Friskolor eller tvångsskolor

Publicerat i Folkvett nr 2/1994.

Debatten om friskolor handlar om många olika frågor. Man diskuterar t ex om den ökade konkurrensen mellan skolor leder till bättre kvalitet och till större förnyelse, och om den leder till social segregering. Detta är frågor som Folkvett inte ska gå in på. Däremot har vi anledning att se närmare på frågorna om undervisningens innehåll och den pedagogiska inriktningen.

Det finns friskolor av flera olika slag. De som skiljer sig mest från det allmänna skolväsendet är i allmänhet de som bygger på en religiös eller annan lära. Antroposoferna, scientologerna och Livets Ord driver alla friskolor.

Varför driver en sekt eller kyrka egna skolor? En förklaring som ligger nära till hands är att man vill ge barnen en fostran i enlighet med livsåskådningen, och förmodligen fostra dem till trogna anhängare. En sådan ambition står emellertid ofta i strid med de mål som samhället har med skolplikten och den offentliga skolan. Vi kan se åtminstone fyra problem med sektanknutna friskolor.

Det första gäller undervisningskvaliteten. Många av dessa sekter är starkt auktoritärt uppbyggda, och de pedagogiska idéerna är ofta mycket primitiva föreställningar hämtade från någon sektfaders skrifter (Hubbard inom scientologin och Steiner inom antroposofin). Beredskapen att dra nytta av nya pedagogiska rön är därför mycket liten.

Det andra problemet gäller undervisningens innehåll. När läroplanen och sektens läror inte stämmer överens, blir nog utslaget i de flesta fall till läroplanens nackdel. Det är t ex svårt att tro att Livets Ords skolor ger barnen korrekt undervisning om evolutionen eller att de ger den fördomsfria sexualundervisning som läroplanen föreskriver.

Det tredje problemet är att sekternas auktoritära struktur kan komma att prägla skolarbetet. Det är t ex ingen slump att just antroposofernas skolor saknar elevråd. Man undrar också hur en organisation som uppmanar föräldrarna till barnmisshandel (Livets Ord förespråkar aga) ska kunna kunna fostra barn till kritiskt och självständigt tänkande.

Beteckningen ”friskola” blir för övrigt missvisande när den används om skolor som drivs med hårdare disciplin och mindre elevinflytande än det allmänna skolväsendet. Ur elevernas synvinkel vore i en del fall ”tvångsskola” en bättre benämning.

Det fjärde problemet är att konfessionella skolor leder till isolering av religiösa minoriteter, något som alls inte främjar den religiösa toleransen. Barn vars hemmiljö präglas av religiös intolerans eller vars föräldrar bara umgås inom den egna sekten har stort behov av att i skolan få lära känna barn från det omgivande samhället. De har också särskilt stort behov av att på ett förutsättningslöst sätt få lära känna olika livsåskådningar. Detta kan de få i det allmänna skolväsendet eller i ickekonfessionella friskolor. Men när auktoritära sekter får driva skolor kommer dessa barn i stället att få tillbringa sin skoltid i samma slags ensidiga och intoleranta miljö som i hemmet.

Sekter som Livets Ord och scientologerna verkar att uppfatta friskolor som skolor med full frihet att indoktrinera barnen. Vad vi i stället behöver är skolor med en fri och öppen atmosfär, där eleverna uppmuntras till självständighet och kritiskt tänkande.