Luftig smalmat

Publicerat i Folkvett nr 3-4/1999.

Leva på ljus. Jasmuheen. Regnbågsförlaget 1999.

Jasmuheen är en australiensisk mamma med en ovanlig egenhet. Sedan 1993 har hon enligt egen uppgift levt på enbart luft – eller ljus som hon själv säger. Hon är breatharian eller lufterian/luftian.

Med en viss klentrogen nyfikenhet öppnar jag hennes bok, Leva på ljus. Boken rör sig mycket kring nyandliga föreställningar, men eftersom ljusdieten är det centrala temat och det enda vetenskapligt testbara, så uppehåller jag mig vid den.

Lever hon på enbart luft? Hur beskriver hon sig själv? Hon måste ju få sin energi någonstans ifrån.

Efter två år på ”i stort sett” bara vatten, te, lätt buljong och lite utspädd soppa för sällskaps skull, fick hon en dag en inre ledning till att hänge sig åt kaffe och en bit ostkaka av ”sociala skäl”. Sedan började hon med små munsbitar, som ”inte gav någon näring, eftersom det ofta var en chokladkaka eller något med mycket smak”. Munsbitarna blev till potatischips, sega råttor och annat godis. Det framgår inte klart hur frekventa dessa munsbitar är, men så här har hon tydligen levt i sex år. Bland dryckerna återfinner vi fruktjuice, katrinplommonjuice, te med honung, kaffe och cappuccino. Under tiden har hon också haft en potatisperiod, längd eller mängd framgår inte.

Så var det med den luftbubblan.

Jasmuheen hänvisar till ett behov av att känna smak i munnen. Men varför väljer hon bara smaker som följer med energität mat? Om hon botaniserar i vilket köksskåp som helst kan hon finna något av detta: kardemumma, kanelstång, kummin, anis, fänkål, curry, mejram, timjan, basilika och oregano. Några korn borde tillfredsställa smaklökarna. Även ute i naturen kan hon finna en mångfald smaker, särskilt från träd, t.ex. tallbarr och eucalyptusblad.

Jasmuheen säger sig vara trött på en typisk reaktion från många människor: ”Jag trodde att du inte åt, det där kan du ju leva på.” Hon tycker att det är både cyniskt och dömande på ett häpnadsväckande sätt.

Vad hade hon väntat sig? Man behöver ingen naturvetenskaplig utbildning för att känna tvivel inför någon som säger sig leva på luft. Det räcker med den erfarenhet vi alla har under årtionden av dagliga måltider, ibland överhoppade eller fördröjda med hungerkänslor som följd.

Hon refererar själv till en läkare som ansåg, att Jasmuheen antingen var ett mirakel eller vilseledd. Då vilseledda människor synes mig vanligare än mirakler, är det lämpligt att börja söka i den gruppen.

En vanlig typ av över- eller undervikt är den, där man har en orealistisk uppfattning om hur mycket man äter. Jag minns en ung dam, som inte förstod hur hennes extrema övervikt uppkommit: ”Jag äter bara som en liten fågel.” På kafferasten såg jag denna fågel äta. Det skulle närmast vara en kolibri, som under en dag kan äta mer än sin egen vikt.

Slutsatsen ligger nära till hands att betrakta Jasmuheens ljusdiet som en tidigare icke beskriven form av ätstörning.

Det här vore väl inte så mycket att spilla krut på, om det inte vore för att Jasmuheen reser världen runt för att lära ut hur man lever på luft genom en treveckors process. Den innebär första veckan helt utan mat och vatten (!) och resten av tiden utspädda fruktjuicer. Sedan är processen klar och man kan leva på luft livet ut. De flesta återgår dock till att äta av ”sociala skäl” eller på grund av ”tristess”. Jag kan tänka mig en mer biologiskt förankrad orsak.

Det går visserligen att leva helt utan mat och vatten i en vecka eller något längre om man är fullt frisk och har ett normalt hull. Kroppen producerar dagligen ett par deciliter metabolt vatten under förbränningen. Om man vilar mycket i ett svalt klimat, kan det möjligen räcka till en basal funktion, men intorkningen blir ändå en belastning på lever och njurar. Jasmuheen medger också att ett dödsfall inträffat under processen. Den siffran har stigit sedan boken skrevs.

En viss megalomani kan spåras i boken. Hon och hennes ambassadörer, som hon kallar dem, arbetar på ett Manifest med syfte att stoppa världssvälten genom att sluta äta. Manifestet skall ”senast i slutet av 1999 ha sänts ut till de stora inflytelserika organisationerna, t.ex. FN, UNICEF, WHO samt utvalda representanter för världspressen och olika regeringar.” Ett barn skulle kunna berätta för henne att det bara blir ett slag i luften.

Kanske missförstår jag Jasmuheens budskap? Men läsarens intresse fokuseras gärna på hennes påstådda icke-ätande, som väcker vissa tvivel när hon beskriver en ljusdiet som närmast liknar ett vanligt tilltugg framför TVn på lördagskvällen.

För att dock ge Jasmuheen en ärlig chans skulle jag vilja föreslå henne ett sex månaders experiment:

  1. Under två månader för hon dagbok och väger allt som hon stoppar i munnen. Det lär inte bli särskilt betungande om hennes uppgifter stämmer. Sedan beräknar vi energiinnehållet. Om detta är försumbart går vi vidare.
  2. Successiv nedtrappning av kaloritillförelsen till noll under två månader.
  3. Så själva experimentet. Hon accepterar att bo två månader i ett plomberat, larmat laboratorium på okänd ort någonstans i världen. Enbart kranvatten. Badrum. Tillgång till TV, video, kassettradio med CD-spelare, telefon, dator med ordbehandlingsprogram och internetuppkoppling. Ingen egen utrustning utom väl kontrollerade böcker får tas med. En rimlig lön under tiden. Daglig vägning och regelbunden medicinsk provtagning sköter hon själv under videoövervakning. Kontakt med experimentledaren genom telefon. Till sist är vi generösa och bjuder på en välvillig inställning – plus en röd panikknapp.

Två månaders ”isolering” kan tyckas långt, men stämmer det hon säger vinner hon lätt igen den tiden flera gånger om i sin verksamhet. Det borde således ligga starkt i hennes eget intresse att ställa upp på ett väl kontrollerat experiment.

Det vore festligt med ett mirakel mitt i denna kausalt lagbundna tillvaro, men det lär nog dröja. Jag har en känsla av att Jasmuheen drar sig ur kontrollerade experiment.

Lennart Lidfors