Kvacksalveri på sjukhus
Publicerat i Folkvett nr 2/1991.
Vi är vana vid skräckskildringar från rumänska barnhem. I New York Review of Books (8/11 1990) gav David och Sheila Rothman bakgrunden till den höga förekomsten av AIDS bland barnhemsbarnen. Detta är ett ämne som inte gick att diskutera under Ceaucescu-tiden. Regimen ville inte kännas vid att sjukdomen förekom. T.o.m. läkarkonferenserna var förbjudna att ta upp den som tema.
Som en direkt följd av denna tigandets strategi gjordes inte heller någonting för att förhindra att sjukdomen spreds. Inga kontroller gjordes t.ex. av blodgivarblod. Redan detta var illa nog, men ännu värre var det sätt varpå man gav blodtransfusioner.
Barnhemsläkarna utförde något som de kallade “mikrotransfusioner”, dvs små transfusioner med några tiotal milliliter blod åt gången. De ansåg att dessa injektioner skulle vara allmänt stärkande. Varifrån idén till denna behandlingsmetod kommer är inte känt. Det faktum att den kunde få fotfäste visar på en förbluffande låg medicinsk kunskapsnivå. En person som har fått adekvat läkar- eller sjuksköterskeutbildning bör inte ha några svårigheter att inse att metoden är i bästa fall verkningslös, i värsta fall skadlig.
Icke desto mindre förekom det att barnhemsbarn regelbundet fick upp till fyra mikrotransfusioner om dagen. Lägger man till detta att sjukhemmen saknade engångssprutor och hade undermålig steriliseringsutrustning, så är det lätt att inse att resultatet blev en massiv smittospridning. Åtminstone ett par tusen småbarn torde ha fått HIV-smitta på detta sätt.
Exemplet visar med förfärande tydlighet att själva den akademiska strukturen hos skolmedicinen inte är något skydd mot hälsofarligt kvacksalveri. Vad som saknades i Rumänien var en öppen och kritisk medicinsk diskussion och ett fritt informationsutbyte med utlandet. När skolmedicinen avskärs från den vetenskapliga diskussionen förvandlas även skolmedicinen till kvacksalveri.
Det finns många andra exempel på att diktaturer förföljt eller omöjliggjort vetenskapen. Lysenkos dominans i den sovjetiska genetiken är ett av de mest kända exemplen. Kanske mindre känt är att både Stalins och Hitlers diktaturer förföljde fysiker som sysslade med kvantmekanik eller relativitetsteori. Under Hitlertiden etablerades t.o.m. en särskild “arisk matematik” (som intressant nog skilde sig från den “judiska” matematiken genom att aldrig lyfta sig nämnvärt över gymnasienivån).
Ytterst handlar vetenskap om att ha ett sinnelag som är samtidigt öppet och kritiskt, om att betvivla auktoriteter utan att bygga upp “alternativa” auktoriteter i stället. Utan de demokratiska fri- och rättigheterna förkvävs det vetenskapliga tankesättet.