Publicerat i Folkvett nr 2/1995.

Marcel C. LaFollette: Stealing into Print: Fraud, Plagiarism, and Misconduct in Scientific Publishing. University of California Press, 1992

Fusk inom vetenskapen har i allmänhet betraktats som en mycket otypisk företeelse, som ett ämne för kuriosasamlare snarare än för vetenskapssociologer. På 1980-talet fick fuskfrågorna en mera framskjuten position, främst till följd av några uppmärksammade fall inom biomedicinsk forskning vid amerikanska högstatusuniversitet. Fallet John Darsee bidrog mer än något annat till att dra igång debatten. Darsee var en lovande ung kardiolog vid Harvard Medical school. År 1981 anklagades han för att ha manipulerat de data som låg till grund för mer än dussintalet vetenskapliga artiklar till vilka han var en av författarna.

Universiteten valhänta

Harvard-universitetet skötte frågan tämligen valhänt. Man försökte till en början att hålla hela saken intern. Inte ens National Institutes of Health, som finansierade Darsees forskning, fick information förrän på ett anmärkningsvärt sent stadium av utredningen. Samma mönster har upprepats i flera liknande fall vid andra universitet. Universiteten har hanterat fuskfrågor så diskret att anslagsgivarna hållits oinformerade och att tidskriftsredaktörer sig själva ovetande har publicerat artiklar som redan avslöjats vara rena falsarier.

Denna strävan att undvika offentlighet har förmodligen motverkat sitt syfte, och bidragit till den omfattande offentliga debatt som bl a ledde till förhör i den amerikanska kongressen.

Litteraturen om fusk i forskning är vid det här laget ganska omfattande, men Marcel LaFollette behandlar i sin bok ämnet från en utgångspunkt som hittills blivit otillräckligt uppmärksammad: vetenskaplig publicering. Vad betyder förekomsten av fusk för de vetenskapliga tidskrifterna? Hur ska tidskrifterna göra för att undvika att sprida bedräglig forskning? Hur ska de bete sig om de ändå har förletts till att göra detta?

Var går gränsen?

En av bokens främsta förtjänster är att den inte är ensidigt fokuserad på de mest extrema och spektakulära formerna av vetenskapligt bedrägeri. LaFollette diskuterar också många fall av småbedrägligt förfarande, och en hel del svårbedömda gränsfall. Boken behandlar därför också sådana forskningsetiska frågor som de flesta forskare kan känna sig berörda av.

LaFollette avgränsar sitt ämne till “handlingar som avser att vilseleda och som har ett oetiskt motiv”. Oavsiktligt vilseledande (dvs misstag) och vilseledande med acceptabla motiv (satir eller spex) lämnar hon åt sidan.

Detta är i stort en förnuftig gränsdragning, men den är inte klarare än vad begreppet avsikt är. Man skulle ha önskat en mera grundlig diskussion av gränsdragningskriteriet.

Låt oss t ex anta att forskarna Pedant och Slarver båda gör samma misstag. Båda anger på en litteraturlista ett av sina manuskript som “Science, in press”. Inget av de båda manuskripten är emellertid antaget av Science (utan enbart inskickat, och nu under redaktionell bedömning). Eftersom vi vet att Pedant kollar sina manuskript intill sista kommatecknet, har vi goda skäl att tro att hon visste vad hon gjorde. Helt annorlunda är det med Slarver. Hela manuskriptet är ett hafsverk och fullt av oavslutade meningar. Det är därför mera rimligt att tänka sig att Slarver skrev “in press” utan någon bedräglig avsikt. Enligt LaFollettes avsiktskriterium ska Pedant och Slarver bedömas helt olika.

Ett annat exempel: Forskare A, som har 80 poäng i matematisk statistik, använder sitt dataprogram till att systematiskt pröva 20 olika sätt att göra signifikanstest på sitt empiriska material. Till slut hittar hon ett test som ger signifikans. Hon konstruerar i efterhand en hypotes som stämmer med det signifikanta utfallet, och rapporterar bara det enda test som gav signifikans. Hon vet mycket väl att det hon gör är fel. Forskare B, som aldrig gått en statistikkurs, beter sig på samma sätt. Hon vet inte att det hon gör är fel, utan tror att det är så man ska göra statistik. Enligt LaFollettes kriterium faller A på fel sida om gränsen och B på rätt sida.

Dessa båda exempel visar enligt min mening att LaFollettes avsiktskriterium bör kompletteras. Slarv och okunskap är inte alltid godtagbara ursäkter (eller ens förmildrande omständigheter) för den vars yrkesuppgifter kräver att hon är noggrann och håller sig välinformerad. I juridiken kan man bedömas som ansvarig för en skada inte bara om man åstadkommit den avsiktligt, utan också om man orsakat den med sin oaktsamhet. Rimligen måste svåra fall av slarv inom vetenskapen kunna bedömas på ett sätt som liknar bedömningen av medvetet fusk.

Har fusk inom vetenskapen blivit vanligare på senare år, eller är det bara antalet upptäckta fall som har ökat? LaFollette ger sig inte in på några spekulationer i denna fråga, men boken innehåller många belägg för de faktorer som ofta ansetts leda till ökade risker för fusk: snabbare tempo i forskningen, ökat tryck att publicera och allt fler samarbetsprojekt som är så stora och komplexa att den enskilde forskarens ansvar blir svårt att urskilja.

Författarskap

Många av Darsees medförfattare var närmast “honorary authors” (hedersförfattare), dvs de hade inte lämnat något egentligt bidrag till artikeln. Samma förhållande rådde i flera andra av de mest uppmärksammade fallen av fusk. När fusket uppdagades var medförfattarna ytterst obenägna att ta något ansvar för artiklarnas innehåll.

Trots den offentliga diskussion som detta gett upphov till fortsätter på många håll praxisen att “betala” för tjänster genom att låta folk “vara med på” artiklar. En forskarkollega som tillhandahåller en virus- eller cellstam, ett dataprogram eller en svårsyntetiserad kemikalie tas med i författarlistan – utan att på något mera direkt sätt ha bidragit till den forskning som redovisas i artikeln. Detsamma kan gälla t ex institutionsföreståndare och gruppledare. Detta ofog är svårutrotat i en miljö där “pek” (vetenskapliga artiklar) är hårdvaluta.

Utöver problemet med “skenförfattare” finns ytterligare minst två problem med vetenskapligt författarskap: Personer kan bli utelämnade som borde finnas med på författarlistan, och namnens ordning kan ge en felaktig bild av hur stora forskningsinsatser de olika deltagarna gjort.

Flera vetenskapliga tidskrifter har, efter erfarenheterna av de rena fuskfallen, börjat angripa dessa problem. New England Journal of Medicine började år 1983 att kräva underskrift av alla författarna, och flera andra tidskrifter har följt efter. Annals of Internal Medicine kräver att alla författarna skriver under på att de sett slutversionen och godkänner den för publicering.

Det bästa är naturligtvis att författarna fäster sin arbets- och ansvarsfördelning på pränt. Om den är för omständlig för att ingå i artikelns notapparat kan den i stället arkiveras hos tidskriftsredaktionen. LaFollette nämner detta förslag och menar att det är “värt att beaktas av alla [tidskriftsredaktörer] eftersom antalet stridigheter om författarskap ökar”. Detta är en onödigt försiktig formulering.

Referentsystemet

LaFollette tar också upp en diskussion om bedrägligt eller oetiskt förfarande av tidskriftsreferenter och redaktörer. En referent eller redaktör kan fördröja publiceringen av en konkurrents artikel genom att i flera omgångar kräva kompletteringar och detaljjusteringar. Hon kan också, i värsta fall, stjäla idéer från opublicerade artiklar som hon fått till granskning.

I ett uppmärksammat fall skrev författarna till en artikel om supraledning att de hade använt Y (yttrium). Inte förrän på korrekturstadiet, alltså efter referentbehandlingen, ändrade de till Yb (ytterbium). De hävdade visserligen att felet var typografiskt, men andra har misstänkt att det ursprungliga felet var avsiktligt, och tillkommet för att tidskriftens referenter och redaktörer inte skulle stjäla upptäckten innan den var publicerad och patentansökan registrerad.

Referent-systemet har ofta kritiserats. LaFollette tar det i försvar, och framhåller i synnerhet betydelsen av att författarnas identitet såvitt möjligt hålls okänd för referenterna. Detta har, menar hon, vid många tillfällen bidragit till att ge kvinnor, unga och okända forskare och forskare på lågstatusuniversitet en chans som de annars inte skulle ha fått. Hon erkänner dock att detta är en tro, och att alldeles för litet är känt om hur referentsystemet egentligen fungerar.

Bevisbörda

I frågor om vetenskapligt fusk kommer två principer för bevisvärdering i konflikt med varandra. Enligt den gängse vetenskapliga synen på bevisbörda är det den som gör ett vetenskapligt påstående som ska visa att påståendet är riktigt. Om forskare A säger sig ha funnit en viss effekt i ett experiment, och forskare B hävdar att effekten inte finns, ligger bevisbördan hos forskare A. Detta är det konventionella synsättet, och det har mycket fog för sig.

Enligt det juridiska synsättet ligger bevisbördan i fråga om brott hos åklagaren, inte hos den som anklagas för brottet. Om forskare A påstår sig ha utfört ett visst experiment, och forskare B hävdar att A ljuger och alltihop var fusk, ligger bevisbördan enligt det juridiska synsättet hos forskare B.

Flera forskare har hävdat att det i frågor om vetenskapligt fusk är den vetenskapliga, inte den juridiska bevisbördeprincipen som ska gälla. LaFollette menar däremot att även i dessa sammanhang ska en anklagad betraktas som oskyldig intill dess hennes eventuella skuld har bevisats. “De undersökningar av förseelser inom forskningen som utförs av en del universitet och myndigheter är fortfarande okänsliga för den anklagades rättigheter och försöker fortfarande att tvinga den anklagade, eller dennes anhängare, att bevisa hennes oskuld.” Hon påminner om att det inom vetenskapen finns många exempel på hur forskare haft fel utan att för den sakens skull syssla med medvetet bedrägeri.

Bevisbördefrågan skulle kräva en betydligt noggrannare genomgång än vad LaFollette ägnar den. Man måste här noga skilja mellan de olika frågor som kan uppstå i en utredning om eventuellt fusk. I frågan om de kontroversiella forskningsresultaten är riktiga torde bevisbördan ligga hos de forskare som lagt fram resultaten. När det har konstaterats att resultaten inte håller uppstår ibland frågan om forskarna själva är skuld till detta genom genom medvetet bedrägeri eller oacceptabelt slarv. I dessa frågor måste bevisbördan läggas hos den som anklagar snarare än hos den anklagade.

Sven Ove Hansson

(Recensionen har tidigare varit publicerad i VEST.)