Publicerat i Folkvett nr 2/1996.

I en artikel av Hans Isaksson i detta nummer återges ett flagrant fall av kvacksalveri. Verkningarna av kvacksalvarnas framfart kommer sällan till allmänhetens kännedom, utom kanske i sällsynt vidriga fall. Ett sådant är tvivelsutan det i vilket dom avkunnades i Stockholms tingsrätt den 10 juli 1996. Tyvärr uppmärksammades fallet inte tillräckligt av massmedia. Folkvett återger här de väsentligaste punkterna i åklagarens sakframställning, domslutet och påföljden.

En tio år gammal pojke insjuknar i mars 1993 i akut lymfatisk leukemi. Han får behandling på barnonkologiska kliniken vid Karolinska sjukhuset, en specialklinik för behandling av cancersjuka barn. Behandlingen förbättrar dock inte pojkens tillstånd och han får återfall i maj och augusti 1994.

På barnonkologiska kliniken går rykten bland de sjuka barnens föräldrar om en “mirakelman” som kan bota cancer. Genom förmedling av en sjuksköterska får pojkens föräldrar kontakt med “mirakelmannen”, Youri Petouchkov. Denne åtar sig att behandla den sjuke pojken.

Petouchkov försäkrar att han kan bota på telepatisk väg. Det enda han behöver är ett foto av den sjuke pojken. Föräldrarna förser Petouchkov med ett foto och han genomför “behandlingen” genom att koncentrera sig framför fotot. Han lovar att hans “behandling” skall tvinga sjukdomen tillbaka och förbättra tillståndet så pass mycket att en benmärgstransplantation kan genomföras. För att inte hans telepatiska “behandling” skall störas, föreslår han att den pågående cortisonbehandlingen skall minskas.

Han kräver och får sammanlagt 36000 kronor i ersättning av föräldrarna för sina seanser framför fotot – givetvis utan kvitto. Petouchkov har i oktober 1994 “behandlat” en elva år gammal flicka på motsvarande sätt för en hjärntumör. För det har han inkasserat 500 kronor.

I januari 1995 får Socialstyrelsen kännedom om Petouchkovs verksamhet. Man gör husrannsakan hos Petouchkov och finner en stor mängd barnfotografier, bland annat av den leukemisjuke pojken och flickan med hjärntumören.

Båda barnen avlider under Petouchkovs “behandling”.

I juli 1996 döms så Petouchkov för ocker och för hälsofarligt kvacksalveri. Han får sex månaders fängelse och ådöms att betala 36000 kronor i skadestånd till pojkens föräldrar.

Två omständigheter i historien är särskilt anmärkningsvärda. Den ena är det stora antal barnfotografier som påträffades vid husrannsakan. Uppenbarligen har Petouchkovs tjänster anlitats av flera föräldrar, vilka kan förmodas ha valt att av olika skäl inte gå till polisen. Här kan man bara önska att fler föräldrar i samma situation hade orken eller modet att göra en anmälan.

Att så trots allt inte sker kan ha flera orsaker, t.ex. skam över att ha låtit sig luras eller rädsla för att bli ruinerad i en juridisk process. Mer borde kunna göras för att avskräcka kvacksalvarna. Om fler fall kom till allmän kännedom, skulle det förmodligen kännas mindre skamligt för de drabbade att gå vidare till åtal. Man borde också kunna göra något för att lindra de ekonomiska förluster som kvacksalvarnas offer kan råka ut för i en juridisk process.

Den andra anmärkningsvärda omständigheten är att kontakten med Petouchkov förmedlades av en sjuksköterska. Att moralen inom bankvärlden kan ifrågasättas blir vi då och då påminda om. Man kan fråga sig hur det står till med yrkesetiken inom sjuksköterskekåren, och med det kritiska tänkandet och vetenskapligheten. Det förtjänar att framhållas att sjuksköterskeutbildningen är en treårig akademisk utbildning, inom vilken vetenskaplig metodik framhålls mycket starkt.