Publicerat i Folkvett nr 1/1999.

E. O. Wilson: Consilience: The Unity of Knowledge. New York: Alfred A. Knopf, 1998.

Tanken på en allomfattande enhetsvetenskap var på modet under några decennier kring 1940. Den stridbare sociobiologen och myrforskaren E. O. Wilson har nu återupptagit tanken på en enhetsvetenskap i sin nya bok.

I december 1945 dog sociologen Otto Neurath i ett slaganfall. Då hade han i mer än ett årtionde varit drivande i ett av 1900-talets mer storslagna intellektuella projekt: den logiska positivismens International Encyclopedia of Unified Science, encyklopedin för enhetsvetenskap.

Målet var att förena de olika vetenskaperna, både natur- och samhällsvetenskaper, till en enhet. Det förenande elementet skulle vara ett gemensamt språk – fysikens språk, eller, åtminstone, ett språk som är möjligt att översätta till fysikens.

Efter Neuraths död tappade projektet dock styrfarten. Den logiska positivismen stötte på patrull, och encyklopedin för enhetsvetenskap blev till slut en torso. Ironiskt nog kom en av dess sista delmonografier att bli ett verk som uppfattas som den definitiva spiken i positivismens kista – Thomas Kuhns The structure of scientific revolutions (1962), boken som myntade begreppet “paradigmskifte”.

Idag är “positivist” närmast ett skällsord. Och tanken på enhetsvetenskap frammanar genast ett annat invektiv: reduktionism.

Därför är det intressant att stöta på en författare som både titulerar sig reduktionist och propagerar för vetenskapernas enhet. Det är sociobiologins grand old man, Edward O. Wilson, som i Consilience: The Unity of Knowledge axlar Neuraths mantel. Utgångspunkten är dock en annan. Positivisternas vetenskapsanalys bestod i logiska och semantiska utläggningar, Wilsons består i en jakt på det mänskliga tänkandets biologiska förutsättningar.

Wilson menar att den mänskliga naturen delvis bestäms av nedärvda tankemönster som har visat sig evolutionärt lönsamma under årtusendena. Och med sin uppfattning om den mänskliga naturen som grund skisserar han en ny dagordning för samhällsvetenskap och humaniora.

Utgångspunkten är att sjuttonhundratalets upplysningsfilosofer i allt väsentligt hade rätt. Därefter spårade det ur. De tyska romantikerna och de amerikanska transcendentalisterna gjorde sitt bästa för att återinföra metafysiken i både vetenskap och filosofi. Det lyckades med filosofin. Naturvetenskapen klarade sig bättre. Men den metafysiska attacken ledde till att naturvetarna skydde studiet av det mänskliga själslivet, och i stället överlät det till filosofer och poeter.

Därmed var vägen beredd för vad som komma skulle: postmodernismen, det kunskapsteoretiska kaos vi påstås befinna oss i idag. Vetandet är fragmenterat, ideologianstucket, relativistiskt och politiserat (läs: vänstervridet). Men fragmenteringen är inte en återspegling av en komplex verklighet. Den är en human- och samhällsvetenskaplig artefakt.

Samtidigt har naturvetenskapens olika grenar, utan filosofernas inblandning, alltmer kommit att närma sig varandra.

Den logiska positivismen var visserligen ett heroiskt försök från filosofiskt håll att förena de olika vetenskaperna, medger Wilson. Men försöket gick i stöpet, och det av ett enda skäl: bristande kunskap om hur den mänskliga hjärnan fungerar.

Filosoferna misslyckades alltså på grund av att de inte var naturvetenskapliga nog. Samma grundläggande brist vidlåder dagens beslutsfattare, intellektuella och medietyckare. De är främst skolade i humaniora och samhällsvetenskap. Därför är deras analyser skeva.

Därmed stöter vi på en ganska obehaglig sida av Wilsons verk. Hela boken är nämligen ett kraftigt och bitvis raljant misstänkliggörande av humanisternas sätt att resonera.

Dagens etiska diskussion, till exempel, är en enda röra, särskilt då den bedrivs av akademiska etiker, styvsinta individer som varken törs diskutera etikens grundvalar eller medge att de själva kan ha fel.

Inte heller samhällsvetenskapen finner nåd hos Wilson. Samhällsvetarna lyckades till exempel inte förutsäga Sovjetunionens fall och de följande etniska konflikterna, eftersom de inte tog hänsyn till den nedärvda mänskliga naturen i sina analyser.

Botemedlet är för Wilson en radikal biologisering.

Att förstå ett konstverk handlar till exempel om att skaffa sig kunskap om de biologiska förutsättningarna för dess tillblivelse. Samma sak gäller för etiken. Genom att undersöka den biologiska basen för moraliskt handlande kan vi skapa en klok och beständig konsensusetik. Inom samhällsvetenskaperna ska vi utgå från studier av djurs beteende, exempelvis från resultat som säger att styvfamiljer är mindre stabila än biologiska familjer.

Wilsons eget program är mycket skissartat. Hans etik ger ingen vägledning i faktiska moralfrågor. Hans mest konkreta tes – att vi bör värna miljön – behöver man inte vara sociobiolog för att rättfärdiga. Samma invändning drabbar hans estetik.

Men Wilsons verk är principiellt intressant. Att vilja göra naturvetenskap av humanioran är förstås ingenting nytt, vare sig i sak eller som retoriskt grepp betraktat. Och Wilson är inte ensam bland naturvetare att reagera mot humaniorans och samhällsvetenskapens förmenta hegemoni i det offentliga samtalet. Alan Sokals utfall mot postmodernismen är bara ett exempel. Men Wilson är osedvanligt radikal, och hans bok saknar inte ett stänk av bitterhet. Filosofin ska sättas på plats. Filosoferna ska inte grubbla över begreppet själ, biologer och experimentalpsykologer ska ta över. Akademiska filosofer, litteraturteoretiker, vetenskapssociologer: alla får en släng av sleven.

Wilsons program för enhetsvetenskap handlar, när allt kommer omkring, om en enda sak: att reducera allt resonerande kring mänsklig aktivitet – från statsvetenskap till litteraturkritik – till evolutionsbiologi. Det är en farlig väg att gå, och det wilsonska programmet borde stämma till eftertanke, särskilt för oss som anser oss högakta vetenskapen.

Ett skäl att tänka efter är historiskt. Olika tiders biologiska fakta om den mänskliga “naturen” har nämligen gång på gång använts för att rättfärdiga allt från rashygien till kvinnans plats i hemmet. Biologiseringens mörka historia diskvalificerar naturligtvis inte Wilsons resonemang. Men den ger oss anledning till vaksamhet.

Ett annat skäl till eftertanke tillhandahåller Wilsons text själv. En liten bit in i boken nämner han närmast i förbigående att det inte finns någon vetenskaplig “kultur” att tala om. Naturvetenskapen innehåller få riter, menar han. Men på de två följande sidorna berättar han om hur vetenskapens fotnoter myllrar av begåvade men tillbakadragna vetenskapsmän, och hur viktigt det därför är att publicera sina rön i en respektabel tidskrift. En institution som Nobelpriset nämner han flera gånger.

Han förklarar också oreflekterat att de grekiska filosoferna Leukippos och Demokritos hade rätt, kort och gott, när de spekulerade i att materien består av atomer. Att så utan vidare likställa antik naturfilosofi och modern fysik är naturligtvis halsbrytande.

Med nutidens facit i hand slår Wilson även fast att vissa av upplysningsfilosofernas bisysslor, som att leta efter kodade budskap i Bibeln eller efter själens anatomiska belägenhet, var “absurda”.

Här är biologen Wilsons analys i sin perspektiv- och historielöshet lika skev som någonsin humanistens eller samhällsvetarens. Men reflektionen över den skevheten sjunker undan, bortföst av den retoriska kraft som bor i solida naturvetenskapliga fakta. Och med dessa låter man sig lätt nöja. Risken är att man därmed stänger fruktbara vägar för samhällsanalys – och snöper den demokratiska debatten.

Det lurar alltså en totalitär skugga över enhetsvetenskapen. Där hamnar den gamle socialisten Otto Neurath och den lågmält konservative Edward O. Wilson i samma båt.Wilsons Sociobiology – The New Synthesis, som innehåller embryot till idéerna i Consilience, publicerades 1975. Reaktionerna på den boken blev häftiga. Consilience tycks, än så länge, ha passerat något mindre bemärkt.

Kritiken mot Sociobiology kom främst från samhällsvetare och humanister, en kritik som Wilson då ställde sig oförstående inför. I en SvD-intervju sommaren 1985 framställde han sig själv som en politisk oskuld, som genom att yttra några triviala biologiska sanningar råkat reta upp invånarna i det ideologiska ormboet. Samtidigt profeterade denne stillsamme myrkännare:

“Jag tror att en ny stor tankerevolution väntar oss, som i sin kraft och dynamik kommer att vara lika stor som renässansens.”

Det är en föga oskuldsfull utsaga.

Per Sandin

Per Sandin är fil. kand. i filosofi och ingår i Folkvetts redaktion. En tidigare version av hans artikel har varit publicerad i Göteborgs-Posten.