Publicerat i Folkvett nr 2/2003.

Shadows of Cavernous Shades: Charting the Chiaroscuro of Realistic Computing. Erik Persson. Institutionen för datavetenskap, Lunds universitet, 2003.

Disputationen den 7 mars 2003 i Carolinasalen i Lund måste ha varit en märklig upplevelse. Den började kl 10 och höll på till efter 17. Ämnet var datalogi, men ett par hundra sidor av avhandlingen har ett innehåll som berör alla Folkvetts läsare.

Notably, the caustic and extremely biased publicity, disguised as “skepticism”, which since the late 70s has flowed over-abundantly from the Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal (…), its magazine The Skeptical Inquirer, and the publishing house Prometheus Press, seems to have been oddly successful in instilling a general paraphobia amongst the uninformed (as well as some not so uninformed who should indeed know better), nay to have seriously curbed the growth of the subject of parapsychology as an academic discipline, despite the brashly populist, disingenuous, and entrenched character of their publications, the overwhelming amount of evidence in favour of the veracity of the paranormal phenomena amassed in the annals of psychical research over the years, the great public interest in the topic, the important philosophical, theological, and other implications of it (notably, of great interest to every practitioner of scientific experiments, as the “experimenter effects” will apply to all kinds of experiments; see [Rose66], [Rose94], [KT76], and [Shel98]) – – –

Jag bryter där, men meningen är inte slut på länge än. Den är hämtad från sidan 325 i Erik Perssons avhandling Shadows of Cavernous Shades: Charting the Chiaroscuro of Realistic Computing, sjuhundrafyrtio sidor i folioformat, cirka tretusen fotnoter och lika många referenser. Språket är så avancerat att även en infödd måste använda lexikon flitigt, och jag tycker att det är fascinerande. Det datalogiska innehållet är inte alls lika spännande – en jämförelse mellan objektbaserad och komponentbaserad systemutveckling – men efter tvåhundraåttiofem sidor övergår författaren tvärt till det område han egentligen vill behandla: vetenskap och metafysik. Skrivarglöden blir ibland till ursinne och det är inte bara vi skeptiker som är måltavlor. Materialister, humanister, liberala teologer och framför allt naturvetenskapare döms ut både intellektuellt och moraliskt. Det är svårt att hitta en beteckning för Perssons egen ståndpunkt eftersom den är så extrem. Det här citatet från sidan 395 säger en del.

To many of us, the Middle Ages denote the acme of Western Christian civilisation, from which our culture has since gradually sunken into a deeper and deeper morass of narrow-minded superficiality, idolatry, and undue preoccupation with what on closer analysis turns out to be adiaphora and empty shadows, notwithstanding all the grandiloquent braggadocio by which it is so often extolled by the time-serving adulators of modernity.

Charles Darwin är avhandlingens främsta hatobjekt och hans teori påstås ha förgiftat hela vår civilisation. Vetenskapen och universiteten sägs vara en del av en sammansvärjning för att bedra oss andra och botemedlet ska vara att inrätta särskilda professurer och forskningsinstitutioner för kreationister och parapsykologer, skyddade för angrepp från skeptiker. Författaren tar upp otaliga typer av parafenomen som han anser oomtvistliga, däribland sädescirklar och ouija (anden i glaset) och bland de tretusen referenserna finns ockulta klassiker som Jürgensons Radio- och mikrofonkontakt med de döda.

Nu åter till disputationsakten. Betygsnämnden drar sig tillbaka för att besluta om godkännande och den består av Jan Bosch, holländsk datalog, Per Flensburg, informatiker från Växjö, och Christian Braw, teolog i Åbo, känd kvinnoprästmotståndare. Datalogen vill underkänna men avhandlingen godkänns till slut med 2-1. Det hela är över och universitetet tycks helst vilja sopa allt under mattan. Ingen är förstås nöjd med hur det har gått till, men ingen har heller gjort något fel.

Jag hoppas att denna disputation blir flitigt diskuterad och leder till en bättre ordning än den som nu gäller. Enligt min åsikt ligger inte felet i att avhandlingen godkändes – den är i många avseenden den mest imponerande avhandling jag läst – utan att den inte fått den kritiska granskning som en vetenskaplig publikation ska utsättas för. Handledaren försökte få Erik Persson att utelämna metafysikkapitlet, men när det inte lyckades hade han inte mycket att göra. Följden blev att ingen kritiserade de många hundra, enligt min mening ogrundade, påståenden och angrepp som gällde biologi och pseudovetenskap. De får nu stå oemotsagda i en vetenskaplig skrift som godkänts av universitetet. Det är det som är skandalen.

Henrik Eriksson,
docent i datalogi vid KTH, Stockholm