Publicerat i Folkvett nr 2-3/1998.

Dan Glimne. De mytomspunna tarotkorten brukar påstås härstamma från vishetslärare i det forna Egypten. I själva verket är de italienska spelkort från 1400-talet. Spådomskraften fantiserade en galen schweizare och en parisisk lurendrejare ihop på 1780-talet.

På ett nöjesfält står en medelålders dam med 78 tarotkort utbredda på disken. Hon lockar med löften om att kunna sia om framtiden, och jargongen känns igen: “Dessa kort äger uråldrig magi och tidlösa visdom från det forntida Egypten.”

Hon sätter leken i händerna på mig. Jag gör kasinovarianten av en riffleblandning och ögnar igenom korten: de är ur den kända Rider-Waite-leken med illustrationer av Pamela Coleman-Smith, ursprungligen publicerad på 20-talet, vilket jag vänligt upplyser damen om.

Leendet stelnar när hon inser att hon har valt fel kund. Efter min minutlånga föreläsning om tarotkortens ursprung och historia börjar nyfikna nöjesfältsbesökare samlas omkring oss. Spådamens ansikte mörknar. Hon avbryter mig genom att vräka ur sig otidigheter och skriker sedan åt mig att gå därifrån.

Det måste vara omskakande att få veta att det inte alls är egyptiska präster som ligger bakom hennes inkomstkälla, utan en galen schweizare och en arbetslös fransk perukmakare som på 1780-talet kom med påhittet att spå i tarotkort.

För den oinvigde ser leken onekligen mystisk ut. Särskilt de 22 korten med motiv som Den hängde, De älskande, Döden och Djävulen har bidragit till tarotlekens gåtfulla och skräckinjagande nimbus. Som extrakrydda serveras ofta påståenden om att forntida egyptiska svartkonstkunniga präster har gömt världens visdom och tidlösa hemligheter i korten, på det att de må föras vidare till nya generationer.

Den tämligen oromantiska sanningen är att tarotleken är en europeisk sidoutveckling ur den vanliga kortleken. Den är helt enkelt till för att spela med.

På 1360-talet kom spelkorten till Europa via den muslimska kultursfären. Väl här experimenterades det friskt under det närmaste århundradet med kortens utseende och antal. De flesta försöken blev kortlivade, men några få slog igenom och utvecklades så småningom till de olika standardkortlekar som finns i dag.

Tarotleken uppfanns omkring år 1440, sannolikt av någon närstående person till hovet i Ferrara, i norra Italien. Men vare sig färgerna eller de klädda korten var udda för sin tid: de 56 ingående “vanliga” korten, med mynt, svärd, käppar och bägare, var helt enkelt en vardaglig lek.

Det märkliga ligger som sagt i de 22 speciella korten, som i spel utgör en fristående permanent trumffärg. Idén att låta vissa kort eller en hel färg utgöra trumf fanns redan i början av 1400-talet, vilket kan bevisas i tarotkortens ursprungliga namn: carta da trionfi, trumfkort.

Hur kommer det sig då att dessa kort fick så annorlunda motiv? Den sannolika förklaringen anses vara denna: Ett av nöjena vid hoven i renässansens Italien var triumfprocessioner, där vagnar smyckade med olika figurer rullade förbi. Symbolerna kunde vara hämtade ur klassisk mytologi eller representera olika abstraktioner som döden, kärleken och dygderna. Här finns dels den troliga idén om rangordningen av de22 olika trumfkorten, dels förklaringen till tarotkortens ursprungliga namn, och kanske fick den okände uppfinnaren ett uppslag när han eller hon stod som åskådare vid festtåget.

Men om just dessa 22 kort ursprungligen introducerades av uppfinnaren vet man inte. Många tarotlekar från 1400-talet uppvisar ett annat antal kort och andra motiv, exempelvis hämtade ur Bibeln. Mot slutet av 1400-talet hade dock tarotkorten på de flesta håll standardiserats, och bytt namn till tarocchi. Därefter spred sig korten till Frankrike där de kallades tarock. Under århundraden var tarotspelandet ett vida utbrett nöje i Sverige och i övriga Europa.

Påfundet att spå i leken kom först på 1780-talet. Konstgreppet kan sättas i samband med två personer: den förste var schweizaren Antoine Court de Gebelin som på 1770-talet kom till Paris. Han ansågs vara lite udda, och han författade ett stort och högeligen spekulativt verk i nio volymer, betitlat Le Monde primitif. Här påstod han att alla människor en gång haft en gemensam kultur, vilken han försökte “rekonstruera” via allehanda befängda metoder.

Tarotleken skriver han om i den åttonde volymen, publicerad 1781.

Court de Gebelins bisarra spekulationer är sedan länge bortglömda, men just detta avsnitt kom att bli ursprunget till hela den efterföljande mystiken kring korten.

Court de Gebelin påstod sig inse att motiven på tarotkorten härrörde från den gamla egyptiska religionen, och drog okritiskt slutsatsen att leken uppfunnits av forntida egyptiska präster i samråd med guden Thot och att den innehöll en symbolisk representation av dennes visdom. Detta skedde utan någon tillstymmelse till vetenskaplig metodik eller bevisföring.

Hans åsikter skulle utan tvivel ha sjunkit i glömska, om det inte hade varit för person nummer två i kedjan: en arbetslös perukmakare vid namn Etteilla. Han hankade sig fram i paris genom att dupera änkenåder med sin “förmåga” att spå i vanliga spelkort.

Court de Gebelins fantasifulla teorier kom som en skänk från ovan; en nackdel med den vanliga kortleken var och är nämligen att den inte ser särdeles gåtfull ut. Med utgångspunkt från Le Monde primitif utarbetade Etteilla ett “system” för att spå i tarotleken. Perukmakaren refererade till leken som Thots bok, och påstod att den hade utarbetats av 17 lärda män under ledning av Hermes Trismegistus under det 171:a året efter Syndafloden, det vill säga år 2170 före Kristus. En strid ström av skrifter flöt ut Etteillas penna, där han sorglöst blandade in såväl astrologi som drömtydning. Han grundade dessutom en skola där han lärde ut spådomskonsten.

Därmed var bollen i rullning. Åtskilliga av Etteillas adepter reste till andra metropoler i Europa för att försörja sig på de nyvunna kunskaperna, andra har under 1800- och 1900-talen följt efter med en flod av böcker där de har redogjort för nya “insikter” i korten.

För trovärdighetens skull har moderna tarotboksförfattare tonat ner de värsta excesserna hos sina föregångare. Numera mumlar de kanske om hemlig visdom, innan de raskt övergår till handfasta råd gällande kärlekslivet och framtiden. För spelkort kan kanske fungera som fokus för meditativa handlingar, men det kan teblad, komockor och fiskinälvor också göra.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Tur o Retur 9/97.