Antroposofisk medicin – en granskning

Publicerat i Folkvett nr 2/2002.

Sven Ove Hansson. Anhängarna till antroposofisk medicin anser att de har något viktigt att tillföra skolmedicinen. Men är det så?

Läkekonsten är, vid sidan av Waldorfpedagogiken, antroposofins mest framgångsrika verksamhet. Mest kända är mistelpreparaten mot cancer, men överhuvudtaget har antroposoferna en mycket stark ställning inom den alternativa/komplementära medicinen. Ett flertal läkare och sjuksköterskor arbetar med antroposofisk inriktning, och rörelsen har ett eget sjukhus, Vidarkliniken i Järna. Den allmänna bild som förmedlas i media är att antroposoferna har något viktigt att komplettera den vanliga sjukvården med.

Syftet med denna artikel är att granska den antroposofiska medicinens lärobyggnad.

Antroposofins kunskapsväg

Den antroposofiska medicinen är en del av en världsåskådning, antroposofin, där medicinen endast är en av många tillämpningar. Antroposofin är en lära om dolda andliga verkligheter. Dess anhängare är dock angelägna att framhålla att den inte är en religion, utan en vetenskap, ”andevetenskapen”.

Antroposofin bygger helt på sin grundare Rudolf Steiners (1861-1925) idéer. Steiner ansåg sig ha funnit en metod att vinna säker kunskap om översinnliga ting. Metoden bygger bl.a. på olika meditationsövningar, med vars hjälp man skådar in i andevärlden och därigenom får ta emot den översinnliga kunskapen. När man nått tillräckligt långt på denna väg ”upphör vårt tänkande, och vårt huvud blir en skådeplats för de högre hierarkiernas tänkande”.1

Steiners många uttalanden i naturvetenskapliga och medicinska frågor bygger på hans egna ockulta visioner. Det är i huvudsak dem som antroposofer åsyftar när de talar om ”Steiners forskningar”. Enligt Steiner skulle i princip vem som helst kunna få samma slags ockulta visioner som han själv. I praktiken har dock ingen antroposof efter Steiner nått i närheten av hans ”klärvoajans”, dvs. förmåga att skåda in i andevärlden. Därför är Steiners mycket omfattande skrifter och föredragsserier fortfarande antroposofins huvudsakliga kunskapskälla.

En andlig syn på sjukdom

Den antroposofiska medicinen bygger i allt väsentligt på Rudolf Steiners uppfattning om människans väsen. Han hävdade att människan har fyra kroppar, av vilka endast en är materiell, nämligen den fysiska kroppen. De andra benämns eterkroppen, astralkroppen och jaget.2 Förenklat kan man säga att medan t.ex. kristen tradition tillskriver människan två gestalter, nämligen kropp och själ, har hon enligt antroposofin fyra olika gestalter (väsenskroppar). När man inom den antroposofiska medicinen talar om att sjukvården ska se till hela människan, menar man alltså med detta betydligt mer än vad som i andra sammanhang brukar avses med denna fras. Det handlar om att se till alla de fyra kropparna och till förhållandet dem emellan.

Enligt Steiner har sjukdomar bakgrund i obalanser mellan de fyra väsenskropparna, och behandlingen ska syfta till att återställa jämvikten dem emellan.3 Hans tänkande har här stora likheter med den s.k. humoralpatologin, en äldre föreställning enligt vilken människans sjukdomar kunder återföras till bristande balans mellan kroppsvätskorna. (Humoralpatologin lever kvar i vardagsuttryck som ”kolerisk”, ”melankolisk” och ”humoristisk”.)

Reinkarnationens betydelse

En annan viktig faktor som man måste känna till för att alls förstå den antroposofiska medicinen är den centrala roll som reinkarnationen har i den antroposofiska lärobyggnaden. Tron på reinkarnation har antroposofin gemensam med teosofin, den riktning ur vilken den antroposofiska rörelsen bildades genom utbrytning i början av 1910-talet.

Enligt Steiner kan en människas sjukdomar till stor del återföras till hennes tidigare liv. Detta betydde bl.a. att ”en svag organisation [av kroppen] kan karmiskt återföras på ett egoistiskt handlande i ett tidigare liv”.4

Vi kan i själva verket säga: Vi begår inte våra misstag ostraffat! Vi bär stämpeln från våra fel vidare med oss till nästa reinkarnation… Så infogar sig sjukdomarna rentav som mäktiga uppfostrare i vårt liv.5

Malaria berodde på alltför stor självcentrering i tidigare liv och difteri på att man handlat alltför mycket under affekt.6 Lunginflammation kunde återföras på ”en sådan karaktär, som i sig har fallenhet och böjelse till sinnliga utsvävningar – som i sig så att säga hade ett behov att leva sinnligt”.7 Många sjukdomar hade sitt ursprung i lögner:

Så finns det en viss form av baciller som bärare av infektionssjukdomar, som härstammar från mänsklighetens lögner; de är inget annat än fysiskt förkroppsligade lögndemoner.8

Den höga förekomsten av tuberkulos inom arbetarklassen berodde enligt Steiner på utbredda hatkänslor inom denna samhällsklass:

Under de sista århundradena utvecklade sig i vår europeiska befolkning genom de tekniska framstegen ett industriproletariat, och med detta har det utbildats en stor mängd ras- och ståndshat. Dessa sitter i människans astralkropp och får sitt fysiska uttryck som lungtuberkulos. Denna kunskap är ett resultat av ockult forskning.9

Mekanismen var alltså sådan att ”en människa som i ett liv har utvecklat dåliga böjelser och lidelser, föds i nästa liv med en osund fysisk kropp. En människa, däremot, som har en god hälsa, som förmår stå emot mycket, har i sitt förra liv utvecklat goda egenskaper. En som ständigt tenderar att få sjukdomar, har arbetat in dåliga drifter i sig själv.”10 Därför ankommer det på var och en att ”rensa bort sina dåliga böjelser och då förbereda sig för en god, stark kropp för nästa liv”.11 Åtminstone i en del fall kunde en sådan karaktärsdaning också förbättra hälsan redan i det nuvarande livet. Så t.ex. gällde detta mässlingen, som han ansåg bero på en alltför inåtvänd personlighet. Om en människa bättrade sig i tid ”skulle denna därigenom uppnådda själsstyrka ha fört dithän att mässlingen hade kunnat utebli, genom att det som i organismen redan var framkallat vid bildandet av denna organisation, funnit sin utjämning genom de starkare själskrafter, som uppbådats genom självfostran.”12

När moderna antroposofer söker förklaringar till sjukdomar som inte fanns på Steiners tid blir förklaringarna likartade. Den amerikanske antroposofiske läkaren Robert Gorter har t.ex. försökt att finna en andevetenskaplig förklaring till AIDS. Han menar att sjukdomen beror på inflytande från Ahriman (ett andeväsen som förenklat kan beskrivas som en av de antroposofiska djävlarna):

Ahriman har den största effekten på kromosomerna. På tidigt 1970-tal upptäckte den biologiska vetenskapen genmanipulation, hur man kan splittra och sätta samman kromosomer. Ett år senare blev retrovirus ett kliniskt begrepp. Virus som kunde orsaka kancer spreds aldrig före början av 1970-talet. När människan lärde sig att manipulera gener började naturen också att göra det. Retrovirus är en fråga i världsformat. Vissa sjukdomar är symptom på en tidsperiod.13

AIDS är, enligt Gorter, ”en sjukdom som kan florera för närvarande eftersom vår kultur blir mer Ahrimanisk, mer upptagen med definitioner, mer förlitande på intellektet än på hjärtat. Epidemin kan besegras med en förändring av den samhälleliga attityden, en förändring i beteendet.”14

Sjukdomars positiva värde

Genom reinkarnationstänkandet förs frågan om den enskilde patientens öde in i den antroposofiska medicinen, vilket har stor betydelse för synen på sjukdomar och på syftet med den medicinska verksamheten. Steiner framhöll att sjukdomar långtifrån alltid var något negativt. De kunde i många fall ha ett ett värde och en mening, om man såg till människan som helhet och inte bara till den aktuella fysiska kroppen:

Många människor klagar t.ex. över ont och smärta, men från en högre synpunkt är det alls inte berättigat att klaga över detta, ty när de övervunnits, och är man beredd till ett nästa förkroppsligande, så är ont och smärtor källor till vishet och besinning och överblick över tingen.15

Steiner menade också att ”mycken kroppslig skönhet som man finner hos människan, är vunnen genom sjukdom i det föregående livet”.16 Detta synsätt stämmer överens med Steiners allmänna tilltro till en högre ordning där allt har en mening.17 Även i modern antroposofi ser man ofta smärta i ett sådant, andligt perspektiv. Det framgår t.ex. i en småskrift av gynekologläkaren Werner Hassauer, med den upplysande titeln ”Den synliga och den osynliga människan”, som distrubueras av föreningen för antroposofisk läkekonst. Han framhåller där födslosmärtor som gynnsamma från reinkarnationssynpunkt.

Känner man till denna inkarnationsprocess förstår man kanske också vad Rudolf Steiner menar när han säger, att när den blivande modern medvetet genomlider födslosmärtorna hjälper hon också barnet att bära sitt öde. Modern är den enda som kan förvandla något av barnets smärta genom sina egna smärtor. Det är vår karma, vårt öde, att gång på gång inkarnera tills vi har fullbordat våra uppgifter på jorden. Och modern är den enda som genom sin egen smärta kan delta i barnets smärta och därigenom hjälpa barnet till större kraft att också senare bära livets vedermödor. Livet på jorden innebär helt enkelt smärta, det kan vi inte förhindra. Vill modern däremot inte utstå denna smärta avböjer hon egentligen att hjälpa barnet. Ty det är verkligen en konkret hjälp att genomlida denna ödessmärta – och modern är den enda som kan göra det. Vill fadern vara delaktig i denna process, måste han göra det genom en meditation över smärta.18

Föreställningar om sjukdomars positiva verkan ligger också bakom antroposofernas motstånd mot vaccination mot barnsjukdomarna mässling, röda hund och påssjuka. Detta framgår i en annan antroposofisk småskrift, skriven av läkaren Jackie Swartz, som är verksam vid Vidarkliniken. Han beskriver där dessa sjukdomar som ”naturliga kriser i barnets uteckling med möjlighet att påverka barnet positivt på kort och lång sikt”.19 Mera specifikt menar han att mässlingen ”vanligtvis innebär en mognadsprocess, psyko-motoriskt-socialt, men att också immunförsvaret samtidigt stärks både specifikt och generellt”.20 Syftet med rådet att inte vaccinera barn mot sjukdomen är alltså att barnet ska genomgå sjukdomen och därigenom stärkas, fysiskt och psykiskt. För detta samband finns det starkt stöd i Steiners skrifter, men inte i den gängse vetenskapliga litteraturen.21

Hjälp till bättre reinkarnation

En viktig konsekvens av det antroposofiska synsättet är att sjukvårdens framgång inte kan mätas enbart i de rent fysiska termer som används inom den vanliga medicinen. Steiner klargjorde att även om en behandling inte hade någon botande effekt på den nuvarande fysiska kroppen skulle den kunna vara till fördel för patienten i en senare reinkarnation:

Varje sjukdom har sina egna och ofta mångskiftande uppkomstbetingelser. Dess rötter kan ligga i ett förgånget jordeliv. Karma verkar ur det förgångna. Mot denna ödesbestämning kan läkaren inte bota? Dock kommer allt som patienten och läkaren för in i läkeprocessen att inflätas i patientens kommande karma.22

Att detta synsätt fortfarande är aktuellt framgår bl.a. av en introduktionsskrift till antroposofisk medicin som distribueras av föreningen för antroposofisk medicin. Skriftens författare, Dr Otto Wolff, framhåller att man inte kan jämföra antroposofisk och gängse medicin eftersom de har olika mål för behandlingen:

Sjukdomsuppfattningen och behandlingens målsättning är helt olika. Det är en avgörande skillnad om reaktionerna i organismen blir borttagna respektive ersatta eller om organismen blir stimulerad så att den själv åter lär sig reaktionerna eller vinner kraft att själv behärska bakterierna… . Ingen sjukdom som bara tas bort från organismen för organismen vidare, utan människan avskiljs därigenom från sjukdomen… Genom en utvidgad sjukdomsuppfattning kan man t ex känna till, att feber och även andra inflammatoriska reaktioner inte enbart betyder fara för människan utan också är en hjälp för hela hennes utveckling och för hela konstitutionen och att även sjukdomsanlag, som kanske först långt senare skulle visa sig, därigenom kan förändras.23

Denna skillnad i synsättet gör det svårt att jämföra antroposofisk och gängse medicin på ett sätt som kan accepteras av båda parter. Om den antroposofiske läkaren vill ”tillgodoräkna sig” positiva effekter som tills vidare bara finns i patientens karma, är detta något som inte får plats i den naturvetenskapligt orienterade medicinens kriterier för att utvärdera behandlingar.

Antroposofiska läkemedel

Enligt Steiner kan botemedel mot sjukdomar återfinnas i naturen, dvs. i mineralriket, växtriket och djurriket. Bakgrunden till de olika medlens verkan står att finna i naturens utvecklingshistoria, som enligt honom är en helt annan än den som naturvetenskapen anger.

De tre riken som omger oss uppstod först så småningom. Först fanns bara människan. Sedan sällade sig djurriket dit, därefter växtriket, och först därefter mineralriket. Om vi skulle gå tillbaka till urjorden, som ännu inte var förenad med solen, så skulle vi finna en människa hos vilken alla den fysiska världens ämnen gick ut och in. Då fördrar människan så att säga ännu allt. Sedan måste hon lämna ifrån sig det som avsattes som djur. Skulle hon ha behållit det, så skulle hon överhuvudtaget inte ha kunnat utvecklas. Hon måste stöta bort djurriket och senare även växterna. Växterna är ingenting annat än temperament, egenskaper hos människorna som de måste göra sig av med. Och när människan bildade sina ben, stötte hon bort den mineraliska världen.24

För att ta reda på vilka botemedel som ska användas mot olika sjukdomar måste man skaffa sig kunskap om denna utvecklingshistoria och om andra ockulta samband. Sådan kunskap hade funnits i det förgångna. ”På den tid då de egyptiska invigda kunde skåda tillbaka på världsutvecklingens hela förlopp, visste de exakt vilka örter och vilka metaller som måste ingjutas hos den sjuke…”.25 Eftersom denna kunskap hade gått förlorad måste den nu återvinnas genom andevetenskapen.

Den gängse uppfattningen är att de effektiva läkemedel som kommit fram genom folkmedicinen har upptäckts genom ”försök och misstag”. Enligt antroposoferna är detta fel. I stället menar man att dessa medel har upptäckts av människor med samma slags skådande förmåga som Steiner. Den nyss citerade Otto Wolff skriver t.ex.:

Gamla tiders örtgummor ägde helt säkert inte förmågan att göra exakta undersökningar. Däremot hade de ett annat medvetenhetstillstånd. Dessa människor upplevde vid anblicken av en viss läkeväxt en förnimmelse som liknade förnimmelsen av ett visst sjukdomstillstånd. De upplevde omedelbart växtens väsen och i och med det dess verkan.26

Man bör särskilt observera att Steiners kunskapskälla inte var folkmedicinsk erfarenhet – eller annan erfarenhet – av olika substansers effekter på sjuka människor.

Vi kan i naturen inte blott glädjas över det som vi omedelbart behagas av; utan ju djupare vi tränger in i det som har förtätat sig till det yttre materiella varat, desto mer kommer vi att finna: Denna oss glädjande natur har i sig tillika den mäktiga helaren för allt som kan tillföras människan som skada. Någonstans är helaren förborgad i naturen. Det handlar om att inte bara förstå helarens språk utan också lyssna på den och utföra den.27

Enligt den antroposofiska medicinen ska läkemedel väljas efter sina andliga egenskaper, i långt högre grad än efter själva den materiella substansen.28 Detta är förklaringen till att man inte vill ersätta naturliga preparat med syntetiska substanser. Även om likheten skulle vara fullständig, rent kemiskt, skulle inte de andliga egenskaperna hos materialet vara desamma.29

Metallterapi

Steiner fäste stor vikt vid mineralers terapeutiska verkan. Denna gick långt utöver vad den naturvetenskapliga medicinen kunde fastställa.

Därvid kan det endast i ringa grad handla om att ta sikte på de verkningsmöjligheter som utforskas av den vanliga kemin. I stället handlar det om att ge akt på de verkningar som ges av de sammanhang som den inre kraftkonstitutionen hos en substans har med de krafter som strålar ut ur jorden eller strålar in mot den.30

Särskilt stor vikt fäste Steiner vid användningen av de sju metaller som enligt alkemisk tradition kallas planetmetallerna.31 Denna fokusering på planetmetallerna kvarstår i modern antroposofisk medicin. Den antroposofiske läkaren Otto Wolff skriver t.ex., i en skrift utgiven av föreningen för antroposofisk medicin:

Den terapeutiska användningen av de sju metallerna bly, tenn, järn, guld, koppar, kvicksilver och silver utgör kärnpunkten i den andevetenskapliga läkekonsten.32

Metaller står enligt Steiner i ett ockult samband med himlakroppar och kroppsdelar. Kopplingen mellan metaller och planeter följer den alkemiska traditionen:

Guld – solen – hjärtatKoppar – Venus – njurarnaJärn – Mars – gallaKvicksilver – Merkurius – lungaTenn – Jupiter – levernSilver – Månen – nerv-, sinnes- och fortplantningsorganBly – Saturnus – mjälten33

Planetmetallerna används mycket flitigt i den antroposofiska medicinen. Det gäller även de båda giftiga tungmetallerna bly och kvicksilver. Bly rekommenderas t.ex. mot åderförkalkning, hösnuva och alkoholism. Det ges också till tjocka och trögtänkta skolbarn för att göra dem smalare och väcka deras intellekt.34 Kvicksilver ges mot bl a tarmbesvär och tvångsneuroser.35 Metallernas ockulta relationer till himlakropparna påverkar deras terapeutiska användning. Så t.ex. rekommenderas mot sängvätning att man ger barnet silver i då månen är i ny och bly då den är i nedan.36

Kvicksilver har tidigare spelat en roll i den allmänna läkekonsten. Steiner hänvisade också till detta:

Och vad gäller denna kvicksilvrets inverkan vid syfilis måste man ju också nämna att på senare tid har mycket annat fått ersätta kvicksilvret. De berömda nyare medlen, som det ersatts av, har emellertid redan idag erkännts ha en inte helt invändningsfri verkan, och mycket snart kommer medicinen också på detta område att ha återgått fullständigt till kvicksilverkurerna.37

Denna förutsägelse har inte slagit in.

En viss förnyelse verkar ha inträtt därigenom att även man även ordinerar antimon, en metall som inte ingår bland planetmetallerna. Enligt den antroposofiske läkaren Klaus Dumke kan den användas bl.a. mot allergiska tillstånd i mag-tarmkanalen:

När det gäller det mellersta området, där inflammationen har gått ända ned till ämnesomsättningen, är stibium, antimon, på sin plats. Den kan användas i många olika former. T ex när det mera handlar om förlopp i mag-tarmkanalen av allergisk art, kan man använda tartarus stibiatus, som är vinsyra-antimon, t ex i potens D4.38

Antimon är i likhet med bly och kvicksilver en giftig metall. Den är klassad av det internationella cancerinstitutet (IARC) som en möjlig cancerrisk för människor.

Influenser från homeopatin

Normalt ger de antroposofiska läkarna metallpreparaten i s.k. potentierade beredningar, dvs. ungefär samma slags utspädningar som används inom homeopatin. Liksom inom homeopatin använder man beteckningarna D1, D2, D3 etc för att beteckna potentieringarna. Varje potentieringssteg medför en utspädning till en tiondel. Därför är ursprungspreparatets halt 10% i en D1-beredning, 1% i en D2-beredning, etc. Liksom inom homeopatin anser man preparatets styrka öka med antalet potentieringar (utspädningar). Detta kan antroposofin förklara med att preparatet inte verkar i huvudsak genom sina materiella egenskaper utan genom sina andliga egenskaper, som följer andra lagar.

När den nutida medicinen avvisar medikament som är framställda efter denna metod – alltså högre protenser, som eventuellt inte innehåller en enda molekyl av utgångssubstansen – så beror det på fördomen att ingenting annat än materiell substans kan vara verksamt. Det nutida substansbegreppet räcker inte till för att förstå potentieringsförloppet, eftersom sammanhanget mellan ande och material inte blir konkret synligt.39

Antroposofer och homeopater är således överens om att mediciners verkan inte utövas av de ingående molekylerna. Däremot skiljer de sig åt i många frågor om det praktiska utförandet. Så t.ex. görs rytmiseringen (den rytmiska skakningen vid potentieringen) på olika sätt. Dessutom följer man inom antroposofisk läkemedelstillverkning Steiners anvisningar om vid vilka tillfällen potentieringen ska äga rum. Potentiering ska inte ske vid nymåne, och inte heller då den planet som svarar mot metallen befinner sig i vissa vinkelställningar i förhållande till andra planeter. Det har visat sig vara ganska svårt att följa dessa regler. Därför har den medicinska fakulteten vid Goetheanum (antroposofernas högkvarter i Schweiz) tillsatt en kommitté som ska utarbeta en s.k. positiv kalender. Av denna kommer det att framgå när planetkonstellationerna är gynnasamma för potentiering av olika substanser.40

Antroposofisk medicin beskrivs i offentligheten oftast som en örtmedicin. Metallpreparatens stora användning framhålls sällan, och än mindre det faktum att många av örtpreparaten även innehåller tillsats av tungmetaller. Man använder inom antroposofisk medicin såväl bly som kvicksilver i s.k. D3-potens, vilket innebär en halt om 0,1%. Doseringen kommer här lätt upp i giftiga nivåer. Den främste leverantören, Weleda (som också tillverkar mistelpreparatet Iscador) förutser i sin läkemedelslista att blyförgiftning kan uppstå. Som motgift rekommenderar man silver.41 (Den naturvetenskapliga medicinen har helt andra rekommendationer vid blyförgiftning.)

I ett debattinlägg i Läkartidningen år 1990 bekräftade svenska antroposofiska läkare att bly och kvicksilver ordineras inom svensk antroposofisk läkekonst, men de framhöll att förskrivningen sker ”huvudsakligen i mängder som inte anses giftiga”.42

Örtmediciner

Örtmediciner är, vid sidan av planetmetallerna, de viktigaste antroposofiska läkemedlen. Även dessa läkemedel väljs enligt Steiner ut på grundval av översinnliga samband. Han ansåg att naturen innehåller de botemedel mot sjukdomar som man kan behöva. Genom att se naturen på rätt sätt skulle man direkt kunna se vad som är botemedel mot olika sjukdomar.

Det finns i Steiners skrifter formuleringar som för tanken till den äldre läkemedelslärans s.k. signaturlära, enligt vilken man skulle kunna se på en växts utseende hur den skulle användas. (Växter med hjärtformiga blad skulle t.ex. användas mot hjärtsjukdomar.) Steiners uppfattning skiljer sig dock från den klassiska signaturläran genom att han ansåg att växternas funktion skulle upptäckas med andeskådande i stället för vanligt seende.

Hos växterna är alltså det som tillhör sinnevärlden blott det ytliga. Bakom det som framträder för ögat och genom växtens smak och lukt finns växtens andligt-själsliga krafter.43

Örternas andligt-själsliga karaktär bestod inte i att de enskilda exemplaren var besjälade. I stället fanns det sju olika ”växternas gruppsjälar”, till vilka enskilda växter förhöll sig som delar till en helhet.44 Som en allmän riktlinje för örtmedicinen angav Steiner följande översinnliga samband mellan örtdelar och kroppsdelar:

rot – hjärnablad – lungablomma – njurarfrö – hjärtafrukter – blodsystem45

Botemedel skulle sökas enligt detta schema. ”Den som vi vill hjälpa med avseende på hans andningssystem, hans lungsystem, honom gör vi gott i att rekommendera att äta så mycket som möjligt av blad.” På samma sätt ”innehåller växtrötter många helande krafter för nervsystemet”, osv.46

Mistelextrakt mot cancer (Iscador m.fl.) är de mest kända antroposofiska medicinerna. Det var Steiner själv som år 1921, tillsammans med Ita Wegman, gjorde de första försöken med mistelterapi.47 Misteln har ett växtsätt som kan jämföras med en tumörs. Ett flertal olika mistelpreparat framställs för olika ändamål enligt komplicerade regler. Bl.a. bestäms skördetiden för mistel efter planetkonstellationer.48 Ett utnyttjande av kosmiska samband eftersträvas också i övrigt vid användning av mediciner från växtriket. Så t.ex. rekommenderas barn med tarmparasiter att äta rödbetor vid fullmåne för att försvaga parasiternas förmåga att fortplanta sig.49

Preparat från djurriket

Steiner rekommenderade även preparat från djurriket. Antroposofiska läkemedel tillverkas också från t.ex. bin, myror, spindlar, ormgift, sekret från padda samt horn från kronhjort.50 Hjorthorn används t.ex. mot multipel skleros. Denna sjukdom anses bero på överaktivitet i astralkroppen, som får menlig inverkan på den fysiska kroppen. Hjorthorn anses dämpa astralkroppens överaktivitet.51

Man framställer också läkemedel ur djurembryon52 samt ur olika kroppsdelar hos nötkreatur. Den senare tillverkningen har nyligen avsevärt måst modifieras för att uppfylla de tyska myndigheternas krav om skydd mot BSE-smitta.53 Rent generellt gäller att preparat från djurriket används i avsevärt mindre utsträckning inom den antroposofiska medicinen än metall- och växtpreparat.54

Antroposofi och medicinsk vetenskap

Inom den gängse, vetenskapligt grundade medicinen avgörs behandlingsmetoders effektivitet med kliniska prövningar. Med detta avses statistiska behandlingsstudier, där man jämför patienter som behandlats på olika sätt. Mycket höga krav ställs numera på utformningen av sådana studier för att de ska anses tillförlitliga. De ska vara randomiserade, dvs. patienterna ska lottas mellan behandlingsgrupperna. Dessutom ska de om möjligt vara dubbelblinda, dvs. varken patienten eller den behandlande läkaren ska veta om patienten får tabletter med eller utan aktiv substans.

Kvalitetskraven för en klinisk undersökning är desamma oavsett om behandlingen är t.ex. homeopatisk eller kemoterapeutisk. För att en behandling ska räknas som effektiv inom den vetenskapliga medicinen krävs varken mer eller mindre än att denna behandling, i väl utförda kliniska studier, ger bättre resultat än ingen behandling alls. För att den ska räknas som kliniskt godtagbar krävs dessutom att det inte finns någon annan tillgänglig metod som ger ännu bättre resultat. Att antroposofisk medicin inte har blivit accepterad av den vetenskapliga medicinen beror på att den inte har frambringat någon behandlingsmetod som har uppfyllt beviskraven.

Antroposofiska läkare är dock inte benägna att acceptera kliniska prövningar som kriterium på behandlingsmetoder. De har ju tillgång till en mycket mera direkt kunskapsväg, nämligen översinnligt skådande.

Man genomskådar naturen enligt de uppbyggande och nedbrytande krafterna. Man gör alltså läkekonsten till något som man genomskådar. Man använder inte ett läkemedel bara därför att statistiken har fastställt, att i så och så många fall gör det nytta. Genom att man genomskådar människan och naturen vet man exakt hur man i det enskilda fallet kan omgestalta naturförloppet till läkande faktor, alltså för det mänskliga organet i dess relation till de uppbyggande och nedbrytande krafterna.55

Alternativ eller komplement?

Antroposofiska läkare framhåller ofta att deras inriktning inte är ett alternativ till den naturvetenskapliga medicinen, utan ett komplement eller en utvidgning av densamma. Här har de ett starkt stöd hos Steiner, vars bok om läkekonsten (skriven tillsammans med läkaren Ita Wegman) redan enligt titeln handlade om en ”utvidgning av läkekonsten.”56 Steiner var själv mycket bestämd om att den antroposofiska läkekonsten skulle ses som en utvidgning.

Det handlar inte om opposition mot den medicin som arbetar med de erkända nutida vetenskapliga metoderna. Vi erkänner deras principer helt och fullt?Vi anser oss därför tvingade att ur denna utvidgade världs-och människokunskap arbeta också för en utvidgning av läkekonsten. Någon invändning från den erkända medicinen kan i grund och botten inte göras mot det som vi framställt, eftersom vi inte förnekar denna medicin.57

Samma uppfattning har uttrycks av den ovan citerade antroposofiske läkaren Werner Hassauer:

Den antroposofiska medicinen måste hjälpa till att utveckla den medicin som finns idag. Vi skulle hamna i en återvändsgränd, om vi skulle vilja ställa fram ett alternativ till skolmedicinen.58

Antroposoferna verkar att långt före andra ”alternativmedicinare” ha insett fördelen med att vara ett komplement snarare än ett alternativ. Men håller deras påstående att antroposofisk medicin är ett komplement? Enligt min mening är så inte fallet, och detta av tre skäl.

För det första motsätter sig antroposoferna behandlingar som den vetenskapligt grundade medicinen föreskriver, i synnerhet vaccination. Detta handlar inte om en utvidgning eller komplettering utan om en undanträngning mot den vetenskapliga medicinen.

För det andra godtar inte antroposoferna kliniska prövningar som yttersta kriterium på behandlingsmetoders effektivitet. Den vetenskapliga medicinen är oförenlig med en sådan hållning. Den består nämligen inte av en samling lärosatser om hur sjukdomar ska behandlas utan av en metod att avgöra trovärdigheten hos sådana satser.

För det tredje använder antroposoferna medel som, enligt den vetenskapliga medicinen, har väldokumenterat skadlig effekt men saknar väldokumenterad terepeutisk effekt. Detta gäller särskilt tungmetallerna. Därigenom bryter man mot en av de etiska grundprinciper till vilka den moderna vetenskapliga medicinen ansluter sig, nämligen ”primum non nocere” (det första är att inte skada).

Sammantaget framstår den antroposofiska medicinen inte som en utvidgning utan en konkurrent till den vetenskapligt grundade medicinen. Man måste faktiskt välja. Antingen bedömer man behandlingsmetoders värde med hjälp av kliniska prövningar eller med hjälp av andeskådande. Det går inte att välja båda metoderna, eftersom de faktiskt ger motstridiga resultat.

Sven Ove Hansson är professor i filosofi vid KTH, Stockholm

Noter

  1. Rudolf Steiner, Meditation und Konzentration. Die drei Arten des Hellsehens. Dornach, 1935, s. 22.
  2. Barbara Burkhard, Anthroposophische Arzneimittel, Eine kritische Betrachtung, Govi-Verlag, Eschborn 2000, s. 10-11.
  3. Burkhard, s. 12.
  4. Rudolf Steiner, Die Offenbarungen des Karma (odaterad stencilutgåva av föredrag från 1910), s. 3:14.
  5. Ibid., s. 4:8.
  6. Ibid., s. 4:5-6.
  7. Ibid., s. 4:8-9.
  8. Rudolf Steiner, Die Theosophie des Rosenkreuzers (stencilutgåva 1929 av föredrag från 1907), s. 45.
  9. Ibid., s. 37.
  10. Ibid., s. 42.
  11. Ibid., s. 42.
  12. Die Offenbarungen des Karma, s. 5:8.
  13. Refereras av Dan Dugan i The Beacon, Newsletter of the East Bay Skeptics Society (nov/dec 1990).
  14. Ibid.
  15. Die Theosophie des Rosenkreuzers, s. 43.
  16. Ibid.
  17. Han betraktade t.ex. första världskriget som ”självfallet en nödvändighet” (Rudolf Steiner, Zeitbetrachtungen [stencilutgåva 1919 av föredrag från 1914-1915], s. 2:18), och menade att dess budskap till människorna var detsamma som andevetenskapens. Han talade om ”den store läromästare, kriget, som på ett så blodigt sätt, på ett så fruktansvärt sätt, säger till människorna vad vi också andligt säger till människorna”. (Zeitbetrachtungen, s. 2:11.)
  18. Werner Hassauer, ”Den synliga och den osynliga människan”, FALK, Järna, 1990, s. 25.
  19. Jackie Swartz, ”Är massvaccination mot barnsjukdomar nödvändig?” Antroposofiska Sällskapet, Järna 1998, s. 3.
  20. Ibid., s. 35.
  21. Patrick Olin, ”Okunskap bakom kritiken av det svenska vaccinationsprogrammet”, Medikament nr 1, 2001, s. 18-23 (pdf-format).
  22. Rudolf Steiner och Ita Wegman, Grundlegendes für eine Erweiterung der Heilkunst, Dornach 1925, citerat efter Burkhard, s. 13.
  23. Otto Wolff, Den antroposofiskt orienterade medicinen och dess läkemedel, FALK, Järna, 1997, s. 49.
  24. Rudolf Steiner, Ägyptische Mythen und Mysterien (odaterad stencilutgåva av föredrag från 1908), s. 11:8.
  25. Ibid., s. 11:8.
  26. Wolff, s. 14-15.
  27. Die Offenbarungen des Karma, s. 10:11.
  28. Burkhard, s. 15.
  29. Burkhard, s. 63.
  30. Rudolf Steiner och Ita Wegman, Grundlegendes für eine Erweiterung der Heilkunst, Dornach 1925, s. 77.
  31. Ibid., bl.a. s. 123.
  32. Wolff, s. 38.
  33. Burkhard, s. 23; Wolff, s. 39.
  34. Burkhard, s. 27.
  35. Burkhard, s. 26.
  36. Burkhard, s. 23. Silver i potentieringen D5 och blyet i D6.
  37. Citerat i F. Stratmann, Zum Einfluss der Anthroposophie in der Medizin, München 1988, s. 38-39.
  38. Klaus Dumke, Människans jag och immunförsvaret, FALK, Järna, tredje upplagan 1997, s. 48.
  39. Wolff, s. 27.
  40. Burkhard, s. 104-5.
  41. Stratmann, s. 36-37 och 42-43.
  42. Christian Osika m.fl., ”Antroposofisk medicin vill vara komplement till skolmedicin”, Läkartidningen 1990, s. 2489-90.
  43. Rudolf Steiner, Die Welt der Sinne und die Welt des Geistes (odaterad stencilutgåva av föredrag från 1912), s. 6:7.
  44. Ibid. s. 6:8.
  45. Ibid., s. 6:7.
  46. Ibid., s. 6:6.
  47. Stratmann, s. 44.
  48. Burkhard, s. 112.
  49. Burkhard, s. 35.
  50. Burkhard, s. 41.
  51. Burkhard, s. 43-44.
  52. Burkhard, s. 49-51.
  53. Burkhard, s. 52.
  54. Burkhard, s. 53.
  55. Rudolf Steiner, citerad i Wolff, s. 21-22.
  56. Rudolf Steiner och Ita Wegman, Grundlegendes für eine Erweiterung der Heilkunst, Dornach 1925.
  57. Rudolf Steiner, citerad i Wolff, s. 52.
  58. Werner Hassauer, ”Den synliga och den osynliga människan”, FALK, Järna, 1990, s. 7.

Läs svar från FALK.