Geologins historia

Publicerat i Folkvett nr 2/1995.

Nils Edelman: Filosofer, forskare och filurer ur geologins historia. Eget förlag (distribution: Sveriges Geologiska Undersökning, Uppsala)

Är geologin den bortglömda naturvetenskapen? Ja, det hävdar i vart fall Nils Edelman, professor emeritus i geologi och mineralogi vid Åbo Akademi. Geologins landvinningar har haft stor betydelse för vår världsbild. Inte minst är det geologin som lärt oss att jordens ålder räknas i miljarder år. För att sprida kännedom om geologins bortglömda historia har Edelman skrivit en bok i ämnet, som först kom ut på finska men nu även finns tillgänglig på svenska. Det är en lättläst bok som inte kräver några nämnvärda geologiska förkunskaper.

Edelman går noga in på bedrägerier och pseudovetenskapliga teorier med anknytning till geologin. Så t ex finns ett utmärkt kapitel om slagrutan, som främst koncentrerar sig på de studier som gjorts av slagrutor under kontrollerade omständigheter. Edelman refererar t ex statistik från 3127 hål som borrats i USA i sökandet efter olja och gas. 609 av hålen hade satts ut på utom-vetenskapliga grunder, främst slagruta. 22 av dessa hål (3,6 %) gav positiva resultat. Av de resterande 2518 hålen, som utsatts på vetenskapliga grunder, gav 460 (dvs 18,3 %) positivt resultat.

Kapitlet om slagrutan innehåller också en intressant reflektion om vad det är som slagrutor sägs kunna upptäcka. Varför är det just sådant som människor har ekonomiskt intresse av som rutgängarna kan upptäcka. Varför ska en slagruta reagera på just guld då den hamnar över ”en guldhaltig kvartsgång när ett ton av gången innehåller omkring 450 kg kisel och kanske något tiotal gram guld”?

När man skriver om gamla tiders vanföreställningar – som inom geologin ofta framstår idag som tämligen groteska – är det lätt hänt att man oavsiktligt drar ett löjets skimmer över deras företrädare. Det hör till bokens stora förtjänster att dess författare tvärtom visar för läsaren varför äldre föreställningar ofta var både naturliga och följdriktiga givet vad man då visste. På flera ställen tar han forskare i försvar som har behandlats alltför omilt av eftervärlden.

Det gäller bl a Johann Beringer (1667-1740), som blev utsatt för ett mycket långt drivet ”spratt”: hundratals falska fossilstenar ”hittades” i naturen åt honom. Inför eftervärlden har han mest framstått som en lurad idiot, som ruinerade sig i försök att köpa upp hela upplagan av sin bok om fossilstenarna. Det mesta som berättas om honom är emellertid fel, säger Edelman och framhåller i stället att Beringers åsikter om fossil i flera avseenden var ovanligt korrekta för sin tid. På motsvarande sätt ger han Lamarck upprättelse. Lamarck angav visserligen fel mekanism för evolutionen (arv av förvärvda egenskaper), men man måste betänka att ”det första utkastet till en teori sällan är slutgiltigt, speciellt inte i fråga om mekanismen. Kepler hade inte heller någon förklaring till sina lagar om planeternas rörelser.”

Detta är i all sin anspråkslöshet en utmärkt vetenskapshistoria, som skildrar vetenskapens krokiga vägar mot framstegen i stället för att (som är blott alltför vanligt) nöja sig med ett slags fågelväg och lämna läsaren om alla verklighetens omvägar och stickspår.

Sven Ove Hansson