Publicerat i Folkvett nr 3/2002.

Lennart Olsson & Uwe Hoßfeld. I den nya staten DDR gjordes försök att införa Trofim Lysenkos läror, som bland annat utgick ifrån att förvärvade egenskaper kan ärvas. Detta stötte dock på motstånd från ledande genetiker och växtförädlare.

Tanken att förvärvade egenskaper kan ärvas är gammal, och det dröjde ända till 1930-talet innan de flesta evolutionsbiologer hade övergivit den, trots att Mendel publicerat sina resultat redan långt tidigare. Återupptäckten av de mendelska ärftligthetslagarna omkring år 1900, och August Weismanns insatser vid denna tid, gjorde inte heller att alla evolutionsbiologer genast insåg att detta var dödsstöten för den s.k. lamarckismen. Det var först den “Moderna syntesen” (utvecklad parallellt i framförallt USA, Storbritannien, Tyskland och Ryssland på 1920-, 30- och 40-talen) som skapade en enhetlig teoribildning där ingen plats längre fanns för Lamarckismen. Som så ofta kom dock denna vetenskapligt redan vederlagda tes om förvärvade egenskapers förmåga att gå i arv att återuppväckas i ett läge när den ideologiskt passade väl, under stalinismen i Sovjetunionen och länder inom dess maktsfär. Biologins historia under DDR-tiden, en period av 40 år, är till största delen oskriven, men det står klart att försök gjordes att införa och också i praktiska försök belägga tesen om förvärvade egenskapers ärvbarhet. Detta var bara en del av all ideologiskt motiverad, mer eller mindre pseudovetenskaplig biologisk “forskning” som frodades i DDR framförallt under 1950-talet. I denna artikel berättar vi om försöket att införa ett slags lamarckism i DDR genom att fokusera på den ledande företrädaren, Georg Schneider. Vi är båda verksamma vid det universitet i Jena där Schneider var professor, och baserar vår artikel till en del på nya arkivfynd. Lennart Olsson är utvecklingsbiolog och använder samma försöksdjur som Schneider, axolotlen (en mexikansk vattensalamander). Uwe Hoßfeld är biologihistoriker med tyngdpunkt på evolutionsbiologins historia i det tyska språkområdet under 1800- och 1900-talen, och arbetar i Ernst-Haeckel-Haus (EHH), där också Schneider bedrev sin verksamhet.

Efter andra världskrigets slut stod det snart utom allt tvivel att de nya härskarna i det som skulle bli DDR eller Östtyskland (sovjetiska zonen) var lika måna som sina föregångare nazisterna om att använda vetenskapen för ideologiska syften. Detta var särskilt tydligt inom biologi och filosofi. Biologin kom att bli offer för Lysenko och hans pseudovetenskapliga läror.

Trofim D. Lysenko var en agronom från Ukraina utan forskarutbildning som blev berömd på 1930-talet för sina försök med s.k. Jarowisation. Detta innebär att man genom en köldbehandling av utsäde kan få det att gro. Det blev nu möjligt att så på våren i stället för föregående höst. Storartade perspektiv öppnade sig. Nu skulle de kalla nordliga delarna av Sovjetunionen kunna odlas upp. Lysenko utvecklade nu sina lamarckistiska idéer, som alltså redan var motbevisade av den “klassiska” genetiken, till något som han först kallade “Michurin-biologi”1 och sedan “Kreativ darwinism”. Denna lära var ett alternativ till “mendelismen-morganismen” (den “klassiska” genetiken) och skulle enligt Lysenko visa sig vara överlägsen i praktiken. Tanken att egenskaper inte var en gång för alla fastlagda i växternas gener, utan formbara av miljön passade bra ihop med den kommunistiska ideologin. Stalin gav Lysenko sitt stöd redan på 1930-talet. 1938 blev Lysenko ordförande i Lenin-akademin för jordbruksvetenskaper och 1940 chef för Sovjetiska vetenskapsakademins institut för genetik. Detta öppnade vägen för vad som skulle bli ett totalt undertryckande av forskning inom klassisk genetik i Sovjetunionen. Det är värt att påpeka att den sovjetiska genetiken höll högsta internationella standard, med viktiga namn som S. S. Cetverikov, T. Dobzhansky, G. F. Gauze, N. V. Timoféeff-Ressovsky och inte minst N. I. Vavilov. T. Dobzhansky tog med sig sina kunskaper till USA och blev ett ledande namn inom evolutionsforskningen där, Timoféeff-Ressovsky flyttade till Berlin och blev chef för ett stort forskningsinstitut. För dem som stannade i Sovjet kunde det ofta gå riktigt illa. Vavilov, som bland annat byggde upp fröbanker vilka än idag tillhör de största och viktigaste överhuvudtaget,2 fängslades för spioneri och dog i fängelse 1943.

Lysenkos idéer spreds via läroböcker i skolor och på universitet. Efter Stalins död 1953 avtog inflytandet för att återkomma under Chrustjovs tid vid makten. Först 1964 upphörde Lysenkoismens dominans. Också i DDR spreds lysenkoismen på samma sätt, och det var närmast omöjligt att på 1950-talet föreläsa om “mendelism-morganism” på universiteten i DDR. Som vi skall se kom inflytandet trots det att bli begränsat. Universitetet i Jena blev att undantag främst på grund av att kommunisten och lysenkoisten Georg Schneider (Fig. 1) efter sin återkomst från Sovjetunionen blev föreståndare för en institution för “Teoretisk biologi” år 1947. Vem var då denne Georg Schneider?


Figur 1. Porträtt av Prof. Georg Schneider. Ernst-Haeckel-Haus porträttarkiv, Jena. På kavajslaget sitter ett SED-märke (SED var det östtyska statsbärande socialistiska enhetspartiet).

Georg Schneider

Schneider föddes 1909 i Saarbrücken, och studerade till lärare i Jena 1928-30. Som medlem i tyska kommunistpartiet (KPD) hade han svårt att finna anställning, och emigrerade 1931 till Sovjetunionen. Han arbetade först som lärare i Moskva, för att 1936 bli anställd av en annan tysk emigrant och kommunist, Julius Schaxel,3 som bedrev utvecklingsbiologisk forskning. Schaxel och Schneider arbetade sedan båda vid det välkända Severtsov-institutet för evolutionär morfologi, ett av Sovjetiska vetenskapsakademins många forskningsinstitut, i Moskva. Efter krigsslutet återvände Schneider till Tyskland tillsammans med bl.a. Walter Ulbricht, vilken kom att bli en av de ledande politikerna i DDR. Schneider engagerade sig på nytt i KPD och beklädde höga poster på det lokala planet i Thüringen. I oktober 1945 doktorerade han på en avhandling om nervsystemets roll vid regeneration av extremiteter hos axolotl (mexikansk vattensalamander). Avhandlingen har vi inte lyckats hitta i arkiven, men det rör sig om studier som utförts i Schaxels laboratorium i Moskva. Bara några dagar efter att han doktorerat startade Schneider “demokratikurser” vid universitetet i sin funktion som partifunktionär. Dessa kurser blev obligatoriska för alla studenter och tjänade till att omskola dem och göra upp med nazismen. 1947 sökte Schneider en professur i Jena. Han var politiskt “rätt”, men det framfördes tvivel på hans vetenskapliga kvalifikationer, och han anställdes först på ett tidsbegränsat förordnande. Egentligen måste man för att vara behörig att söka professurer i Tyskland vara minst docentkompetent, d.v.s vara “habiliterad”, genom att ha framlagt en omfattande docentavhandling, en s.k. Habilitationsschrift. Det gäller för övrigt än idag. Schneider försökte 1947 bli docent på en avhandling som fick blandad, och i vissa fall mycket negativ, kritik. Schneider återtog sin ansökan. Trots detta utsågs han 1951 till professor i teoretisk biologi. Precis som i fallet med doktorsavhandlingen är det tveksamt till hur stor del avhandlingen faktiskt är skriven av Schneider själv, och inte av Schaxel som dött i Sovjet under oklara omständigheter redan 1943.

Schneider utnyttjade sin ställning som institutionschef och professor till att sprida Lysenkos läror under namnet “kreativ darwinism”. Enligt Schneider var denna en progressiv antifascistisk Sovjetbiologi som det var viktigt att försvara mot den borgerliga genetiken med dess rasistiska tendenser. Schneider föreläste, gav seminarier och gav ut diverse skrifter, bl.a. en bok: Evolutionsteorin. Den moderna biologins grundproblem. Ett sammandrag av utvecklingstänkandet från Caspar Friedrich Wolff över Darwin till Lysenko, som sålde så bra att den redan efter två år, 1952, kom i en tredje upplaga. Utanför universitetsvärlden bedrev Schneider propaganda på olika sätt. Han gav ut Urania (en populärvetenskaplig tidskrift), höll föredrag om den “kreativa darwinismen” och dess tillämpningar i jordbruket för organisationer som tysk-ryska vänskapsförbundet, och var överhuvudtaget så uppbunden att nästan ingen tid blev över till forskning. Efter Stalins död dalade lysenkoismens stjärna även i DDR, och följaktligen fick även Schneider svårigheter att övertyga, särskilt som det experimentella arbetet inte gav de önskade resultaten. 1959 inledde han en ny karriär som kulturattaché vid DDRs ambassad i Moskva. Redan 1962 återvände Schneider dock till Jena och arbetade vidare som professor till sin död 1970, då han krockade med ett av Röda arméns pansarfordon i Mühltal utanför Jena och omkom. De ryska soldaterna i pansarfordonet lär ha varit berusade.


Figur 2. Exempel på ett experiment där “Pfropfung”-tekniken använts. En liten vit axolotl har placerats under ryggfenan på en mörk axolotl. I figurtexten skriver Schneider “… visar klart, […] den mörka axolotlens hud har växt över, och blivit överväxt av, den vita axolotlens hud […]. Dessutom kan man tydligt se att detta djur utvecklats ganska normalt på det andra djurets rygg. Det åt inte något självt, utan mottog all näring från Hypobionten (värddjuret). […] Detta djur levde mer än 2,5 år.” (Schneider, G. (1947) Über Tierpfropfungen. Urania 10 (2), 41-44.)

I sitt vetenskapliga arbete förde Schneider vidare sin lärare Julius Schaxels studier av axolotlens utvecklingsbiologi. En del experiment gick ut på att överföra egenskaper från ett djur till ett annat, egenskaper som sedan skulle ärvas. En speciell teknik, “Pfropfung”, användes vid vilken två axolotlar (Fig. 2), eller fler kopplades ihop så att de kom att få ett gemensamt blodkretslopp. När vi läser Schneiders publikationer står det klart att han har svårigheter att jämka samman sina teoretiska förväntningar med de faktiska resultaten. Han avstår också nästan helt från att tolka experimenten i de vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklarna. Däremot propagerade han i sina föreläsningar för en lysenkoistisk tolkning.4 Vid Schneiders institution gjordes samtidigt andra försök av tveksam vetenskaplig halt, så användes t.ex. såväl akupunktur som Digitalispreparat för att öka kors mjölkproduktion, och embryotransplantationer för att påverka egenskaper i gynnsam riktning hos gräs.

Något som komplicerar bilden av Schneider som en oseriös, närmast charlatanartad forskare är att han tydligen tagit intryck av den s.k. moderna syntesen inom evolutionsbiologin. På ryska var I. I. Schmalhausens bok Faktory evolucii (Evolutionsfaktorerna), som publicerades 1946, en milstolpe i skapandet av en syntetisk evolutionsteori. Intressant nog översatte Schneider denna bok till tyska tillsammans med botanikern Otto Schwarz redan 1947, långt innan Dobzhanskys engelska översättning kom ut 1949. Detta 547 sidors manuskript kom dock aldrig att tryckas. I stället berättar vittnen att Schneider lät bränna manuskriptet på ett närmast rituellt sätt vintern 1949-50.5 Anledningen var att Schneider kommit till insikt om att Schmalhausen var en “oförbätterlig fiende till Lysenkos progressiva läror” och “formalgenetiker” som Schneider genom sitt manuskriptbål förklarade för irrlärig. Det har dock visat sig att det inte var översättningen av Faktory evolucii som blev lågornas offer denna vinterdag på Ernst-Haeckel-Haus inre gård. En av oss (UH) har nämligen hittat manuskriptet välbehållet i EHHs bibliotek. Vi tolkar detta så, att Schneider kom i kontakt med och fascinerades av den moderna syntesens idéer under sin tid hos Schaxel i Moskva, men senare bytte sida och blev lysenkoanhängare. Hur mycket detta var en politisk manöver och huruvida Schneider någonsin var helt och hållet övertygad om riktigheten i Lysenkos läror är svårt att veta.

Många ledande forskare i DDR motsatte sig Lysenkos idéer redan på ett tidigt stadium. Forskning inom “klassisk” genetik fortsatte på forskningsinstitut drivna av Vetenskapsakademin (i Gatersleben) och Lantbruksakademin (i Quedlinburg). Hans Stubbe och hans medarbetare i Gatersleben spelade en viktig roll. Mellan 1949 och 1960 utförde de storskaliga, reproducerbara försök som gav ovedersägligt stöd åt den mendelska genetiken. De påpekade också att Lysenko och hans anhängare visade upp hela provkartan av exempel på hur forskning inte skall bedrivas. Arbete med kontaminerat material, slappt och vårdslöst utförda experiment, liksom missbruk av historiematerialismens terminologi hörde till vanligheterna. Medveten manipulation av experimentella resultat så att de stämde bättre med de förväntade förekom också, liksom ren propaganda gentemot vetenskapliga fiender.

Förutom Stubbe och hans institut var Hermann Kuckuck, chef för ett växtförädlingsinstitut i Müncheberg, tidigt ute med skarp kritik. Hans Lehrbuch der Pflanzenzüchtung (Lärobok i växtförädling) publicerades inte i DDR eftersom ett kapitel om “Michurinbiologi” saknades. Boken gavs dock ut i Västtyskland nästkommande år. I föredrag och artiklar gick Kuckuck till angrepp mot lysenkoisterna. Han anklagade dem för att blanda ihop vetenskap och politik, och visade på lärans vetenskapliga svagheter. Flera kritiska forskare kände sig tvingade att lämna DDR. Hans Nachtsheim lämnade t.ex. Humboldt-universitetet i Öst-Berlin och flyttade till Väst-Berlin. Andra avskedades som t.ex. Wolfdietrich Eichler.6

Schneiders inflytande blev således begränsat. Han var ingen stor forskare. Det är oklart om han egentligen utfört någon självständig forskning innan han blev professor, så hans anseende inom vetenskapssamhället var aldrig högt. Den forskning som skulle bevisa att Lysenkos läror var riktiga gick dåligt. Den “borgerliga” klassiska genetiken kunde uppvisa framsteg inom t.ex. växtförädlingen och kom att utvecklas i DDR på liknande sätt som i Västtyskland. Schneiders karriär visar dock på hur ideologisk följsamhet, charm och de rätta kontakterna inom samhällets ledarskikt kan leda till höga poster inom den akademiska världen, något som skeptiker måste vara beredda att möta även i nutiden.

Lennart Olsson är professor i zoologi, Uwe Hoßfeld är forskare i biologihistoria, båda vid Friedrich-Schiller-Universität i Jena, Tyskland.

Noter

  1. Michurin arbetade med förädling av fruktträd och var känd för sin s.k. Mentor-metod som gick ut på att “lära upp” unga sticklingar genom att ympa (på tyska “pfropfen”) dem på arter vilkas egenskaper sedan skulle överföras till sticklingarna. Lysenko trodde att växter i allmänhet var påverkbara som unga och att de nya egenskaperna gick i arv.
  2. Se Jörg Albrechts artikel och Carl-Gustaf Thornströms kommentar i Dagens Forskning 9/2002 (29-30 april), 16-17.
  3. Schaxel var professor i teoretisk biologi i Jena tills han i början av 1930-talet, då nazisterna ökat sitt inflytande i Thüringen (den delstat där Jena är beläget), såg sig tvungen att emigrera, först till Schweiz, sedan till Sovjetunionen. Schaxel var från början socialdemokrat men radikaliserades alltmer. På engelska finns en intressant och mycket välskriven artikel om Schaxel. Hopwood, N. (1997) Biology between university and proletariat: The making of a red professor. Hist. Sci. 35, 367- 424.
  4. Enligt Schneiders föreläsningsanteckningar (EHHs arkiv) och vittnesmål från studenter som åhörde föreläsningarna.
  5. Se t.ex. Wessel, H. (2001) Warum Stalin’s Bio-Papst Lyssenko in der DDR keinen Blumentopf gewinnen konnte. Frankfurter Allgemeine Zeitung, 6 September 2001.
  6. Om detta finns en del skrivet på tyska, t.ex. Hagemann, R. (1985) Einige Hauptentwicklungslinien der Genetik seit 1945. Beiträge zur Wissenschaftsgeschichte, Wissenschaftsentwicklung von 1945 bis zur Gegenwart. Berlin, G. Wendel; Höxtermann, E. (2000) “Klassenbiologen” und “Formalgenetiker” – Zur Rezeption Lyssenkos unter den Biologen in der DDR. Acta Historica Leopoldina 36, 273-300; Siemens, J. (1997) Lyssenkoismus in Deutschland (1945-1965). Biologie in unserer Zeit 27, 255-262.