Publicerat i Folkvett nr 1/2001.

De åtta författarna till Högskolans lågvattenmärken (John Cantwell, Sven Ove Hansson, Satu Heikkinen, Henrik Lagerlund, Erik Olsson, Hampus Rabow, Per Sandin och Tor Sandqvist) drar följande slutsatser av sina undersökningar i bokens sista kapitel:

  • Kvalitetsarbetet måste i allt väsentligt måste ske med vetenskapens egna medel: undervisning, kritisk granskning, en öppen diskussion, kontroll och ibland upprepning av gjorda undersökningar. Toppstyrning eller “polisiära” metoder kan skapa större problem än dem som de är avsedda att lösa.
  • Både doktorander och av studenter som skriver uppsatser inom grundutbildningen måste få bättre handledning. Uppsatsarbeten borde tas på betydligt mer allvar än vad som nu ofta sker.
  • Det behövs en motvikt mot de starka genomströmningskraven i högskoleväsendet. En möjlighet är att varje universitetsämne inrättar ett nationellt kvalitetsråd, som bl.a. årligen granskar ett antal slumpvis utvalda uppsatsarbeten bland dem som godkänts under året vid de olika institutionerna.
  • Om en doktorand eller uppsatsskrivare väljer en frågeställning eller en metod som kräver avsevärd kompetens i något annat universitetsämne ska hon eller han få kompletterande handledning från detta andra ämne.
  • Såväl forskar- som grundutbildning bör ge ett ökat utrymme åt moment som utvecklar metodkunskap och kritiskt tänkande, t.ex. vetenskapsfilosofi, vetenskapsteori, källkritik (även för naturvetare), experimentell metod (även för humanister) och grunderna för statistisk hypotesprövning.
  • Högskolor och forskningsråd måste vara noggranna med hur deras namn används i olika sammanhang. Dessa institutioner lånar så att säga ut sitt vetenskapliga anseende när deras namn åberopas, och självfallet bör de inte medverka till att ge vetenskaplig legitimitet på falska grunder.