Publicerat i Folkvett nr 4/2001.

Human Nature after Darwin, a Philosophical Introduction. Janet Radcliffe Richards, Routledge 2000.

Bioetikern Janet Radcliffe Richards skulle skriva en universitetslärobok om grundläggande filosofisk analysmetod. Hon valde att använda evolutionsbiologin och dess filosofiska frågeställningar som genomgående exempel. Efterhand som hon skrev, blev det alltmer en bok om evolutionsbiologin, men – kanske tack vare bokens ursprungliga syfte – en osedvanligt lättläst och klargörande sådan.

Boken ger en bred belysning av hur evolutionsbiologin har åberopats i debatter om etik och samhällsfrågor. Särskilt värdefull är hennes analys av hur två olika naturbegrepp blandas ihop i dessa sammanhang.

Det ena naturbegreppet är det teleologiska, enligt vilket naturen är ordnad med ett bestämt syfte (“telos”). I en religiös världsbild kan man se naturens olika arrangemang som bestämda av dess skapares vilja. Det är i en sådan världsbild rimligt att tala om en “naturens ordning” och om en naturlig harmoni som tillkommit med avsikt och som människan gör bäst i att rätta sig efter.

Den teleologiska naturuppfattningen var ursprungligen religiös, men mot slutet av 1900-talet har den allt oftare frikopplats från religionen. Många icke-religiösa människor uppfattar naturen som en källa till moraliska värden. De ser i naturen en utommänsklig moralisk ordning som människan har att rätta sig efter.

Det andra naturbegreppet är det evolutionära, det som evolutionsbiologin erbjuder. Här antas inga syften. För att förstå varför en varelse är beskaffad (“konstruerad”) på ett visst sätt tar man i stället reda på varför dess egenskaper har gynnats i det naturliga urvalet i den miljö där de kom till stånd. Det evolutionära naturbegreppet inrymmer alltså ingen “naturlig ordning” eller “harmoni” i naturen. Någon annan “balans” än temporära balanser som förändras med utvecklingen finns inte heller.

En avgörande skillnad mellan det teleologiska och det evolutionära naturbegreppet är att det förra men inte det senare har – enligt sina egna förutsättningar – en normativ kraft. Om ett mänskligt beteende är naturligt i teleologisk mening, dvs. stämmer överens med människans syfte enligt en plan som vi lever under, så måste ju detta uppfattas som ett gott skäl att godta detta beteende. Däremot har det evolutionära naturbegreppet ingen normativ kraft. Om det t.ex. kunde visas att evolutionen har gjort män benägna till våldtäkt, så vore detta inget skäl till att våldtäkter skulle godtas.

Men på ett märkligt sätt brukar de båda naturbegreppen blandas ihop i den offentliga diskussionen. Det brukar framförallt ske genom att den evolutionära naturen lånar normativ kraft från den teleologiska naturen – vilket blir möjligt därför att vi inte håller de båda naturbegreppen isär. Radcliffe Richards hänvisar till argument om kvinnans “naturligt underlägsna ställning” som åskådningsexempel för denna sammanblandning, vilket är mycket instruktivt. Åtskilliga vänner av patriarkatet anser sig ha bevisat sin sak genom att visa att kvinnans underordning är “naturlig” i evolutionär mening. Men ur evolutionär synvinkel är jämställdhet mellan könen onaturlig endast i samma bemärkelse som det är onaturligt att använda elden och hjulet.

Likadant är det med många andra argument om “naturligt” och “onaturligt”. Radcliffe Richards visar med all önskvärd tydlighet på behovet av att hålla reda på begreppen och deras innebörd, om man vill genomföra en hållbar argumentation.

Sven Ove Hansson