Publicerat i Folkvett nr 4/1998.

Bostad och hälsa: En praktisk handbok för ett sundare hem. Ragnar Forshufvud, Mimers Brunn, 1998.

Titeln till trots är detta i huvudsak en bok om elöverkänslighet och liknande fenomen. Författaren bygger till stor del på tyska källor, och särskilt på skrifter av Wolfgang Maes, som verkar vara hans stora auktoritet.

Inom detta vildvuxna område (här kallat “byggnadsbiologi”) finns det i huvudsak två slags ovetenskapliga påståenden: fysikaliska och medicinska. Den fysikaliska ovetenskapen brukar bestå i att man påstår att vissa slag av fält och strålning skulle existera, trots att det saknas skäl att tro på detta. Detta gäller främst den så kallade jordstrålningen som ju enbart kan “upptäckas” med slagruta. Forshufvud lyckas hålla undan från denna typ av pseudovetenskap. För honom är det de objektivt påvisbara elektromagnetiska fälten som är av intresse. I det sammanhanget citerar han sin auktoritet Wolfgang Maes, som inte tror mycket på jordstrålning:

Nu finns det lika många gitternät som det finns slagruteskolor. Var och en är övertygad om att ‘hans’ nät är det biologiskt mest farliga… Om jag skulle ta alla kända och fruktade gitternät på allvar, då funnes det i dag på denna jord enbart på grund av de många olika ‘kosmiska strukturerna’ faktiskt inte en enda ostörd kvadratmeter kvar. Så vitt jag har förstått har man hittills upptäckt (eller tror sig ha upptäckt) följande gitternät och kosmosfenomen:

Globala diagonala nät- och gitterzoner, strålpyramider, atomära kubsystem, grov- och dubbelzoner, ubikvitära polära störfältsystem, telluriska strålar och kvantstrålar, kolgitter, kosmiska energiskuggor och horisontella PWL-strålar, reflektionsgitter. Därtill fin- och grovgitter med A- och B-korsningar, skikt- och ytstrålning. Eller tillväxtlaser och takyonfält. En homeopat i Duisburg kompletterar med Schumannfält, magnetisk solvind och därtill solfläcks-, himlakropps- och högspänningsstrålning. En kvinnlig homeopat i Dinslaken känner till multivågzoner, som hon tror är farliga.

Men även om Forshufvud undviker den fysikaliska ovetenskapen hemfaller han desto mer åt den medicinska ovetenskapen som också är vanlig i detta sammanhang: Han hävdar att hälsoeffekter finns i fall där inga bevis eller ens indicier för sådana effekter föreligger. Närmare bestämt hävdar han att elektromagnetiska fält har en lång rad medicinska effekter: De försämrar nattsömnen, förorsakar sängvätning hos barn, gör att barn vill sova i föräldrarnas säng, blockerar DNA-reparationen, samt ökar känsligheten för kemikalier, förkylningar och lågtryck, etc. Någon vetenskaplig dokumentation av dessa effekter presenteras inte, utan allt bygger på osystematiserade erfarenheter och enstaka fallbeskrivningar. Författaren verkar helt enkelt inte ha förstått att hälsoeffekter inte kan påvisas på detta sätt. Vad som krävs är ju i stället noggrant kontrollerade studier där man jämför exponerade och oexponerade grupper.

Boken förmedlar en lång rad råd till läsaren, råd som för mig framstår som tämligen hindrande i vardagslivet. Man ska enligt Forshufvud bland annat: undvika apparater med platta sladdar med bara två ledare, skruva ur säkringen till sovrummet varje kväll innan man lägger sig, måla väggen mot grannen med elektriskt ledande färg, undvika att tala i mobiltelefoner eller sladdlösa telefoner, hålla sig på minst två meters avstånd från lågenergilampor, förbjuda sina barn att leka med radiostyrda leksaker, samt äta antioxidanttabletter men först tvätta bort tabletternas yttersta skikt med vatten.

Några belägg för att människor i allmänhet skulle bli friskare av allt detta presenteras inte. Risken är därför stor att denna bok kommer att fungera mindre som en handledning i sunt och hälsosamt boende än som en handledning i hur man vårdar och utvecklar sin hypokondri.

Sven Ove Hansson