”Historien om Sverige” – en kulturskandal!

Publicerat i Folkvett nr 2/1993.

Herman Lindqvist: Från islossning till kungarike. Norstedts, 1992.

Om jag vill åka säkert sätter jag mig inte i en bil utan bromsar. Om jag har högt blodtryck undviker jag att dricka öl i bastun. Om jag vill att mina barn ska lära sig något om äldre svensk historia, bör jag se till att de inte skaffar sig Herman Lindqvists bok Från islossning till kungarike.

Detta arbete, det första i ett planerat nationalepos på tio band ”i Carl Grimbergs anda”, som det står i förlagsreklamen, är nämligen en kulturell livsfara.

Det sakkunniga bemötandet av denna snabbt tillyxade historiebok har varit förödande negativt. Kritiken har gått längs två linjer.

För det första gör Lindqvist ingen skillnad mellan sanning och sägen. Han blåser liv i de gamla skrönorna och ger påhittade gestalter ur fornhistorien nytt liv. Joar Blå, en person som inte längre tillmäts någon betydelse ”utanför Enköping med omnejd” (docent Thomas Lindqvist, i riksradions Vetandets värld 3/12), blir ånyo en stor kungamakare. Lindqvist sätter tilltro (s. 59 f) till UFO-anhängarnas besynnerliga teori om hällristningarna som verk av besökande rymdvarelser. Han ägnar sidor åt ett påstått slag vid Bråvalla hed, som skulle ha samlat hundratusentals slagskämpar från halva Europa – en drabbning som är känd endast i sagalitteraturen och som författaren, helt grundlöst, väljer att förlägga till mitten av 700-talet. Ibland verkar det som om Lindqvist rent av skulle vilja tilldela Oden historisk existens. Hans skrivsätt på denna punkt är ”förledande”, påpekar docent Torgny Nevéus i en anmälan (UNT 21/10-92); han ”blandar ogenerat de rent mytiskt-litterära figurerna med sådana existenser som forskningen någorlunda säkert har kunnat identifiera”.

Herman Lindqvist vänder sig nu inte till den historiska fackkunskapen utan till den breda allmänhet som sägs sakna historisk bildning. Och det är det som gör saken så allvarlig. En historieprofessor, som suttit på arkiv och i seminarierum i hela sitt liv, kan utan svårighet avslöja Lindqvist som humbug. Det ingår så att säga i hans tjänsteåliggande. En icke-expert som vill veta något om svensk historia genom att läsa vad Lindqvist skriver har små möjligheter att värja sig. Han blir desinformerad. Närmare ett århundrades källkritiska forskningar i den äldre historien görs nu om intet. Ett medeltida mörker lägrar sig över sinnena.

För det andra har kritikerna anfört ett otal exempel på hur Lindqvist, som en följd av dålig beläsenhet och allmän slarvighet, förmedlar rent osanna uppgifter. Birgit Sawyer, docent i historiska i Göteborg, och Peter Sawyer, tidigare professor i historia vid University of Leeds, båda eminenta kännare av skandinavisk forn- och medeltid, pekar på att Lindqvist ”inte känner till de senaste årtiondenas forskning på området” (SvD 1/11). Som om det ändå räckte med det! Erik Lönnroths och bröderna Lauritz och Curt Weibulls banbrytande insatser ligger alla före 1940 och förtigs av den flyhänte historiekåsören.

Nordens störste diktare någonsin, Snorre Sturlasson, påstås av Lindqvist (s. 49) ha levt på 900-talet – i så fall måste han ha varit uråldrig när han dräptes av den norske jarlens män vid sin källa i Reykholt 1241. Om Karl Knutsson Bonde, verksam i mitten av 1400-talet, sägs (s. 364) att han ”gjorde allt” för att hålla ihop den s k Kalmarunionen, ”i alla fall så länge han själv var obestridd unionskung”. Men som medeltidskännaren, professor Lars-Olof Larsson konstaterar (Smålandsposten 19/10), var Karl Knutsson aldrig unionskung och hans främsta politiska målsättning var att hålla Sverige utanför unionen. ”Riktigt dålig historia”, kallar Larsson Lindqvists skamliga hopkok på lögner och okunskap (”hårresande felaktigheter”, är en annan av Växjö-professorns karakteristiker).

Som flera recensenter av Herman Lindqvists opus anmärkt är det närmast en oförskämdhet att jämföra denne ”Sommar-pratare” (docent Jan Lindegren i DN 19/10) med den store föregångaren Carl Grimberg. Grimberg var docent i historia och lämnade en lovande universitetskarriär för att helt ägna sig åt folkbildning. Hans stora arbete i nio band tillkom under elva år (1913-24), med supplementbanden (1932-38) ytterligare sex år. Grimberg skilde samvetsgrant på dikt och verklighet; han införde fylliga och uppdaterade litteraturförteckningar och forskningsöversikter i sin framställning. Lindqvist går tillväga på rakt motsatt sätt. Han ska ha fram flera band om året. Hans källredovisning är godtycklig och antikverad; hans egen historiska skolning är grund; det mesta tycks han ha läst för första gången, parallellt med skrivandet, så osmält ter det sig ut. ”Ett närmast antiintellektualistiskt ointresse för historiska sanningsfrågor”, är Lunda-docenten Lars-Arne Norborgs understatement (SDS 7/11).

Lars-Olof Larssons förhoppning att verket inte får någon Grimbergs framgång är befogad, men kanske inte alldeles realistisk. Ty Norstedts, vårt största fackboksförlag med uppenbara finansiella svårigheter, har lanserat den som seriös populärvetenskap i en bred propagandakampanj. I december kommer den vara Månadens Bok; biblioteksförsäljningen har man redan säkrat genom en anmälan i Bibliotekstjänst sambindningskatalog, där en f.d. poet, ”med betyg i litteraturvetenskap”, intygar att Lindqvist ”inte blir ovederhäftig” och att han är ”ordentligt påläst”, ett svårslaget rekord i lögnaktig marknadsföring.

Nu kan inte hela skulden läggas på Herman Lindqvist – fullblodsentusiast med ett uppskruvat livs- och arbetstempo. Norstedts, Grimbergs gamla förlag, borde ha insett att mannen inte varit uppgiften vuxen. Och om man ändå velat ha honom som säljande omslagspojke borde man ha utsatt hans text för en hårdhänt sak- och faktagranskning. Nu tycks detta inte ha skett i någon större utsträckning. (Historiska museets chef, Ulf-Erik Hagberg, som i sin tur har anlitat Lindqvist som ”historisk expert” för det påkostade utställningsprojektet ”Den svenska historien” nästa år, har enligt uppgift godkänt aktstycket; därmed har han förlorat en stor del av sin vetenskapliga trovärdighet.) Inte heller har man övervägt att lägga ut ett eller flera band i serien på yrkesfolk.

Detta gör Historien om Sverige till en veritabel kulturskandal. Norstedts borde i eget intresse avbryta utgivningen av Lindqvists nationalepos. Har man inte det kuraget (eller skadeståndspengar att tillgå) måste förlaget ofördröjligen dra in första bandets upplaga, rätta sakfelen däri och revidera texten i de stycken där kritiken har varit som oförsonligast. Ett par generationers historieintresse kan annars komma att förmörkas av denna illgärning.

Anders Björnsson

Fotnot. – Denna artikel publicerades i Finanstidningen 18/11-92 (”En veritabel kulturskandal!”). Sedan dess har Bibliotekstjänsts granskningsnämnd beslutat att sända ut första delen av Lindqvists Sverigeserie till förnyat utlåtande. Lektören, professor Göran Rystad, yttrar bl a i ett starkt reserverat utlåtande: ”Vad man skulle önska är större omsorg vid faktakontroll och faktiskt också här och där en uppstramning av språket, som ibland tenderar till att bli något slappt och slarvigt. I båda fallen är det fråga om att ge sig tid.” Norstedts förlag har sålt första upplagans 140.000 exemplar slut, innan det enligt egen uppgift inför en andra upplaga har korrigerat förekommande felaktigheter: hur omfattande den revisionen har blivit är för tidigt att yttra sig om.

Jag har även i andra sammanhang berört Lindqvists ”historiska” framfart; så i Ordfront Magasin 1/93 (”I fablernas värld”), där den historiska mytfabrikationen sätts i relation till läroplanskommitténs förslag till mycket drastiska bantningar av historieämnet i grundskolan, samt i det finlandssvenska veckomagasinet Ny Tid 1/93 (”Ett medeltida mörker”), där Lindqvists roll i museiprojektet ”Den svenska historien” kommenteras. Det senare dissekerade jag i Folkvett 2/92 (”Den svenskaste historien?”).