Publicerat i Folkvett nr 2/1991.

Det tionde och sista avsnittet i serien Vetenskapens kunskapssyn handlar om värderingar i vetenskapen.

En och annan person har velat rensa bort alla värderingar från vetenskapen. Det är emellertid en alldeles omöjlig uppgift. En smula eftertanke visar att vetenskapen på flera sätt är oupplösligen förknippad med värderingar.

Kanske allra mest grundläggande är att själva uppfattningen att man bör eftersträva vetenskaplig kunskap är värderingsgrundad.1 “Kunskap är eftersträvansvärd” är en värdeutsaga. Den som hävdar att vetenskapen måste vara värdefri gör en värdeutsaga (och därmed, enligt egen utsago, en icke-vetenskaplig utsaga). Detta samband mellan vetenskap och värderingar går inte att komma undan, såvida man inte nöjer sig med att beskriva “vetenskapens ståndpunkt” utan att ta ställning till om det är bra eller dåligt att ansluta sig till densamma.

Mera uppmärksammat är att valet av forskningsområden är värderingsberoende. Detta val görs delvis av dem som finansierar forskningen, delvis av forskarna själva. Väljer man att satsa på tillämpad forskning, bygger valet av kunskapsområden i hög grad på värderingar. Men även de val som görs inom grundforskningen bygger på värderingar. Detta gäller valet mellan olika områden (historia eller partikelfysik), men också inriktningen inom varje sådant område. Det är i högsta grad en värderingsfråga vad som är viktigt att veta.

Besluten om vilken forskning som är etiskt försvarbar är ett annat tydligt fall av värderingar inom vetenskapen. Det gäller sådana frågor som försök på människor, djurförsök, DNA-hybridisering, personlig integritet i samhällsvetenskaplig forskning etc.

De inomvetenskapliga besluten om när man anser sig ha bevis för en teori är också grundade på värderingar. När man uppställer ett visst beviskrav (t.ex. krav om statistisk signifikans) innebär detta en avvägning mellan hur illa det är att inte komma vidare i forskningen och hur illa det är att dra fel slutsatser. Detta är en typ av värderingar som i princip kan vara “inomvetenskapliga”, dvs. bara bero av vad man anser gagna vetenskapens utveckling. Om forskningsresultaten har betydelse för samhället blir dock de inomvetenskapliga bevisreglerna sammankopplade med samhällsnormer. De flesta forskare skulle t.ex. idag kräva starkare bevis för en hypotes som understödjer könsfördomar än för en hypotes som motbevisar könsfördomar.

Det finns i vetenskapen gott om “dolda” värdepremisser som inte uppmärksammas. Medicinens grundläggande värdepremiss, nämligen att sjukdomar så långt möjligt bör botas eller lindras, är okontroversiell, och man tänker därför sällan på den som en värdepremiss. I allmänhet är det bara när vetenskapen uttalar sig om samhälleligt kontroversiella frågor som dess värdegrunder blir uppmärksammad.

De flesta moraldiskussioner om forskning har handlat om forskningsresultatens praktiska tillämpningar. Atomfysikens tillämpning i vapentekniken är det viktigaste exemplet. Ett grundproblem i alla sådana diskussioner är att man aldrig kan förutsäga vilka forskningsresultat som kommer att få skadliga eller nyttiga tillämpningar. Biokemisk grundforskning kan t.ex. på ett oväntat sätt ge möjlighet till nya botemedel mot sjukdomar eller till nya biokemiska vapen – eller kanske till bådadera. Det finns gott om exempel på hur de praktiska tillämpningarna varit omöjliga att upptäcka i förväg. Radiovågorna beskrevs en gång som ett typexempel på vetenskap som inte kan få någon praktisk tillämpning. År 1919, då Einsteins allmänna relativitetsteori börjat bli allmänt känd, skrev The Times att “det nya synsättet kommer inte att göra någon skillnad för det praktiska livet”. Det var detta nya synsätt som gjorde atomklyvningen, och därmed atombomben, möjlig.

Vetenskap och världsbild

Sådana exempel handlar om teknologi, dvs. om hur vetenskapens tillämpningar har påverkat vår tillvaro och därmed vår världsbild. Men det finns också fall då kunskapen i sig har påverkat vår världsbild, utan förmedling av praktiska tillämpningar. Det gäller t.ex. upptäckten av den heliocentriska världsbilden och av evolutionen, som båda starkt har påverkat livsåskådningar och etiska inställningar. Vetenskapen har, sett på lång sikt, medverkat till att underminera gamla värderingar och därmed bidragit till att nya värderingar utbildats.

Detta behöver inte innebära att vetenskapen i sig själv innehåller de värderingar som den bidrar till att driva fram i samhället. Den samhälleliga eller etiska innebörden av en vetenskaplig föreställning blir beroende av den ideologiska omgivning där den tas emot och används för skilda syften. Den heliocentriska världsbilden skulle förmodligen inte ha fått alls samma innebörd för världsbilden om den inte kom fram i ett samhälle där kyrkans hegemoni i världsåskådningsfrågor stod på spel. Effekterna av Darwins utvecklingslära, av relativitetsteorin etc, berodde på motsvarande sätt på den samhälleliga omgivning där de togs emot.

Vetenskapens effekter på vår världsbild är oförutsägbara, bl.a. eftersom de beror av oförutsägbara vetenskapliga resultat. Men det finns en generell trend i vetenskapens hittillsvarande effekter på världsbilden: Den skjuter undan människan från hennes tidigare så unika plats i universum.

Den förvetenskapliga världsbilden var antropocentrisk, dvs. den tillskrev människan en självklar plats i centrum för världen. Några yttringar av detta synsätt kan nämnas från den medeltida teologin. Kyrkofadern Augustinus (354-430) förklarade att de vilda djuren hade skaptas för människans skull – för att straffa, pröva och instruera oss. Den inflytelserike teologen Petrus Lombardus (ca 1100-1160) skrev:

“Alldeles som människan gjorts för Guds skull, dvs för att tjäna Honom, så har universum gjorts för människans skull, dvs för att tjäna henne. Därför är människan placerad vid universums mittpunkt, så att hon kan både tjäna och bli tjänad.”

En lång rad vetenskapliga upptäckter har gjort den gamla antropocentrismen ohållbar. Solen kretsar inte kring jorden, utan tvärtom. Solen har i sin tur visat sig vara en av ca 500 000 miljoner stjärnor i Vintergatan, som i sin tur är en av åtminstone 1000 miljoner galaxer. Den biologiska utvecklingsläran har i viss mening tagit från människan hennes särställning bland varelserna på jorden.

Till yttermera visso har människan själv blivit föremål för samma slags förklaringar som världen omkring henne. Detta är nog ett ännu mera drastiskt sätt att förlora särställningen i naturen. Vetenskapen har efterhand erbjudit allt fler förklaringar av mänskliga lidelser och mänskliga värderingar. Inom etologi och psykologi har man velat förklara våra värderingar som följder av biologiska principer. Även om de förklaringar som framkommit ofta varit tvivelaktiga, reser de problemet: Med vilken kraft kan våra värderingar upprätthållas om de går att förklara på samma sätt som vi kan förklara molekylernas uppbyggnad eller myrornas stackbyggande?

Filosofen Friedrich Nietzsche uttryckte vetenskapens effekt på världsbilden så här:

“Fortskrider inte människans förringande av sig själv, hennes vilja att förringa sig själv, oupphörligt alltsedan Copernicus? Ack, borta är tron på hennes egen värdighet, oförliknelighet och oersättlighet i väsendenas rangordning – ett djur har hon blivit, bokstavligen, oförminskat och utan förbehåll ett djur, hon som i sin tidigare tro nästan var Gud… All vetenskap är idag sysselsatt med att försöka frånta människan hennes aktning för sig själv.”

Innan man förkastar vetenskapen därför att den inte är antropocentrisk måste man emellertid skilja mellan beskrivande och etisk antropocentrism. Den förstnämnda sätter människan i centrum för sin beskrivning av hur världen är beskaffad, och ger henne en särroll i universum. Den etiska antropocentrismen sätter människan i centrum för sin uppfattning om hur människor bör handla, och bygger alltså upp etiken med utgångspunkt från mänsklig välfärd och mänsklig strävan. Den kan även kallas humanism. Det finns inget nödvändigt samband mellan beskrivande och etisk antropocentrism. Ytterst kan nämligen ingen moraluppfattning motiveras av några beskrivningar eller förklaringar av hur världen är beskaffad. Till slut måste det ändå handla om våra innersta känslor och lidelser.

Kan man skilja mellan fakta och värderingar?

Resonemanget om etisk och beskrivande antropocentrism bygger på förutsättningen att man faktiskt kan skilja mellan fakta och värderingar. I detta fall var syftet att “skydda” värderingarna, att inte göra dem alltför beroende av fakta. I vetenskapliga diskussioner brukar åtskillnaden mellan fakta och värderingar i regel tvärtom syfta till att “skydda” fakta och göra dem så oberoende av värderingar som möjligt.

Mot bakgrund av värderingarnas stora roll i vetenskapen kan denna strävan verka närmast hopplös. Det är alldeles uppenbart att en totalt objektiv eller värdeoberoende vetenskap inte är möjlig. Redan utsagan att vetenskap bör vara objektiv är som sagt en värdeutsaga.

Strävan efter objektivitet måste därför uttryckas så att man så långt möjligt ska skilja mellan fakta och värderingar. Kravet på forskaren att försöka göra detta bygger på föreställningen (och erfarenheten) att det går att göra på ett meningsfullt sätt.

Att man på ett meningsfullt sätt kan skilja mellan fakta och värderingar ska inte tolkas så att fakta och värderingar i någon mening skulle existera som två slags enheter, som man åtminstone i princip fullständigt kan skilja åt. Varken fakta eller värderingar “finns” i verkligheten. Däremot finns det både faktaaspekter och värderingsaspekter i de utsagor vi gör om verkligheten.

Uppgiften att så långt möjligt skilja mellan fakta och värderingar kan inte lösas en gång från alla, utan detta är – liksom själva kunskapssökandet i sig – en ständig kamp som aldrig fullt ut kan vinnas, men som man kan föra mer eller mindre framgångsrikt.

Eftersom fakta och värderingar är så sammanvävda är det ofta ingen praktisk framkomstväg att försöka rensa bort värderingarna från vetenskapliga utsagor. Objektivitetskravet kan också uppfyllas genom att de värderingar som inte lätt kan bortrensas i stället redovisas så tydligt som möjligt. Eftersom värderingsförutsättningar ibland kan vara mycket inarbetade i en vetenskap är det en uppgift både för vetenskapsfilosofer och för dem som är verksamma i olika vetenskaper att finna de dolda värderingarna och plocka fram dem i ljuset för allmän granskning.

Alla former av värderingar i vetenskap är inte med nödvändighet lika viktiga att åtskilja från fakta. Det förefaller t ex knappast vara värt besväret att alltid försöka särredovisa och tydliggöra medicinens värdering att sjuka människor bör hjälpas att bli friska, helt enkelt därför att detta är samhälleligt okontroversiell. I t.ex. ekonomisk vetenskap förekommer värderingar som är betydligt mer kontroversiella. Det förefaller rimligt att försöka få sådana värderingar så tydligt redovisade som möjligt och att utröna hur stor betydelse de har för de faktautsagor som förekommer inom ekonomin.

Den minst tillfredsställande situationen är naturligtvis om vissa värderingar tas som okontroversiella bland alla som sysslar med en vetenskap medan de är kontroversiella för människor utanför specialisternas krets. I sådana fall kan värderingar “döljas” och spela en svåruppskattbar roll, eftersom de inte uppmärksammas och särredovisas på samma sätt som de värderingar som är kontroversiella även inom specialisternas krets. En del fall av “allmänhetens misstro mot experterna” kan ha sin bakgrund i detta. De som fått möjligheter och resurser att ägna sig åt att studera ett specialområde är i någon mening våra representanter inom detta område, och blir området kontroversiellt kan det vara en betydande nackdel om de inte är (värderingsmässigt) representativa. Detta är, enligt min mening, ett viktigt skäl att eftersträva en allsidig rekrytering till forskaryrkena.

Ty vetenskapen är ett för hela mänskligheten gemensamt projekt – projektet att förstå vår omvärld och oss själva. Det är ett av mänsklighetens mest storslagna gemensamma projekt.

Sven Ove Hansson

Noter

  1. Jag gör här ingen skillnad mellan de två närbesläktade kategorierna normer och värden. Med “värdefri” avses alltså mera exakt “norm- och värdefri”, etc.