Publicerat i Folkvett nr 3-4/1991.

Anton Kimpfler: Gemenskap, ett skeende. Andevetenskapen och den nya Kristusuppenbarelsen. Förlag Mercur, 1990.

Detta är den andra svenska upplagan av en tyskspråkig bok som kanske bäst kan beskrivas som en uppbyggelsebok för antroposofer. Boken ger råd om hur man ska leva sitt liv, och den ger därmed också en god bild av antroposofins människosyn.

Den “Kristusuppenbarelse” som det talas om i titeln innebär inte att budskapet är kristet. Förkunnelsen skiljer sig i avgörande avseenden från flera av kristendomens grundprinciper – så t.ex. talas det om “gudar” i pluralis, och Kristusgestalten sammanförs med troselement från andra religioner:

“Kristi verksamhet är så enastående som hela människovardandet. I en enda tillvaro i en fysisk kropp har han upplevt och genomlidit vad vi fullbordar samtliga inkarnationer igenom” (s. 62-63).

Det betonas starkt att människan kan och bör stå i förbindelse med andeväsenden av olika slag. “Högre väsen och avlidna människor kan träda in. De ger oss råd som tillika innebär ett inre stärkande” (s. 20). Varje person sägs stå “i förbindelse med ett änglaväsen” som gör det möjligt att betrakta sig själv “utifrån det evigas synvinkel” (s. 27).

Antroposofins människoideal är en förandligad människa. Målet är att vi ska “lösa oss ur materiens fjättrar” (s. 63). När man lyckas med detta “växer den äkta friden fram” (s. 71). Detta sägs också visa sig i förhållandet till medmänniskorna:

“Är vi spirituellt konsekventa, kan vi med desto större tolerans gå in på våra medmänniskor. Ju bestämdare vi är, desto större överseende kan vi ha med andra” (s. 70).

En god antroposof ska därför inte vara en stridslysten debattör.

“I hetsiga diskussioner är spiritualiteten frånvarande. Vid för mycken klokskap blir den utslagen. Den kan deltaga om vi lyssnar bättre på varandra, det vill säga mer helhetsmässigt varseblir varandra. Lyssnandet visar sig vara ett väsentligt bidrag. Annars blir vi sönderrivna i ett upprört debatterande och sammankomsten resulterar i en tärande strapats i stället för att bli en väckande tilldragelse” (s. 28).

Idealet om tolerans och om en lågmäld samtalston hör förvisso till det mest sympatiska hos antroposofin. Ett mindre sympatiskt drag, som också kommer tydligt fram i Kimpflers bok, är förhärligandet av lidande och smärta. Även detta hänger samman med idealet om en förandligad människa. Enligt antroposofin “visar sig i smärtan en väg till begränsning av det materiellas herravälde”. Lidandet och smärtan “fostrar oss” och öppnar “andliga portar”. Den som undflyr smärtan “förhärdas i det yttre” (s. 61). Därför fördöms användningen av smärtstillande medel.

“Genomgånget lidande håller oss vakna gentemot det som vi själva är och också gentemot den andliga värld som ställer oss inför uppgiften att övervinna det. Men nuförtiden förträngs ofta lidandet genom att medvetet neddämpas av farmaceutiska medel. Den spirituella öppning som vill uppstå förstöres genom dessa. Det som vi borde förvärva som högre väsen går förlorat för oss” (s. 30).

Antroposofin innefattar alltså en stark strävan bort från det materiella. Kimpfler beskriver dess framtidsmål på följande sätt:

“Antroposofin är anlagd som en långvarig process. Dess andevetenskapliga forskningsrön vill tjäna till att vi kan bära våra jordiska erfarenheters frukter in i framtiden. Det handlar om att vara med i byggandet av en ny jord. I allt detta måste det spirituellas verkan bestå provet.Ett nytt belivande av världen genom människans andliga aktivitet kan träda till. Det som vi individuellt och gemensamt verkställer blir till en bild för ett blivande kosmos. I detta förblir vi inte barn till gudar, vi utvecklas till att bli gudars syskon” (s. 71).

Sven Ove Hansson