Publicerat i Folkvett nr 1/1995.

Martinus Olavi Stenius: Disputation mot astrologin (1611). Översättning och introduktion av Kjell Lekeby. Pleiaderna bokförlag 1993.

Astronomiprofessorn Martinus Olavi Stenius genomförde år 1611 en disputation med titeln Disputatio de incertitudine et vanitate praedictionum astrologicarum. Det hade förmodligen varit bättre om hans 54 teser om astrologin genast hade nått sina landsmän på modersmålet, men hellre 382 år för sent än inte alls!

Kjell Lekeby, som översatt texten, har dessutom skrivit en utmärkt liten introduktion som sätter in Stenius skrift i sitt både svenska och internationella sammanhang.

Martin Stenius blev professor i astronomi i Uppsala år 1605, men suspenderades åren 1609-1610 och ersattes då av astrologen Sigfrid Aron Forsius. Orsaken är inte helt känd, men det finns en del som tyder på att hans motvilja mot astrologin var en viktig orsak. Han suspenderades av den starkt astrologitroende Karl IX, som i stället satt in astrologen Sigfrid Aron Forsius. Så snart Stenius fått tillbaka sin befattning gick han – en dryg månad efter Karl IX:s död – till angrepp mot astrologin i den nu översatta disputationen.

Textens originalitet var inte särskilt hög. Lekeby påvisar att flertalet faktauppgifter och citat är hämtade ur Otto Casmanns bok om astrologin som kom ut i Frankfurt år 1599. Stenius gick dock längre än Casmann i sin kritik av astrologin. I motsats till denne tog han fullt ut avstånd från alla former av astrologi.

Dels på grund av detta konsekventa avståndstagande, dels på grund av att argumentationen är i huvudsak naturvetenskaplig och inte ger teologin någon huvudroll, känns resonemangen förvånansvärt moderna. Folkvett återger härinvid, som smakprov, några citat ur Stenius disputation.

Striden med Forsius lämnade Stenius som segrare. År 1619 lämnade domkapitlet i Uppsala ett utlåtande till Gustav II Adolf om Forsius astrologiska verksamhet. Utlåtandet förefaller att ha varit starkt påverkat av Stenius. Det gjorde en tydlig skillnad mellan astronomin som “lärer om himlens och stjärnornas lopp” och astrologin som på grundval därav söker “spå om tillkommande ting”. Den förra var tillförlitlig, den senare – som Forsius ägande sig åt – var däremot “oviss och bedräglig, skadlig och uti skriften förbjuden”.

Sven Ove Hansson

Ur Stenius bok från 1611

“Det finns också många stjärnor som varken klart kan iakttagas eller ens ännu utforskats fullständigt av astrologerna men som trots detta existerar såsom skildringar från Amerika berättar. Hur vågar man alltså göra så djärva förutsägelser om framtiden med hjälp av de få stjärnor vars krafter man känner när verkan av de kända stjärnorna hindras eller förändras genom inflytandet från andra som man inte känner?”

“Därför kan icke heller orsaken till framtida händelser bestämmas av det skälet att stjärnor av stjärnbilder tycks återge någon likhet med verkliga levande varelser i naturen ty den verkliga varelsens natur finns inte i stjärnbilderna hur mycket dessa än har samma namn gemensamt. Allt detta är godtyckligt och tillagt av människor…”

“Och såsom inte bara missbruk av alla de andra spådomsformerna som t ex magi, besvärjelse och nekromanti, fördöms utan hela konsten, så förkastas inte bara astrologins missbruk utan den förkastas som sådan ty dess bruk är dess missbruk”.

“En händelse bör icke omedelbart bestämmas vara orsak till en annan även om den sker i exakt samma ögonblick som den andra uppträder ty många saker kan ske och existera samtidigt. Till exempel om jag skulle bryta benet eller armen medan min ovän kommer till mig följer strax därav icke att ovännen är eller varit orsaken till min olycka. Likaledes även om många sker sker samtidigt med en säker och noterad stjärnkonstellation bör man likväl icke genast dra slutsatsen att den positionen har en bestämd verkan eftersom inget tydligt gevis framträder för ett orsakssammanhang som för med sig just denna verkan, medan däremot effektens närmaste orsak döljer sig.”