Närkontakt med UFO

Publicerat i Folkvett nr 1/1996.

Clas Svahn och Gösta Carlsson: Mötet i gläntan. Sveriges mest kända närkontakt med UFO. NTB, 1995.

Gösta Carlsson är känd som ”pollenkungen” för sina stora försäljningsframgångar med naturmedel som baseras på pollen.

I en intervju i tidskriften Allers år 1971 avslöjade Carlsson ”sin 25-åriga hemlighet”: I maj 1946 hade han sett en UFO-farkost i en skogsglänta i Ängelholmstrakten. Han träffade där varelser från en främmande planet, som var så lika jordmänniskor att ”om man tagit av dem flygdräkterna, skulle vi knappast kunna skilja dem från oss själva”. Platsen i gläntan är numera utmärkt med ett monument som Carlsson själv har bekostat.

Mötet i gläntan handlar om Carlsson kontakter med utomjordingar. (De har gett sig till känna för honom även senare.) Boken har två författare, men det är mycket tydligt vem som skrivit vad. Några av kapitlen är författade av Gösta Carlsson själv. Flertalet är skrivna av Clas Svahn, ordförande i UFO-Sverige. Svahn har intervjuat Carlsson och gjort en noggrann undersökning av alla relevanta omständigheter.

Svahn har gått systematiskt till väga, och han har lyckats med en svår balansgång: Han upprätthåller sin samarbetsrelation med Carlsson, men ställer ändå de kritiska frågorna och gräver fram de för Carlsson besvärande uppgifterna. Gösta Carlsson förefaller vara ett besvärligt intervjuobjekt:

Gösta Carlsson har vid flera tillfällen förnekat att det skulle ha funnits någon radioaktivitet på platsen. Bland annat förnekar han detta i intervjun i Expressen. Han upprepar detta vid ett av våra samtal, för att vid ett senare tillfälle bekräfta att man fått svaga utslag. Svagare än från en vanlig armbandsklocka. Men utslaget var inte som från vanlig radioaktiv strålning.- Man kunde inte få in det på instrumentet, strålningen var bunden på något annat sätt. Forskarna konstaterade att här är något, men vi vet inte vad, säger Gösta Carlsson på sitt speciella icke informativa sätt utan att förklara hur forskarna över huvud taget kunde märka strålningen när den inte gav utslag på instrumenten. (ss 109-110)

Då Svahn begärde ytterligare information om saken fick han svaret att hela frågan var ”sekretessbelagd”, vilket han uppfattade som ”en ren undanflykt från Gösta Carlssons sida för att slippa fler frågor”. Carlsson har också vägrat att redovisa vilka de olika ”forskare” är som ska ha gett honom besked i UFO-frågor. Inte heller har han låtit Svahn undersöka de föremål som han har i sin ägo, och som han uppger sig ha fått från utomjordingarna. ”Vi får inte packa upp dem ur plasten. Forskarna har behandlat dem med något så vi får inte röra vid dem och dessutom är strålningen fortfarande kvar.”

Kanske allra mest förödande för Carlsson är det kapitel där Svahn noggrant och kunnigt jämför Carlssons berättelser med dem som publicerats av den amerikanske ufologen George Adamski (bl a i en bok utgiven på svenska 1958). Det är närmast ett understatement när Svahn konstaterar: ”Att en del av Gösta Carlssons tankar skulle kunna ha inspirerats av George Adamskis berättelse tycks som en möjlig tolkning.”

För den som vill ta sig tid att läsa en noggrann genomlysning av ett UFO-fall (cirka 300 sidor) är detta en bok att rekommendera.

Tyvärr ger boken också ett exempel på den koppling mellan ufologi och antidemokratiska politiska åsikter som bl a Håkan Blomqvist har varnat för. Svahn skriver:

Efter sina kontakter har Gösta Carlsson också blivit övertygad om att människan en gång uppstått utanför denna jord. Den farkost han mötte i gläntan var bemannad med våra avlägsna släktingar. Men enbart den vita rasen härstammar från rymden, menar Gösta.- Besättningens gener är fullproppade med samma information som våra. Om vi ser på hur det är i Afrika till exempel, negrerna bygger inga flygplan, reamotorer och kärnvapen. De har inte det medfött som vi andra. Därför menar jag att vi vita aldrig har uppstått på den här planeten. Vi har kommit hit och fört arvet med oss. Negrerna, däremot, är uppväxta här. Givetvis finns det de som har flyttat till USA och lärt sig saker där men det är inte samma sak. De har det inte i generna. (s 56)

Det finns många stolligheter som man kan nöja sig med att – alltefter läggning – antingen skratta åt eller sucka över. Men är det något vi har lärt oss av historien är det att rasistiska stollar inte blir mindre farliga av att vara stollar.

Sven Ove Hansson