Publicerat i Folkvett nr 4/2001.

“Vi kan inte vänta på vetenskapliga bevis. Vi måste handla ändå.” Sådana tongångar hörs allt oftare i miljöpolitiken. Försiktighetsprincipen, som är officiell politik både i Sverige och i EU, innebär att åtgärder mot en möjlig miljöfara ska kunna vidtas även om den vetenskapliga bevisningen är otillräcklig.

Skälet för detta synsätt är begripligt och torde omfattas av de flesta: Om man inte tar risken att ibland ingripa i onödan kan en miljökastrof utvecklas under den tid som den vetenskapliga bevisningen inväntas.

Men är inte detta synsätt ovetenskapligt? Lämnar det inte utrymme för att ersätta vetenskap med ovetenskapligt tyckande?

Nej, inte nödvändigtvis. Försiktighetsprincipen måste i praktiken tillämpas med urskillnad. Man kan inte förbjuda alla industriprocesser, eller alla kemikalier, med hänvisning till att någon av dem skulle kunna medföra en miljökatastrof. Då skulle vi vara tvungna att förbjuda allt. Därför är det nödvändigt att prioritera, och tillämpa försiktighetsprincipen i första hand i de fall där det finns välgrundade misstankar (om än inte bevis) om en miljöfara.

En praktiskt fungerande tillämpning av försiktighetsprincipen måste alltså bygga på bedömningar om vad som är välgrundade misstankar om miljöfara. I den bedömningen har vetenskapen en lika självklar roll som i den mer traditionella bedömningen av vad som är en vetenskapligt bevisad miljöfara.

Miljön är ett av de beslutsområden där beslutsfattandet har störst behov av vetenskaplig kunskap. Försiktighetsprincipen gör inte behovet mindre. Det är viktigt att den inte används som en förevändning för att minska vetenskapens roll i miljöarbetet.