. Men när de är många diskrediterar de hela yrket varje gång, så mycket mer som de råkar skada mycket oftare än de hjälper. De borde ha nöjt sig med den eviga oenighet i fråga om uppfattningar som råder bland de främsta antika mästarna och författarna inom denna vetenskap, en oenighet som bara är känd för boksynta människor, utan att dessutom avslöja för folket de kontroverser och skiftande omdömen som de odlar och ständigt upprätthåller sinsemellan.

[…]

… Ända fram till Plinius tid hade ingen romare ännu bevärdigats utöva läkekonst: den utfördes av utlänningar och greker, precis som den bland oss fransmän utfors av latintalande. Ty det är som en mycket stor läkare säger: vi uppskattar inte gärna den läkekonst som vi begriper, lika litet som vi uppskattar ett läkemedel som vi själva samlar in. Om de länder som vi får guajakved, sarsaparill och kinarot ifrån har läkare, hur högt kan vi då inte tänka oss att de måste skatta våra kålhuvuden och vår persilja genom samma iver att sätta högt värde på det som är exotiskt, sällsynt och dyrt! Ty vem skulle våga förakta saker som framletats så långt bort och till priset av en så riskabel, farlig och långväga resa?

[…]

Även om ingenting annat vore inbegripet anser jag för min del att det för dem som avskyr smaken av medicin är en farlig och skadlig ansträngning att svälja den vid en så olämplig tidpunkt och med sådan intensiv motvilja. Jag tror att det innebär en ytterligt hård påfrestning på den sjuke vid en tidpunkt då han är i stort behov av vila. Om man dessutom betänker de tunna och bräckliga grundvalarna för läkarnas diagnoser av våra sjukdomar, så hävdar jag att ett obetydligt fel i doseringen av deras mediciner kan vålla oss stor skada.

Om nu läkarens misstag är farligt är det verkligt illa ute med oss, för det är mycket sannolikt att han ofta upprepar misstaget. Han behöver alltför många detaljer, överväganden och omständigheter för att justera sin plan på ett korrekt sätt; han måste känna till den sjukes konstitution, temperament, vätskor och stämningar, böjelser, handlingar, till och med hans tankar och idéer; han måste förvissa sig om de yttre omständigheterna, platsens natur, luftens och vädrets karaktär, planeternas ställning och deras inflytande; han måste känna till sjukdomens orsaker, symptom, effekter, kritiska dagar; läkemedlets vikt, styrka, ursprungsland, form, ålder och sättet att ge det; och alla dessa egenskaper måste han kunna utmäta i rätta proportioner och väga mot varandra för att skapa perfekt symmetri. Misstar han sig aldrig så litet, är det en enda av dessa drivkrafter som drar snett, så räcker det för att fördärva oss. Gud vet hur svår kunskapen är om de flesta av dessa egenskaper: hur ska han till exempel kunna hitta det riktiga symptomet på sjukdomen när varje sjukdom kan ge ett oändligt antal olika symptom? Hur många inbördes kontroverser och ifrågasättanden har de inte om hur urin ska tolkas! Varifrån skulle annars detta ständiga bråk komma som vi ser att de är invecklade i om sjukdomsdiagnos? Hur skulle vi ursäkta detta fel, som de så ofta råkar ut för, att ta mården för räv? I fråga om de sjukdomar som jag själv har haft har jag aldrig funnit tre läkare som varit överens, hur lätta åkommor det än har varit fråga om. …

[…]

Vad beträffar motsägelsefyllda och svaga resonemang så är de mer påtagliga i den här konsten än i någon annan. Avförande medel är nyttiga för en människa med sten, ty genom att öppna och vidga passagerna flyttar de fram det klibbiga material som grus och sten byggs upp utav, och de transporterar ned det som börjar ansamlas och hårdna till njurarna. Avförande medel är farliga för en människa med sten, ty genom att öppna och vidga passagerna flyttar de fram det material som bygger upp sten mot njurarna, och eftersom njurarna har en benägenhet att villigt ta fatt i det kommer de knappast att försumma att hejda så mycket av det som fraktas dit. Och om det dessutom råkar komma en kropp som är litet grövre än vad som krävs för att komma igenom alla dessa trånga gångar som måste passeras för att materialet ska drivas ut, så kommer denna kropp först att sättas i rörelse av de avförande medlen, sedan drivas in i de trånga kanalerna, blockera dem och medföra en säker och mycket plågsam död.

Samma gedigenhet präglar de råd de ger oss om hur vi ska leva. Det är bra att kasta vatten ofta, ty av erfarenhet ser vi att om vi låter vattnet stå och ruttna ger vi det tillfälle att fälla ut sina exkrementer och sin drägg; det är bra att inte kasta vatten så ofta, ty de tunga exkrementer som vattnet för med sig transporteras inte bort om det inte förekommer våld, på samma sätt som erfarenheten visar oss att en fors som kommer störtande ned sopar rent platsen där den passerar mycket effektivare än en liten mjuk och stilla rännil. På samma sätt är det bra att ofta ligga med kvinnor, ty det öppnar gångarna och sätter fart på sten och grus. Det är dåligt också, ty det värmer upp njurarna, tröttar ut dem och försvagar dem. Det är bra att bada i heta källor eftersom det avslappar och uppmjukar de ställen där sanden och stenen håller till, men det är också dåligt eftersom detta anbringande av värme utifrån hjälper njurarna att koka, härda och förstena det ämne som är nedlagt där. För dem som vistas vid baden är det hälsosammare att äta litet på kvällen, för att det vatten som de dricker nästa dags morgon ska göra större verkan och möta en mage som är tom och obehindrad; omvänt är det bättre att äta litet vid middagstid för att inte störa vattnets verkan, som då ännu inte är fullbordad, för att inte tynga magen så snart efter det andra arbetet och för att överlåta matsmältningen åt natten, som klarar det mycket bättre än dagen, då kroppen och intellektet är i ständig rörelse och verksamhet.

Så jonglerar de och tjafsar på vår bekostnad i alla sina resonemang.

[…]

Jag kan inte slita mig från det här papperet utan att också säga ett ord om deras vana att anföra sin egen erfarenhet som garanti för att deras läkemedel är säkra. Merparten – två tredjedelar, tror jag – av de medicinska egenskaperna består av kvintessensen eller den ockulta egenskapen hos läkeörterna, och om denna kvintessens kan vi inte ha någon annan erfarenhet än användningen, ty kvintessensen är ingenting annat än en egenskap som vi aldrig kan finna orsaken till med hjälp av förnuftet. Bland sådana bevis är jag nöjd med att acceptera sådana som folk säger sig ha fått genom inspiration av någon demon (ty underverk bryr jag mig aldrig om); likaså sådana bevis som kan dras från saker som av andra anledningar ofta används av oss – om man till exempel i ullen, som vi är vana att använda till kläder, skulle råka hitta någon fördold torkande egenskap som kan bota kylknölar på hälen, eller om man i pepparroten, vilken vi äter som mat, skulle hitta någon avförande verkan. Galenos berättar att en spetälsk råkade bli frisk av vinet som han drack därför att en huggorm hade råkat ringla ner i kärlet. I det exemplet finner vi medel och rimlig metod för sådana experiment, liksom vi också kan göra det i sådana som läkarna säger att de har letts till via vissa djurs exempel. Men i de flesta andra experiment som läkarna säger att de har letts till av slumpen och där de säger att de inte har haft någon annan vägvisare än den, finner jag deras kunskapsväg helt otrolig.

Jag föreställer mig en man som tittar runt omkring sig själv på den oändliga mångfalden av ting: växter, djur, metaller. Jag vet inte var man ska låta honom börja sitt experiment. Och även om hans fantasi först riktar sig mot ett älghorn, vilket kräver en mjuk och böjlig tro, är han precis lika villrådig om vad han ska göra härnäst. Han ställs inför så många sjukdomar och omständigheter att det mänskliga förnuftet alldeles tappar bort sig innan det har nått någon visshet om vilken punkt hans experiment ska nå för att fullbordas; och för att han ska finna bland dessa oändligt många ting att det är det här hornet som är det rätta; bland dessa oändligt många sjukdomar att det är epilepsin det handlar om; bland alla dessa kroppsliga dispositioner att det är melankolin; bland alla dessa årstider att det är vintern; bland alla dessa folk att det är fransmännen; bland alla dessa åldrar att det är ålderdomen; bland alla dessa himmelska förändringar att det är föreningen mellan Venus och Saturnus; bland alla dessa kroppsdelar att det är fingret – och i allt detta vägleds han varken av förnuftsresonemang, gissningar, exempel eller gudomlig inspiration, utan enbart av slumpens rörelse – för att han ska finna allt detta måste det ske genom en fullständigt utstuderad, organiserad och metodisk tur. Och vidare: även om han blir botad, hur kan han då vara säker på att det inte sker därför att sjukdomen har nått sitt slut, eller att det är ett resultat av slumpen eller är en effekt av något annat som han antingen har ätit eller druckit eller kommit i beröring med den dagen, eller att det är mormorsbönernas förtjänst? Och dessutom: även om det beviset var perfekt, hur många gånger upprepades experimentet? Och hur många gånger träddes denna långa sträng av lyckträffar och tillfälligheter så att en regel kunde härledas?

Och när regeln har härletts, vem var det som härledde den? Av alla dessa miljoner människor är det bara tre som har brytt sig om att nedteckna sina erfarenheter. Kan slumpen ha träffat på just en av dessa tre? Nå, om en annan eller hundra andra har gjort motsatt erfarenhet? Kanske skulle vi se något ljus om människornas samtliga omdömen och resonemang vore kända för oss. Men det är inte rimligt att tre vittnen och tre läkare ska styra människosläktet: människonaturen måste i så fall ha gett dem det uppdraget, valt ut dem och utropat dem till våra domare genom uttrycklig fullmakt.