Publicerat i Folkvett nr 1/2000.

Nils Wiklund. Var står den parapsykologiska forskningen idag? En del forskare anser att paranormala fenomen kan betraktas som bevisade. Andra menar att inga säkra slutsatser ännu kan dras. Nils Wiklund, som själv har forskningserfarenhet på området, anser att man kan vara ganska säker på att paranormala fenomen inte existerar.

Den grundläggande frågan inom parapsykologisk forskning är att undersöka om de paranormala fenomenen existerar eller inte, fenomen som telepati, clairvoyance, prekognition och psykokinesi. Om fenomenen existerar skulle det gå att bevisa antingen genom enstaka välgjorda experiment utan felkällor eller också genom ett upprepbart experiment, där felkällorna så småningom skulle kunna uteslutas genom allt bättre kontrollerade experiment, och där oberoende vetenskapsmän själva kunde kontrollera metoderna [1, 2].

Om de paranormala fenomenen inte existerar, är det svårare att bevisa. Det är alltid principiellt svårt att bevisa icke-existensen av något, vare sig det gäller flygande tefat, gröna gubbar på månens baksida eller paranormala fenomen. Även om det inte skulle finnas något bevis för deras existens är ju därmed inte sagt att de inte existerar. Å andra sidan är den normala vetenskapliga utgångspunkten att utgå ifrån att ett fenomen inte existerar, till dess att motsatsen är bevisad, i synnerhet om det gäller fenomen som strider mot de naturvetenskapliga lagbundenheterna.

Den parapsykologiska forskningen under 1900-talet har fyllt en viktig funktion. Den har visat så tydligt som är principiellt möjligt att de paranormala fenomenen inte existerar. Under 1930-talet till 1980-talet förfinades experimentmetoderna alltmer. Parapsykologer hävdade rentav att experimentresultaten otvetydigt visade att fenomenen existerade. Hela tiden fanns också anspråk på att parapsykologer hade funnit ett upprepbart experiment. Samma påståenden upprepas fortfarande på 1990-talet, trots att parapsykologins historia kommit att visa motsatsen. Redan år 1850 hävdade Schopenhauer att den som inte trodde på clairvoyance borde kallas okunnig snarare än tvivlare [3]. Denna uppfattning kunde nog försvaras på 1800-talet, men efter 1900-talets parapsykologiska forskning är den inte längre rimlig. Kunskap om de parapsykologiska experimenten bör leda till bedömningen att de paranormala fenomenen inte existerar.

Felkällor i de avgörande experimenten

Grunderna för denna bedömning är att varje parapsykologiskt experiment som utsatts för en noggrann kritisk granskning har visat sig innehålla avgörande felkällor. Experiment utan sådana felkällor leder däremot till slumpmässiga resultat. I våra dagar finns inte något parapsykologiskt experiment, som har utsatts för en närmare granskning utan att därvid förlora sitt bevisvärde (även om det finns många experiment som inte granskats närmare).

För att kunna utvärdera bevisen är det nödvändigt att först identifiera de experiment som parapsykologerna själva anser har ett avgörande bevisvärde. Därefter kan dessa experiment granskas, och om de innehåller felkällor, innebär det att man fått så starkt stöd för de paranormala fenomenens icke-existens som det är principiellt möjligt att få fram. Just detta har hänt.

C. E. M. Hansel granskade de experiment som tidigare ansågs ha det starkaste bevisvärdet i böckerna ESP – A Scientific Evaluation år 1966 [4] och ESP and Parapsychology: A Critical Reevaluation år 1980 [5, 6]. Han lyckades påvisa avgörande felkällor i alla de experiment som dittills ansetts vara de mest betydelsefulla. Senare gjorde jag en nyare lista över betydelsefulla experiment genom att fråga ledande parapsykologer vilka experiment de ansåg vara de viktigaste. Listan har publicerats på svenska [7], tyska [8] och på engelska [9].

Bland de experiment som då ansågs vara de mest betydelsefulla var de s.k. ganzfeld-experimenten, som dessutom ansågs ge löfte om ett upprepbart experiment. Tillsammans med Adrian Parker samlade jag in så mycket information som fanns om samtliga dittills gjorda ganzfeld-experiment. Vi gjorde gemensamt en så noggrann analys som var möjlig utifrån det skriftliga materialet och vi var eniga om att uppenbara felkällor kunde avslöjas i nästan alla experiment. Min egen bedömning var att någon form av allvarlig svaghet fanns i samtliga experiment där det blivit icke-slumpmässiga resultat. Vi publicerade våra analyser år 1987 [10] och något mer utförligt 1990 [11].

Post-hoc-analyser

De felkällor som avslöjas vid en metodgranskning är av mångahanda slag [12]. Trots att den experimentella parapsykologin utvecklat metoder med höga krav på stringens visar det sig att många av experimenten ändå innehåller den typ av felkällor som forskarna försökte undvika redan på 1950-talet. Vissa felkällor har enligt min bedömning större betydelse än andra, därigenom att de är kraftfullare och förklarar ett större antal av experimentresultaten. Den kanske viktigaste felkällan är s.k. post-hoc-analyser, dvs. efterhandsanalyser, där forskaren upptäcker mönster eller samband i materialet först efter experimentet. Sådana analyser saknar allt bevisvärde, men verkar suggererande på forskaren och rentav på den som läser experimentrapporten. Post-hoc-analyserna kan göras utan att forskaren är fullt medveten om att det är efterhandskonstruktioner.

En svensk forskare, Haakan Forwald, tycks huvudsakligen ha arbetat med sådana post-hoc-analyser. Han gjorde psykokinetiska experiment med tärningar, och utförde sedan komplicerade analyser. Men han klagade på att de effekter han upptäckte brukade försvinna när han fokuserade uppmärksamheten på just den effekten. Detta är typiskt för en post-hoc-effekt. Effekten kan verka tydlig (“statistiskt signifikant”) när man gör en analys i efterhand, men om man fokuserar på just den effekten och förutsäger att den skall komma också i nästa experiment, då försvinner den. Post-hoc-effekter kan skapas nästan omedvetet av forskaren, t.ex. genom att gruppindelning av försökspersonerna, eller gränsvärdena för olika variabler i experimenten inte är exakt definierade i förväg [13].

Fusk

En annan felkälla som tyvärr kommit att framträda som alltmer avgörande är fusk och bedrägeri från forskarens egen sida. Jag utgår ifrån att flertalet parapsykologiska forskare har varit hederliga. Min erfarenhet är också att de ledande parapsykologerna har mycket god metodisk kompetens. Men dessa hederliga och kompetenta forskare får i regel endast slumpmässiga resultat i sina experiment. Exempelvis dr John Beloff är känd för att hans experiment i regel leder till helt slumpmässiga resultat. John Beloff har påpekat att detta inte gäller endast honom. Han har sagt att hans situation är typisk för det stora flertalet forskare inom parapsykologin [12]. I hans eget land, Storbritannien, hade i modern tid endast en forskare fått betydande “positiva” resultat, nämligen S. G. Soal. Soals experiment ingick dock i Hansels ovannämnda granskning, och det visade sig att förklaringen till Soals experimentresultat var bedrägeri, en förklaring som efter ytterligare analyser av oberoende granskare nu är allmänt accepterad bland parapsykologer.

Ett annat bedrägerifall avslöjades i mitten på 1960-talet, då en forskare vid namn Banarjee befanns fuska, och i mitten av 1970-talet avslöjades ett ännu allvarligare fall. Dr J. B. Rhines ansedda laboratorium i Durham, USA, hade fått en ny föreståndare, en ung man vid namn J. W. Levy, som gjorde lovande ESP-forskning med djur. Hans resultat var så uppseendeväckande att man trodde sig ha fått ett upprepbart experiment genom att använda djur som försökspersoner. Levys kollegor avslöjade honom; även Levys resultat berodde på bedrägeri [6].

I den analys som Adrian Parker och jag gjorde av ett femtiotal ganzfeld-experiment, kunde metodiska brister avslöjas i nästan alla experiment med undantag av en grupp metodiskt välgjorda experiment under ledning av den brittiske forskaren Carl Sargent [10, 11]. Dr Susan Blackmore besökte Sargents laboratorium och fann att de avvikande resultaten var knutna till Carl Sargents egen person, och hon visade hur även han lätt skulle ha kunnat fuska. Sargent har därefter lämnat parapsykologin. Eftersom bedrägeri visat sig vara den slutliga förklaringen i de centrala experiment där det inte funnits andra metodbrister, innebär det att bedrägerihypotesen naturligt måste beaktas vid bedömningen av parapsykologiska experimentresultat.

Eftersom 1900-talets forskning indikerar att felkällor eller bedrägeri är de viktigaste förklaringarna till experimentresultat som avviker från slumpresultat, bör en parapsykologisk forskare ständigt försöka avslöja var felkällorna kan finnas. Forskarna bör tillämpa den s.k. två-experimentatorplanen som utvecklades redan på 50-talet och som syftade till att kontrollera fusk från försöksledarens sida. Om resultaten ändå systematiskt avviker från slumpresultat, bör utomstående granskare inbjudas att kontrollera metoder och säkerhetsåtgärder. Den forskare som avvisar sådan utomstående granskning förlorar naturligtvis i trovärdighet.

Påståendena att det skulle finnas ett upprepbart experiment har hittills alltid visat sig vara ohållbara, när experimenten granskats eller kontrollåtgärderna skärpts. Är försöksanordningarna lösliga kan det naturligtvis vara ganska lätt att få en hög grad av upprepbarhet, men det blir då en upprepning av felkällor, inte av de paranormala fenomenen.

Metodkris

Under 1990-talet har de parapsykologiska metoderna utvecklats till det sämre. En del parapsykologer menar att inget enstaka experiment kan vara “perfekt” och tar detta som ursäkt för att minska säkerhetsåtgärderna i experimenten. Denna utveckling innebär en metodologisk kris inom parapsykologin, med risk för att den utvecklas till en pseudovetenskap. Försämrad metodisk stringens motiveras med att det inte går att få ett helt säkert experiment och att man i stället strävar efter ett upprepbart experiment, men denna utveckling gör att parapsykologin riskerar att förlora den respekt som den tidigare generationen av vetenskapligt kvalificerade forskare gjorde sig förtjänta av. Liksom under tidigare decennier påstås att det redan skulle finnas ett upprepbart experiment, nämligen i de s.k. ganzfeld-studierna. Men det går inte att hänvisa till en stor opreciserad massa av dåligt kontrollerade experiment. En systematisk brist i många av de senare ganzfeld-experimenten är att ansvaret för att experimentet genomförs korrekt ofta vilar på en assistent, en student eller oerfaren forskare, vilket inte är acceptabelt inom ett område, där fusk så ofta förekommit. De som vill fortsätta att försöka bevisa existensen av de paranormala fenomenen genom experiment måste aktivt införa kontrollåtgärder också vad gäller försöksledarna.

Tillbaka till ursprunget

Även om de paranormala fenomenen inte existerar i egentlig mening, är det ingen tvekan om att många människor haft personliga upplevelser av t.ex. sanndrömmar, uppenbarelser, varsel, visioner och liknande, upplevelser som ofta får stor betydelse för självuppfattning och världsbild. Om forskare i större utsträckning accepterade att de paranormala fenomenen förmodligen inte existerar i naturvetenskaplig betydelse, kunde det öppna dörren för nya och kanske mer fruktbringande forskningsinriktningar om den psykologiska betydelsen av de “paranormala” upplevelserna. Det är otvetydigt så att dessa upplevelser är ganska vanliga, ja att kanske flertalet av alla människor kan berätta om egna upplevelser av detta slag. Det tycks också vara så att upplevelserna kommer i viktiga skeden i en människas liv, att de ibland gör ett mycket starkt intryck, som t.o.m. kan förändra den personens tillvaro. Även om de paranormala fenomenen inte existerar i naturvetenskaplig bemärkelse existerar de tveklöst som psykologiska upplevelser, och som sådana vore de värda ett betydligt större intresse än vad som nu är fallet. Sådana upplevelser var ursprunget till de parapsykologiska experimentella studierna. När denna forskning nu visat sig vara i en återvändsgränd, och fenomenen inte kan bedömas existera i naturvetenskaplig mening, finns anledning att återgå till ett studium av de ursprungliga upplevelserna, och att söka psykologiska förklaringar och djupare förståelse för dessa upplevelser. Upplevelserna – dom finns!

Nils Wiklund

Nils Wiklund är docent i psykologi och ägnar sig numera huvudsakligen åt rättspsykologi. Denna artikel har tidigare tryckts i antologin Svensk parapsykologi (1998).

Referenser

  1. Wiklund, N.: “Det upprepbara experimentet”, Sökaren 2/1975, 8-11.
  2. Wiklund, N.: “Nya stöd för att de paranormala fenomenen inte existerar”, Sökaren 3/1976, 29-30.
  3. Wiklund, N.: “Det vetenskapliga studiet av psi”, Sökaren 6/1974, 4-6.
  4. Hansel, C. E. M.: ESP – A Scientific Evaluation. 1966.
  5. Hansel, C. E. M.: ESP and Parapsychology: A Critical Reevaluation. 1980.
  6. Wiklund, N.: “En utvärdering av den parapsykologiska forskningen. Hansels upptäckter”, Sökaren 7-8/1981, 16-20.
  7. Wiklund, N.: “Mot en utvärdering av bevisen för psi”, Sökaren 6/1982, 2-8.
  8. Wiklund, N.: “Welches Beweismaterial für Psi haben wir? Ergebnisse einer Umfrage unter Präsidenten der ‘Parapsychological Association'”, Zeitschrift für Parapsychologie und Grenzgebiete der Psychologie 1983, 25, 55-66.
  9. Wiklund, N.: “On the assessment of the evidence for psi”, European Journal of Parapsychology 1990, 5, 245-259.
  10. Parker, A. & Wiklund, N.: “The ganzfeld experiments: Towards an assessment”, Journal of the Society for Psychical Research, 1987, 54, 261-265.
  11. Parker, A. & Wiklund, N.: “The ganzfeld: A methodological evaluation of the claims for a repeatable experiment”, SPF-meddelanden 1990, nr 12.
  12. Wiklund, N.: “En liten exercis i parapsykologiska felkällor”, Sökaren 1/1979, 17-19.
  13. Wiklund, N.: “Parapsychological temptations: A discussion of decline effects, sex effects, and post-hoc effects”, Research in Parapsychology, 1976, 125-126 (Scarecrow Press 1977).