Publicerat i Folkvett nr 1/1995.

“Vetenskapen är så fantasilös. Det är därför den inte förstår sig på astrologi.”

Är detta sant? Om man undrar över den saken kan man jämföra astrologin och astronomin dels för 500 år sedan, dels i dag.

När en astrolog för 500 år sedan talade om himlafenomen, handlade det om stjärnbilder, om solens, månens och planeternas rörelser bland dessa stjärnbilder, och om kometer.

När en astrolog idag ska tala om himlafenomen, handlar det om stjärnbilder och om solens, månens och planeternas rörelser bland dessa stjärnbilder. (Kometerna har blivit bortglömda.)

När en astronom för 500 år sedan talade om himlafenomen, talade han (liksom den samtide astrologen) om stjärnbilder, och om solens, månens och planeternas rörelser bland dessa stjärnbilder, samt om kometer.

När en astronom i dag talar om himlafenomen, handlar det om stjärnors födelse och död, om galaxer och galaxhopar, om dubbelstjärnor och svarta hål, om universums skapelse och om en svunnen tid då naturlagarna var annorlunda än de är nu.

Vilken yrkesgrupp, astronomerna eller astrologerna, har under dessa 500 år utövat mest kreativ fantasi i utvecklandet av sin verksamhet?

I detta nummer av Folkvett ger oss Göteborgsastronomen Curt Roslund en grundlig inblick i astrologin. Han lär oss hur den fungerar, eller – för att vara mer precis – hur den inte fungerar. Samtidigt recenserar vi en nyutgiven översättning av en stridsskrift mot astrologin som gavs ut år 1611 av Roslunds kollega Martin Stenius (professor i astronomi i Uppsala). Den som noggrant läser båda artiklarna kan konstatera att en del av Roslunds argument är åtminstone 384 år gamla. Den som kompletterar läsningen med antika skrifter mot astrologin kan konstatera att de är mer än tvåtusen år gamla.

Har det då inte alls skett några framsteg? Nåja, Martin Stenius blev under en period suspenderad av kungen som ogillade hans inställning till astrologi. I stället sattes en astrolog att undervisa i hans ställe. Den risken torde Roslund inte löpa.