Publicerat i Folkvett nr 3-4/1997.

Olav Hammer: På spaning efter helheten. New Age – en ny folktro? Wahlström & Widstrand 1997.

Författaren är religionshistoriker, och har haft som målsättning att ge en samlad bild av New Age från ett historiskt och sociologiskt perspektiv. En stor del av boken ägnas åt att teckna New Age-rörelsens historiska bakgrund och dess relationer till andra religioner.

Nyreligiositeten har, som Hammer påpekar, två huvudgrenar, varav New Age är den ena och sekterna den andra. Det finns visserligen många sekter som har mycket lärostoff gemensamt med New Age, men skillnaden är ändå mycket väsentlig. New Age är ingen samlad lära som man förväntas godta i dess helhet, utan snarare ett slags “andligt smörgåsbord”.

Denna mångfald och valfrihet inom en religion kan verka märklig om man har kristendomen som förebild för hur en religion ska se ut, men i ett större religionshistoriskt perspektiv är den alls inte ovanlig. Den gamla folktron var av samma slag (därav bokens undertitel). Detsamma gäller hinduismen. För en del hinduer är Shiva den högsta gudagestalten, för andra Vishnu. Somliga hinduer slaktar getter i sina offerritualer, andra är av religiösa skäl vegetarianer och undviker till varje pris att döda djur. Samma slags mångfald finns inom New Age. Lika litet som inom hinduismen finns det en central auktoritet som föreskriver vad religionen ska innehålla.

Dock skiljer sig New Age från hinduismen genom avsevärt mindre stabilitet. “Konsumtionen av andlighet fungerar ibland efter samma principer som materiell konsumtion: nya trender inom New Age-rörelsen ersätter gamla på ett sätt som kan påminna om hur förra årets datormodell blir förlegad eller fjolårets innekläder känns hopplöst ute.” Inom New Age förekommer, menar Hammer, “en regelrätt konsumtion av livsåskådningar”.

New Age har, liksom flera andra nyandliga rörelser, teosofin som en av sina huvudkällor. (Hammer framhåller också Jungs psykologi och hippierörelsen som viktiga källor till New Age-idéer.) Teosofin använde element ur andra religioner som byggstenar, och likadant gör New Age. Många av byggstenarna har New Age tagit över direkt från teosofin.

Ett intressant exempel på detta är karma-begreppet. Inom de indiska religionerna (hinduism, buddhism och jainism) används ordet karma för en mängd olika begrepp: naturlag, guds vilja, det som binder själen vid den jordiska existensen, etc. Något gemensamt begrepp om karma finns alltså inte, och i modern hinduism används ordet knappast längre. Karma-begreppet i New Age och andra nyandliga religioner är hämtat från teosofin. “Som så ofta”, konstaterar Hammer, “skapar teosofin ett enhetligt begrepp genom att göra en egen, kreativ omtolkning av ett redan befintligt ord och sedan presentera resultatet som den ‘egentliga’ esoteriska betydelsen av ordet.”

Reinkarnationstanken inom New Age skiljer sig också på ett karaktäristiskt sätt från den hinduistiska. Enligt hinduismens självavandringslära kan en människa återfödas i ett djurs gestalt. Efter detta krävs en lång serie inkarnationer i olika djurskepnader innan man blir människa igen. Den moderna västerländska reinkarnationsteorin har teosofin som källa. Där handlar det alltid om mänsklig återfödelse. Inom New Age riskerar man inte att återfödas som gris eller mygga.

Även när New Age-anhängarna har andra källor än teosofin till de österländska religionerna rör det sig ofta om kraftiga omtolkningar. Så t.ex. beskriver Fritjof Capra hinduismen som en religion som bejakar sensualitet och kroppslighet. Det stämmer, menar Hammer, om man läser Kamasutra, och kan också ha gällt en del medeltida tantriska sekter, men det stämmer alls inte på den idag utövade hinduismen. Den präglas i stället av “ett spektrum från prydhet till askes”.

Zenbuddhismen är i västerlandet nästan enbart känd i den mycket speciella variant som japanen Daisetsu Suzuki (1870-1966) har formulerat. Den ursprungliga zenbuddhismen är starkt kopplad till det traditionella japanska samhället, har en bakgrund i feodalismen och bygger på ett klosterliv med sträng askes, hierarkiska strukturer och sträng lydnad. I den västerländska varianten är allt detta borta, och i stället presenteras zen som en individualistisk lära, uppbyggd kring anekdoter och sentenser. Suzukis omformning av zenbuddhismen beskrivs av Hammer som ett strategiskt drag för att anpassa religionen till den nya publiken.

Det hävdas ofta, bl.a. inom New Age, att alla religioner skulle ha ett slags gemensam inre kärna. Det kan ju låta vackert, men rent religionsvetenskapligt finns det ingen grund för påståendet. Det är helt enkelt inte sant att budskapen från olika religioner är desamma.

“En New Age-anhängare skulle till exempel kunna påstå att det japanska ordet ki, det indiska begreppet prana, dakotaindianernas wakan och det polynesiska mana alla betyder samma sak, nämligen livsenergi. För forskaren är likheten en illusion, skapad av en slarvig översättning av vart och ett av dessa ord. För New Age-anhängaren är påståendet så självklart att det inte ens behöver diskuteras.”

Inom de religioner som blivit “avplockade” byggstenar till den västerländska nyreligiositeten är entusiasmen i regel rätt begränsad för de nya synteser som man har lämnat bidrag till. Hammer citerar ett öppet brev från Lakotaindianernas stamråd, som de publicerat på Internet. Stammen klagar över att den “alltför länge har fått utstå den oerhörda skymfen att se våra värdefullaste Lakotaritualer och vår andlighet dras i smutsen, bespottas och missbrukas av icke-indianska skojare, kultanhängare och New Age-schamaner”. Stamrådet förklarade därför krig mot alla som ägnar sig åt att “stjäla och kommersialisera” dess andliga traditioner.

Även den moderna vetenskapen har tjänat som fyndort för byggstenar för nyandligheten. Hammer visar på hur ord som “energi”, “vibrationer” och dylikt används helt utan samband med sin vetenskapliga innebörd. I James Redfields bok Den tionde insikten synes t.ex. ordet “vibrationsnivå” snarast betyda ungefär “grad av anslutning till nyreligiösa trosföreställningar”.

Denna fysikaliska terminologi bör betraktas som metaforisk, menar Hammer, och jämför med hur ordet “ljus” används inom kristendom (och dessförinnan i Mellanöstern) som sinnebild för det gudomliga. Användningen av vetenskapliga termer, och andra vetenskapliga kännetecken, utan att anamma vetenskapens betydelseinnehåll kallar han med ett välfunnet nytt ord för “vetenskapslikhet” (i motsättning till vetenskaplighet).

Hammer har lyckats med den mycket svåra uppgiften att ge en begriplig helhetsbild av en mångfacetterad och ofta obegriplig religiös riktning. På spaning efter helheten visar också hur fruktbart det religionshistoriska perspektivet är, om man vill försöka förstå nyandligheten.

Sven Ove Hansson