Publicerat i Folkvett nr 3-4/1997.

Rolf Manne. Om det ska vara någon idé att diskutera undersökningar som påstås ge stöd åt slagrutan, måste det åtminstone finnas en antydan om att författaren har förstått vilka krav som ställs från skeptiskt håll. Här granskas den bästa slagruteundersökningen hittills.

Bland slagrutetroende är de nu cirka 10 år gamla München-försöken det bästa beviset för att deras påstådda förmåga inte är inbillning. De utfördes med stöd av det dåvarande västtyska forskningsdepartementet och leddes av två slagrutetroende fysikprofessorer, Herbert L. König och Hans-Dieter Betz [1]. Undersökningen gav inte stöd för den vanliga slagrutetron – något som ofta glöms bort. König och Betz menade således att de flesta de undersökte hade en överdriven uppfattning om sin förmåga och inte fick annat än slumpvisa resultat under kontrollerade förhållanden. Rutnät av Curry- och Hartmanntyp nämns överhuvudtaget inte. Hypotesen om dessa hade tydligen inte nog tilltro hos undersökningsledarna för att bli föremål för undersökning. Emellertid menade König och Betz att de funnit att några få försökspersoner fick resultat under kontrollerade förhållanden som inte kunde förklaras av slumpen, och att detta skulle vara en verklig effekt.

Någon riktig bedömning av dessa slutsatser har inte varit möjlig förrän härom året, eftersom primärmaterialet inte varit tillgängligt. Den amerikanske neurofysiologen J.T. Enright är den förste skeptiker som haft detta i händerna. Det ingår som bilagor i slutrapporten till forskningsdepartementet [2], och Enright fick sig det tillsänt som svar på ett protestbrev mot det han menade var slöseri med forskningsmedel.

Enright har studerat de metodiskt bästa experimenten som skulle visa positivt resultat, de s.k. Scheunen-experimenten [3]. Det gällde att i en lada (på tyska Scheune) med slagrutan bestämma var en vattenledning befann sig i våningen under. Försöken var dubbelblinda och med slumpvis placering av vattenledningen. 43 försökspersoner deltog med tillsammans 843 enkelförsök.

Enligt König och Betz visar dessa försök en svagt positiv effekt, som emellertid är “högsignifikant” [1]. Enright har plottat alla resultat för de 3 och 6 påstått bästa försökspersonerna och fått en bild, som stämmer gott med vad man kan vänta sig om det inte är någon effekt [3]. Andra vanliga statistiska tester utförda i efterhand gav heller inte positiva resultat. Enright fann det därför troligt att också König och Betz valt sin statistiska metod i efterhand och med facit tillgängligt. “Högsignifikansen” blir då lika betydelsefull som att man klarar att gissa rätt lottorad efter att dragningen ägt rum. Betz och medarbetare har bemött Enrights kritik och visar att deras resultat för den bäste slagrutegängaren inte ändrar sig, när de använder andra analysmetoder [4].

Jag har själv tagit del av primärmaterialet och funnit anomalier, som ser ut som felbokförda resultat, men som inte förklarar varför Betz och medarbetare får positiva resultat ur data, som vid andra analyser ser ut som genererade av slumpen. För den “bäste” slagrutegängaren var det således helt omöjligt att avgöra i vilken hälft av försöksområdet röret befann sig, men om han hade detta rätt, kom han närmare målet än vad slumpen annars skulle ge. Det är flera frågetecken vid det val av analysmetoder, som Betz och medarbetare gjort. Om man korrigerar för dessa, verkar emellertid resultaten för “den bäste” fortfarande något osannolika. Däremot har ingen av de 42 andra försökspersonerna fått resultat, som inte kan förklaras som mer eller mindre intelligenta gissningar. Och inte heller “den bäste” fick resultat som skulle kunna sätta Randis pris i farozonen.

Sista ordet är emellertid inte sagt. Om påståendet om en verklig slagruteförmåga skall ha tilltro, är det nödvändigt att de som menar sig ha denna, kan demonstrera den i försök, där också skeptiker medverkar. Detta har inte skett, även om möjlighet funnits. Detta tillsammans med Enrights analys [3,5] får mig därför att dra slutsatsen att Scheunenexperimenten inte visar en positiv slagruteeffekt.

Bevissituationen blir då densamma som inom den mer etablerade parapsykologin: Det paranormala genombrottet har alltid låtit vänta på sig. Varje tid har haft sina mest övertygande resultat, men dessa har senare alltid visat sig vara otillräckliga, så att varje generation har fått börja om från början, utan stöd i tidigare forskning. Drivkraften för forskning på detta område är uppenbart själva upplevelsen av slagrutefenomenet – av något som en skeptiker vill kalla en illusion. Det verkar som om de med högre utbildning som ger sig på fältet är naturvetare eller tekniker. Denna bakgrund verkar snarare ha varit till skada än nytta, eftersom man inte har klarat att inse att vetenskapliga resultat blir värdelösa, om man inte också uppfyller de krav som ställs vid forskning om mänskligt beteende. Bara när sådana krav i någon grad uppfylls, som vid Münchenundersökningarna, kan det löna sig för skeptiker att sätta sig in i argumenten.

Referenser

  1. H.L. König och H.-D. Betz, Erdstrahlen? Der Wünschelruten-Report. Eigenverlag H.L. König und H.-D. Betz, München, 1989.
  2. H. Wagner, H.-D. Betz, H. L. König, Schlussbericht 01 KB 8602. Bundesministerium für Forschung und Teknik, Bonn, 1990.
  3. J.T. Enright, “Water dowsing: the Scheunen experiments.” Naturwissenschaften 82, 360-369 (1995).
  4. H.-D. Betz, R. Kulzer, H. L. König, J. Tritschler, och H. Wagner, “Dowsing reviewed – the effect persists.” Naturwissenschaften 83, 272-275 (1996).
  5. J.T. Enright, “Dowsers lost in a barn.” Naturwissenschaften 83, 275-277 (1996).