Publicerat i Folkvett nr 2/2002.

Sven Ove Hansson besvarar här FALK:s invändningar.

Det är mycket positivt att FALK har engagerat sig i den här debatten. Den antroposofiska läkekonsten har så stor utbredning att en dialog om dess metoder är mycket angelägen. För att en sådan dialog ska komma till stånd krävs dels att anhängare av den gängse synen på medicinsk vetenskap bemödar sig att granska de antroposofiska källskrifterna (vilket jag försökt bidra till), dels att företrädare för antroposofin går in i en öppen diskussion med sina meningsmotståndare (vilket företrädarna för FALK gör med sina tre artiklar).

Trots att FALK-företrädarna har kritik mot enskildheter i min framställning anser jag att deras artiklar bekräftar den bild jag gav av huvudelementen i den antroposofiska medicinen och av dess förhållningssätt till naturvetenskapen. Den intresserade läsaren kan själv ta del av de antroposofiska källorna för att bedöma hur mina citat förhåller sig till den omgivande texten. Jag nöjer mig här med att ta upp ett par mera principiella frågor.

En viktig effekt av en utomstående granskning av antroposofiska källor är att sådana aspekter tas fram till en allmän diskussion som antroposoferna inte själva brukar framhålla i sin utåtriktade information. Ett exempel på detta är reinkarnationslärans roll i läkekonsten, som nu bekräftas av både Osika och Flatters. Den senare framhåller rentav att reinkarnationen är “en enorm fördjupningsmöjlighet” i relation till den naturvetenskapliga medicinen.

Det är mycket positivt att Flatters så tydligt framhåller att behandlingar ska bedömas efter sina effekter på patienten i nuvarande liv, och således inte efter eventuella effekter på patientens karma. Däremot blir jag inte övertygad av hennes påstående att antroposofisk behandling inte kan undersökas i dubbelblindstudier “därför att terapin inte kan sättas in på rätt sätt utan att läkaren har träffat patienten”. Kravet att den behandlande läkaren ska träffa (och undersöka) patienten finns även i den naturvetenskapligt orienterade medicinen, och utgör där inte ett hinder mot dubbelblindstudier.

Orsaken till att jag framhåller dubbelblindstudier är deras överlägsna tillförlitlighet för att bedöma såväl positiva behandlingseffekter som biverkningar.

Christian Osika ställer frågan varför FASS-medicinerna byts ut genomsnittligt vart femte år. Huvudorsaken till att den naturvetenskapligt orienterade medicinen så ofta byter behandlingsmetoder är att ny forskning ständigt resulterar i nya metoder som i kliniska prövningar visar sig överlägsna de gamla. Denna ständiga förnyelse och utveckling, detta ständiga ifrågasättande av sådant som hittills tagits för givet är vad som gör medicinsk och naturvetenskaplig forskning så framgångsrik. Jag önskar att jag kunde få hälsa de antroposofiska läkarna välkomna till de kliniska prövningarnas och den vetenskapliga farmakologins värld.

Sven Ove Hansson