Publicerat i Folkvett nr 1/2001.

Detta nummer av Folkvett ägnas till stor del åt kritiska granskningar av pseudovetenskap som förs fram med anspråk om akademisk legitimitet. Även huvudartikeln i förra numret rörde sig inom den “akademiska sfären”; det handlade om arkeoastronomisk verksamhet med anknytning till Uppsala universitet.

En kritisk granskning av pseudovetenskap vid universiteten är särskilt angelägen av det enkla skälet att universiteten har som sin uppgift att bedriva forskning och utbildning av hög vetenskaplig kvalitet och att vara en vetenskaplig resurs för resten av samhället. Pseudovetenskap vid universitet är särskilt bekymmersam av ungefär samma slags skäl som gör att vi skulle se extra allvarligt på bokföringsbrott om de begicks på riksrevisionsverket.

Vid en granskning av universiteten måste man beakta att den fria forskningen kräver att även osannolika teorier ska kunna få prövas och ibland försöksvis hävdas, för att man ska kunna se om de har något att ge. Det är viktigt att vakthållningen mot dålig vetenskap inte urartar till försvar för något slags vetenskaplig ortodoxi, till en oförmåga att pröva nya idéer som ifrågasätter etablerade teorier. Om det är oklart om man har att göra med pseudovetenskap eller med nya spännande idéer som kan ha något att ge vetenskapen gäller det självfallet att “hellre fria än fälla”.

Men liksom i juridiken får man inte förväxla maximen “hellre fria än fälla” (som avser hur tveksamma fall ska bedömas) med den improduktiva maximen “aldrig fälla”. Det är viktigt för vetenskapens utveckling att rensa bort föreställningar som visat sig vara felaktiga, och det finns – även vid högskolorna – mycket otvetydiga exempel på pseudovetenskap.

De åtta författarna till boken Högskolans lågvattenmärken skriver i sina gemensamma slutsatser:

“Vi tror att kvalitetsarbetet i allt väsentligt måste ske med vetenskapens egna traditionella medel: undervisning, kritisk granskning, en öppen diskussion, kontroll och ibland upprepning av gjorda undersökningar. (…) Vi tror alltså inte att lösningen består i toppstyrning eller i ‘polisiära’ metoder. Risken är uppenbar att sådana metoder kan skapa större problem än dem som de är avsedda att lösa.”

Detta är också Folkvetts inställning.