Publicerat i Folkvett nr 4/2002.

Den 11 maj 1982 träffades tio personer i en privatbostad i Sollentuna för att bilda en organisationskommitté för en förening för vetenskap och folkbildning. De formulerade ett upprop, som publicerades i ett flertal tidningar. I uppropet varnades för tendenser i samhället att bemöta pseudovetenskapliga riktingar med ökad respekt. Den väg som anvisades var upplysningens och folkbildningens. För att åstadkomma detta sökte man kontakt med andra personer som ville bilda en förening med “den politiska demokratin, folkbildningsidealet och försvaret för den vetenskapliga kunskapsvägen som gemensam grund”.

Föreningens konstituerande möte hölls den 4 december 1982 i en ABF-lokal i Stockholm. Det blev startpunkten för vad som nu är tjugo års försvar för den vetenskapliga kunskapsvägen.

Internationellt brukar föreningar med samma inriktning som Vetenskap och Folkbildning kallas för “skeptiker-rörelsen”. De flesta systerföreningar har ordet “skeptic” i sitt namn. Det är ingen slump att den svenska föreningen valde ett annat namn.

Termen “skeptiker” kan lätt ge intrycket att man har att göra med en samling personer som företräder en speciellt misstrogen eller insnävad uppfattning om vilket slags kunskap som ska godtas. Men så är inte fallet. Såväl Vetenskap och Folkbildning som dess utländska systerorganisationer ansluter sig till gängse vetenskapliga kriterier och metoder för att skilja mellan välgrundade, osäkra och grundlösa påståenden. Skillnaden mellan organiserade “skeptiker” och forskare i allmänhet handlar inte om inställningen till sakfrågor utan om folkbildningsambitionen.

Eller som det stod i det upprop som skickades ut hösten 1982:

“Det finns de som ändå anser det lönlöst att bekämpa irrationalismen, eftersom förnuftsargument inte förefaller ha någon verkan. Vi delar inte denna bedömning. Vi tror att människors motståndskraft mot irrationalism kan ökas genom kunskap om vetenskapens metoder och resultat.”