Publicerat i Folkvett nr 3/2001.

…i ett rum som pryds av porträtten av stolta föregångare som Descartes och Pascal försvarade den uppburna stjärntydaren Madame Elizabeth Teissier den 9 april 2001 sin avhandling: “Astrologins kunskapsteoretiska situation genom de postmoderna vetenskapernas ambivalenta hållning av fascination/avvisande”.

På sin 900-sidiga skrift erövrade hon sociologie doktorsgraden. En av åhörarna, hjärtkirurgen Christian Cabrol stod inte ut, utan störtade ut ur lokalen, enligt uppgift under utropet: “Det är ju en jättefars!”

Dr Teissier, som tidigare varit astrologisk rådgivare åt president Mitterand, fick således sin doktorsgrad genom att söka förklara något som sedan åtminstone tre-fyra sekler inte behövt förklaras: Varför normala och vettiga vetenskapsmän inte numera tror på att världens och de enskilda människornas öden styrs av himlakropparnas relativa lägen i djurkretsen.

Visst känner man sympati för Dr Cabrol. Visst är det en fars när vetenskap och vidskepelse numera på Sorbonne på lika villkor sorteras in under rubriken ideologier.

Men detta är tyvärr mycket mer än ett enstaka misslyckande. Madame Elizabeth Teissier har utnyttjat de möjligheter som har skapats genom en hel serie av akademiska misslyckanden.

De s.k. postmoderna tänkarna har genom sin två decennier långa “dekonstruktion av förnuftet” öppnat dörren för oförnuftet. De har, närmare bestämt, skapat grunden för en relativistisk inställning till naturvetenskapen. Enligt denna ska samhällsvetarna förhålla sig “neutrala” till naturvetenskapen, dvs de ska behandla naturvetenskap på samma sätt som myter och vidskepelser. Detta är en självdestruktiv attityd, eftersom samhällsvetenskapen till stor del står på samma metodologiska grund som naturvetenskapen. Mme Teissiers disputation visar på styrkan i kunskapsrelativismens självdestruktiva kraft.